Sista timmarna av 2013

Nyår och jag är i Norrland. För ett år sen satt jag nyopererad med bandagerad fot. 2013 känns som ett övergångsår, ett svårt år. Jag hoppas att 2014 blir ett lättare år. Nu ska jag inte skriva mer förrän nästa år. Detta nyår skålar jag i champagne. 

Det ordnar sig

Jag har fått praktikplats. Den praktikplatsen som jag helst ville ha också. Jag är jätteglad!
Så skönt att ha det ordnat.

Igår var jag till pappas grav och tände ljus och planterade ljung och lade dit en krans. Jag ska gå dit oftare nu, jag vill att det ska vara fint där. Nu när jag börjar bli mig själv igen så vill jag också göra det fint hos pappa. Det känns som om saker kommer att ordna sig, även om det är mycket kvar. Jag blir bara så trött när saker strular. Men om jag bara tar det lugnt och inte får panik så går det bra. En sak i taget...

Star Wars och tända ljus - livsgnistan är på väg tillbaka

Ännu en dag har gått och idag är jag mycket piggare. Jag är inte 100% än men det tar sig. Jag har sökt praktikplatser, skickat ut massa mejl till olika ställen. Jag tror inte att det kommer gå så bra men jag måste väl göra min del antar jag. Sen så är det skönt att få skolan av min rygg så att de slutar att tjata om praktikplatserna och börjar tänka konstruktivt om hur vi ska lösa det med min tillfälligt nedsatta hälsa och de rester som jag fått på grund av min hälsa. Igår gick det inte att prata med h*n som jag ska ha kontakt med. H*n var som en vägg, upprepade samma fråga flera gånger och när jag gav samma svar tillbaka så blev h*n irriterad och avbröt mig mitt i en mening med att ropa "hallå" "hallå" och att h*n inte ville att jag skulle upprepa mig, när jag sa att h*n upprepade sin fråga och jag bara upprepade svaret så beordrade h*n mig att svara antingen Ja eller Nej. Kom igen! Jag menar,  tror de att vi är barn vi som går den här utbildningen? Jag har mer högskolepoäng än h*n som jag har kontakt med och jag är säkert 10 yngre än h*n. Skolas attityd mot sina studenter är förkastlig. Men vad ska jag göra? YH-myndigheten kan inte hjälpa mig med skolans attitydproblem och det finns ingen kårverksamhet på YH-utbildningar så skolan kan härja som de vill. Jag ska prata med h*n när vi har nästa möte och mycket diplomatiskt förklara hur jag upplevde samtalet igår.

Jag saknar universitetet så mycket! Det känns som om jag är tillbaka i gymnasiet, både när det gäller undervisningen och när det gäller hur skolan behandlar sina studenter.

Nog om det nu. Jag ska koppla av inför kvällen med att slötitta på Star Wars på 6:an. Jag har tänt ljus och jag ska gå och göra en kopp te. Jag tycker om att ha en massa olika ljus och lyktor tända, de får gärna vara olika men i färger som passar med resten av rummet eller med lyktor och ljusstakar som jag redan har. Jag tycker det blir mer personligt att ha lite olika ljusstakar och ljuslyktor, speciellt om man bor litet som jag gör och inte har exempelvis fler fönster eller ett stort matbord. Jag köpte en ny lykta för värmeljus på Ica idag, den är lila och silver och färgen är lite fläckig så ljuset lyser genom på ett jättefint sätt.

Det borde snart vara reklampaus och då ska jag gå och göra te.
Det känns bra att ha tagit ett beslut om hur jag ska lösa min livssituation. Man kan inte förlita sig på andra, man måste själv jobba för att lösa sin situation för man vet själv bäst vad som passar i sitt eget liv. Man måste själv ta tillbaka kontrollen över sitt eget liv och sin egen hälsa. Det är ett ansvar som man har, att se till att man själv mår bra.

Försöker vara den bättre parten

Man måste ibland visa sig vara den bättre parten, även om man helst vill skrika rakt ut vad man egentligen tycker. Men risken blir då att man råkar ge motparten en hållhake som de kan använda. När man har med omöjliga personer att göra så måste man tala deras eget språk bättre än vad de själv gör. Har man med myndigheter att göra så måste man kunna prata myndighetsspråk, har man med pedagoger att göra så måste man kunna prata pedagogik, har man att göra med omöjliga säljare som försöker lura dig på dina konsumenträttigheter så måste man kunna prata juridik och har man med omöjliga projektledare och archairpedagoger att göra så måste man kunna prata pedagogik, ekonomi, etik och psykologi. Ett bra tips är att börja lära sig är hur man hanterar härskartekniker, jag har nämnt härskartekniker tidigare men inte skrivit så mycket om vad det är. Härskartekniker förekommer ofta, både medvetet och omedvetet. Jag ser det ofta. Jag försöker att bryta ner härskarteknikerna och lägga ihop dem med vilken känsla jag får av personen som använder härskarteknikerna. På så sätt kan jag lättare hantera dem. 

Här är en bra bok om hur man hanterar härskartekniker: 

När man lärt sig att identifiera härskartekniker så är det också lättare att hantera de som använder härskartekniker. 

Nu har jag bestämt mig

Jag ska skita i läkare och i alla andra "sjukvårdsfolk", de gör mig sämre. Jag ska lösa problemen på skolan på mitt sätt (förklarar mer sen). Jag ska reda upp detta själv för ju fler som är och pillar i mitt liv desto fler som jag måste ha med att göra och desto fler som gör fel vilket får allt för stora konsekvenser i min redan pressade situation. Jag ska börja med yoga igen, får bli lite modifierat hemma till fötterna tillåter riktig yoga.

Jag börjar med imorgon: ställa in allt och sätta mig med en planering inför kommande två veckor. Tända rökelse och dricka yogi te och ta tillbaka kontrollen. Skita i vad andra tycker.

Nu är det på pränt och upplagt på webben.

Uppdatering

Nu var det läge sen jag skrev. Det har varit en jobbig månad med mycket strul. Det värsta just nu är att jag är extremt trött och har varit det under lång tid men eftersom man inte hittar något fel så tas det inte på allvar, ni vet: "syns inte finns inte". Det är ganska vanligt att det är så. Om man har ett brutet ben eller exempelvis halux valgus (som jag hade) då får man jättebra hjälp men om ingenting syns någonstans så är det som om problemet inte finns och man känner attityden av att man är något i stil med Den inbillade sjuke. Lite vid sidan av information är att Molière inte överlevde den pjäsen, han dog efter en av föreställningarna. Nu tillbaka till ämnet, jag tror naturligtvis inte att det är så illa ställt med mig men det är ett problem när livet inte fungerar och man inte får någon hjälp och själv inte knappt ens orkar laga mat. Det är en anledning till att jag är så dålig på att uppdatera just nu.

Det har varit en extrem tid för mig det senaste året. Efter att min mage kraschade så har jag liksom inte kommit ikapp. Skolan är ett skämt, ingenting fungerar och ingen har någon aning om någonting. Jag har tappat räkningen över hur många gånger de har ändrat i schemat, första 3 veckorna ändrade man 4 gånger i schemat och sedan dess har det rullat på med ändring på ändring. Till det kommer att man slutat lägga upp information på kursplattformen. När jag kommenterade detta så skyllde man på fel i webbläsare (?!?). Jag är ingen systemvetare men kom igen! Problem med webbläsare hade man på slutet av 90-talet när explorer och netscape navigator visade väldigt olika sidor på samma kod. Om datanissarna på skolan inte kan se till att kursplattformen fungerar när man ska lägga in information, oavsett webbläsare så ska skolan be om att få tillbaka de pengar som de betalar för att få plattformen att fungera men jag tror inte att det är det som är problemet. Jag tror att det bara var en jäkligt dåligt uttänkt undanflykt för ännu en sak som inte fungerar på skolan. Jag ska gå genom allt någon dag här, när jag känner mig mer i form. Jag ska också berätta hur det gick på begravningen.

Nu ska jag gå och lägga mig. Det blir ingen engelskatenta för mig imorgon för jag kommer knappt ihåg vad jag nyss skrev. Jag ska ringa farbror doktorn någon dag men jag får stora obehagskänslor varje gång för jag vet vad svaret blir "Allt är normalt", "vi kan inte göra något", "vänta och se". Jag har "väntat och sett i flera månader nu men ingenting har förändrats. Tyvärr tror jag att jag gick förbi utmattningssyndrom för ca 8 år sedan och vad gör de då? Typ antidepp och terapi? Jag har tömt ut de källorna redan för typ 8 år sedan. Jag vill inte sitta där hos läkaren och höra samma saker som alltid, jag vill inte ens ringa för att höra samma saker som alltid. När jag försökte få dem att undersöka var min ständiga värk kom ifrån så fick jag hålla på så här i många år och nu har jag fått fibromyalgi, det tog säkert 5 år att ens på komma till smärtkliniken för utredning.

OMG! Nej, jag får nog klara mig själv, ungefär som jag får göra med mina panikattacker. När man får en sån där diagnos så kan man räkna med att den kommer att användas som en förklaring till allt. Min AS diagnos används som förklaring av lata jourpratare när jag har panikattack och fibron kommer användas och används med säkerhet redan som förklaring av lata personer på vårdcentralen för saker de inte kan förklara. En sak kan jag förklara: I'm in hell! Jag har inget socialt liv, mina studier är på väg åt helvete igen. Förut orkade jag i alla fall med ett socialt liv. Och som grädde på kakan, frosting på glassen, jag måste ha med inkompetenta idioter att göra. Jag måste tala om för folk vad de ska göra och inte göra i deras jobb för de gör inte det som de ska, de är så upptagna med att skylla på google chrome när deras lärare inte lägger upp information och kursmaterial på kursplattformen. Klart som fan att lärarna får mycket att göra när de ska mejla allt till hela klassen en vecka innan tentan. Om de lagt upp det på kursplattformen efter varje lektion så skulle det inte ta lika lång tid.

Oj vad långt det blev nu då. Jag hade visst mycket att skriva. Kanske ska bli bättre på att skriva ändå, det verkar ju vara ett bra sätt att skriva av mig på.

Så... Godnatt

Shopping

Förlåt att jag är så dålig på att uppdatera. Det är så mycket nu. Hur som helst, på fredag är det begravning och jag är lite orolig även om jag tror och hoppas att det kommer att gå bra.

Resten av klassen har börjat märka av att administrationen på skolan fungerar dåligt, det liksom kokade på rasterna igår. Jag har bett om ett möte med rektorn men jag funderar på att kontakta YH-myndigheten i alla fall, speciellt efter vad jag fick höra att de gjort på lektionerna i veckan när jag var hemma och var sjuk. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, jag bestämmer mig till på måndag. Det är ju ändå vi studenter som ger vår tid och vi lånar pengar för att kunna gå där. Skolan borde tänka mer på oss men det verkar som om de vill friskriva sig ännu mer från ansvaret och skyffla över det på oss. Om ni visste hur mycket jag saknar universitetet nu!

Hur som helst, jag shoppade lite igår. Jag var till Twillfit och skulle prova en bh från Triumph för det var 25% rabatt på alla Triumph-bh. Jag har inte behövt köpa bh på länge så jag tog min vanliga 70B och gick in i provrummet, den satt inte bra. Jag gick och hämtade 70C och passade på att fråga damen som hjälpte till i provrummen och hon sa att även C-kupan var för liten, jag skulle ha D-kupa. "Menar du det" sa jag glatt. Så det blev två stycken Triumhp storlek 70D  :)
Nu vet jag inte om ni som läser är män eller kvinnor men ni kvinnor förstår säkert hur glad man blir när man har ökat i sin kupstorlek men inte runt ryggen, helt naturligt dessutom och vad det betyder när man hittar den perfekta bh:n. Kanske brösten faktiskt kommer tillslut även för mig, kroppen förändras ju fast det var många år sedan jag slutade växa.

Det var så det var...

Hujeda mig... Det var så det var... Kyrkovalet och Kungens 40-års jubileum på tronen på samma dag. På Facebook diskuterar man hejvilt om kungahusets vara och icke vara, om demokrati och om England (?!). Jag hörde en gång något, jag tror det var i en film där man skämtade om svenskar. De skrattade och sa att Sverige måste vara det enda landet i världen där man är socialister och har en kung. Jag har tänkt mycket på detta efter ett inlägg på Facebook som jämför avskaffandet med kungahuset med något i stil med "liberalisternas villovägar" med avreglering av apotek, skolor o.dyl. Det där med socialism i Sverige låter jag vara osagt. Ingenstans reageras det på den pågående debatten om barn med speciella behov. Barn som inte kan gå i vanliga skolor kan tvingas ifrån den lösningen som faktiskt fungerar. Det finns nämligen en grupp funktionsnedsatta som man fortfarande tycks kunna diskriminera, nämligen de med neuropsykiatriska diagnoser. Skulle du vilja ta rullstolen från en rullstolsburen? Nej, självklart inte! Men barn med neuropsykiatriska diagnoser riskerar att kastas ut i en miljö där de inte kan fungera, en miljö som riskerar att göra dem sämre. Min mening är att detta borde vara viktigare att diskutera än kungahusets vara eller icke vara, men det är ju jag då...


Grattis till 40-års jubileet Kungen! U rock!

S**tsöndag

Söndag, tvättstugan och jag är helt slut. Om några veckor väntar mer provtagningar hos läkaren, de ska förhoppningsvis äntligen börja leta efter en orsak till att jag fortfarande är så trött trots att jag ätit d-vitamin i ett halvår samt varför jag samlar vatten. Jag önskar att jag kunde få undan allt som måste bli gjort, jag önskar att jag hade orken till det. Förra veckan gick jag på högsta växeln och mot slutet av veckan så kraschade jag naturligtvis och sov hela lördagen och idag är jag så trött. Jag önskar att jag kunde få det här med farfar undanstökat, jag tror att det skulle kännas lättare då. Det känns som om det var jättelänge sen han dog men det är ju bara en vecka sen och min farbror fick fullmakterna för att få företräda mig i dödsboet i fredags. Varför är jag så rastlös kring detta? Jag vet ju hur det går till med ett dödsbo. Är det för att jag ska åka upp till begravningen? Är det för att jag inte förväntar mig att de ens ska hämta mig på flygplatsen? Jag förväntar mig ingenting av dem. Men jag hoppas att de åtminstone behandlar mig som den jag är, barnbarn till farfar och dödsbodelägare. Jag hoppas också att det har så mycket vett att de förstår att jag är inte min pappa, jag har inte gjort de valen han gjorde, jag lever inte i närheten av det liv han levde. Jag är inte samma person som honom och även om jag kommer från honom så hade jag aldrig något med hans liv att göra.

Och mycket politik blev det på Facebook idag. För vad? Kyrkovalet. Sveriges mest bortglömda val. Tydligen så försöker partier med främlingsfientliga åsikter (som förhoppningsvis åker ut ur riksdagen med huvudet före i nästa val) sig på kyrkovalet nu. Jag är inte insatt i kyrkovalet eftersom jag gick ur svenska kyrkan för länge sen men enligt inlägg på FB samt något blogginlägg så vill detta parti att kyrkan och staten inte längre ska vara separerade, alltså att Sverige inte längre ska vara sekulariserat. Vissa tycks rösta bara för att vara PK och det tycker jag är rent hyckleri. Jag respekterar att de som är troende röstar i kyrkovalet men att sekulariserade människor använder kyrkovalet som ytterligare en kanal till att spy galla över regeringen, Sverige och kungahuset (?!) det är hyckleri. Ja, kyrkan gör mycket gott, speciellt till de som blivit utkastade från vårat knappt existerande allmänna sociala skyddsnät och det ska de ha en eloge för. Men tror ni verkligen på allvar att Sverige skulle släppa sekulariseringen? Det skulle ju vara som att ta bort rösträtten för kvinnor, Sverige har många invånare som har en annan trosuppfattning och de ska inte behöva påtvingas ett medlemskap i svenska kyrkan bara för att de är svenska medborgare. Och om man vill hjälpa till på riktigt när det gäller Sveriges fattiga (ja, de finns) så gör något mer än att gå och stoppa ett papper i en valurna. Stöd kampanjer som Soppkök Stockholm, hjälp barn i resurssvaga hem med hemläxor så att de klarar skolan, starta mentorskap för nyanlända så att de kommer in i samhället och får ett kontaktnät. Jag önskar att jag kunde göra något men jag måste rensa i min egen röra innan jag kan hjälpa någon annan.

Btw, vad är det med folk egentligen? Igår tyckte en man i 40+ åldern att det var helt befogat att tränga sig före mig i kön på apoteket och idag tyckte en kvinna i 40+ åldern att hon minsann kunde ta den tvättvagn som jag använde, mitt framför mina ögon. Kom igen! Sluta klaga på ungdomar, de flesta ungdomar jag träffat är så mycket trevligare och uppför sig så mycket bättre än medelåldersgenerationen.

"Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns"

Read more: http://artists.letssingit.com/kent-lyrics-hjarta-4mmsq18#ixzz2eujztJsR
LetsSingIt - Your favorite Music Community 

Begravningsdatumet är satt

Jag har fått datum för farfars begravning och jag har bokat flygbiljett. Nu återstår att hitta ett billigt och bra hotell där jag kan bo över en natt. Känslorna är så blandade. Jag kände inte honom men han fanns i alla fall någonstans, det gör han inte längre. Jag letade upp min kusin, på pappas sida, på Facebook och hon är inte alls lik mig det känns så konstigt. På mammas sida så syns det att vi alla är släkt, vi har samma blåa ögon och vi liknar varandra. Jag har 3 kusiner på mammas sida, min kvinnliga kusin och jag är jättelika varandra och jag och mamma också förstås. Jag är nervös för hur det kommer att bli, kommer jag att sitta i kyrkan på samma bänk som de som ska vara mina nära anhöriga men som jag inte känner och som inte liknar mig. Jag hade kunnat få sällskap upp men jag har sagt att detta är något som jag måste göra själv. Detta är mitt avslut på att ha levt med en del av min biologiska släkt som främlingar. Hur det än blir i framtiden, kommer vi att ha kontakt eller kommer det att fortsätta vara som det är och har varit, vet jag inte men jag kan sätta punkt och gå vidare. Hela mitt liv har jag undrat över varför de inte hört av sig eller skickat kort eller brev. Nu kan jag avsluta den undran och det är därför som jag måste göra det här själv.

Hur sörjer man en människa som man inte känner? Det har hänt mig tre gånger nu, att en person som biologiskt sett är en nära anhörig dör men jag vet fortfarande inte hur man ska göra. För det mesta går det bra men jag är helt slut när jag är på väg hem på eftermiddagarna och har haft tårar i ögonen på väg mellan tunnelbanan och hemma och om jag ser en film där någon dör så gråter jag men jag förstår egentligen inte varför. Jag kände inte farfar (eller för den delen farmor eller pappa). Pappas död blev en chock även om jag visste att han förmodligen inte skulle nå pensionsålder med tanke på hur han levde. Det värsta jag hittills behövt göra är att jag fick ringa farfar, som jag då inte pratat med på kanske 12 år och säga att pappa var död. Jag kommer aldrig glömma farfars reaktion i telefonen. Först överraskad, glad som bröts av ett förskräckt frågande "va, vad säger du", sen kommer jag inte ihåg så mycket mer av det samtalet. Jag kommer inte ihåg så mycket överhuvudtaget av den första veckan efter pappa dog. När de civilklädda poliserna som gav mig dödsbeskedet hade gått så gick jag ut och tog en lång promenad och det regnade, dagen efter kom mamma, som fick avbryta en tjänsteresa, och sen är det bara en massa suddiga och fragmenterade minnen. 

Samma helg som jag begravde pappa så sprängde den där mannen sin lägenhet på Surbrunnsgatan (2004) och mamma bodde rakt över gatan. Den känslan när jag hörde det på radion var ren panik, men sen så kom jag på att om det hänt henne något så skulle jag ju fått veta det direkt. Sen har vi ju allt strul kring pappas hyresvärd och hur det blev när farmor dog och hur mina farbröder bråkade och allt blev så fel. Så ni förstår säkert att det är mycket underliggande känslor som kommer upp nu. 

Det går säkert bra men ni kan väl skicka en liten tanke den 4 oktober. 

Om jag inte hade bloggen att skriva av mig i så skulle det här vara så mycket svårare. Och ni som läser, tack!

 

Det är mycket nu

Sitter på föreläsning och fattar ingenting. Jag var hemma hela förra veckan med ryggskott och jag har missat jättemycket. Vi ska göra uträkningar som jag inte ens har kunnat läsa på om och jag kommer inte att ha möjlighet att plugga förrän i helgen (förhoppningsvis). Så två dagar till med mig som ett frågetecken. 

Känslorna kring farfar går upp och ner som en berg och dalbana, ena stunden går det bra och andra stunden är det jättejobbigt. 

Ovanpå detta kommer femtielva läkarbesök. 

Det e mycket nu...

*suck* Bla, bla, bla i klassen. Hoppas verkligen inte vi lät sådär när vi var 20. Nej det gjorde vi inte, vi diskuterade religion, filosofi och H.P Lovecraft då. Är sena 80-talister och tidiga 90-talister experter på att prata utan att säga något med verklig mening? Eller är det bara "färsk från gymnasiet-syndromet"?

Skakad (kanske rörd)

Chocken efter igår har lagt sig lite och nu är det dags att fortsätta med livet. Imorgon ska jag börja ordna med allt så att min farbror kan ta hand om det mesta kring dödsboet. Först: till banken + ringa för lite juridisk rådgivning så att jag vet vilka dokument som farbror behöver för att kunna ordna med allt. Vi vill båda få allt i ordning så fort som möjligt. Det är tur att jag bara har lektioner på eftermiddagen imorgon. Jag är fortfarande trött som satan, jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det kanske är en reaktion av gårdagen. Måste mejla mitt cv till ett ställe där jag sökt praktikplats, jag lovade att de skulle ha det imorgon så jag ska fixa det så fort som jag har gått och hämtat tvätten, jag behöver uppdatera det med praktiken från i vintras. Sen får jag hålla tummarna för att de tycker att jag är bra och att jag kan få praktisera hos dem  *hoppas, hoppas*

Varför blir man så här i huvudet efter omtumlande besked? Det är ju nu som man behöver kunna tänka klart så att man kan ta tag i allt.

Omtumlande dag

Det har varit en mycket omtumlande dag. Min farfar dog igår kväll och jag fick reda på det idag. Jag har, som jag skrivit tidigare, inte haft mycket kontakt med den delen av min släkt men det känns ändå när någon dör att vi är släkt i blodet. Någonting saknas i min själ nu. Jag pratade länge med min farbror, eftersom pappa är död så är jag och min farbror dödsbodelägare nu. Det känns bra att ha pratat med honom, det känns skönt. Jag har varit hos mina grannar nu ikväll och nu är jag trött och har en massa känslor inom mig. Nu ska jag försöka att komma till ro genom att titta på en James Bond film, äta de tre bitar sushi som jag inte kunde äta till middag och bara varva ner mitt huvud. På måndag ska jag börja ta tag i allt som jag ska göra angående dödsboet. 

Tv-program och upprörda känslor

Det går ett program på svt nu, på torsdagar, som heter Arga doktorn. Det har gått ett liknande program på jag tror det var 3:an som hette något i stil med Diagnos okänd. Varför skriver jag om det nu då? Jo, jag har försökt att se det nu i två torsdagar men jag klarar inte av det. Hur många gånger jag har blivit idiotförklarad av läkare kan jag inte längre räkna, hur många gånger jag har blivit misstrodd och dåligt behandlad har jag inte ens längre någon uppfattning om, det har blivit ett normaltillstånd. Det gör att jag inte längre kan gå förbi min gamla vårdcentral, som jag måste gå förbi varje dag för att komma till tunnelbanan eller för den delen mataffären, utan att få en stor klump ångest i magen. Jag är 30+ och jag äter mer läkemedel än många 80-åringar. Jag har jobbat som vårdbiträde inom äldrevården och jag har mer läkemedel än många som jag hjälpte då (jag hade delegering för att få ge de gamla det som låg i färdiga ApoDoser eller i dosetter). Det sista jag hörde nu, från en läkare som jag trodde verkade bra och som jag trodde lyssnade var: jag berättade att de vätskedrivande tabletterna som jag fått för att jag har så svullna ben gjorde att jag tappade flera kilo på väldigt kort tid (ett dygn) och jag sa att för några år sen så gick jag upp i vikt av ett läkemedel och jag gick upp onormalt fort och då kunde jag diffa på flera kilo från ena dagen till den andra. Sen efter ett tag så stabiliserade det sig och jag fick en ihållande värk som var mer än jag någonsin haft. Vad som också var konstigt var att i vintras när jag inte kunde äta på ganska lång tid så gick jag knappt ner något i vikt. När jag tagit de vätskedrivande och fått ur vätska ur kroppen så hade jag inte alls lika ont längre och jag kunde röra mig fritt igen. Hen ville inte att jag skulle ta tabletterna igen och sen sa hen det som gjorde att jag tappade en stor del av förtroendet för hen. "Du är inte tjock". (???!) Jag frågande inte om jag var tjock, jag undrade varför min vikt varierade så mycket och varför det tycktes ha samband med om jag hade ont och var svullen. Naturligtvis var jag förkrossad när jag förstod hur mycket jag gått upp i vikt, jag menar tänk er själv att gå upp 18 kilo på bara några månader, att växa en storlek på bara en månad utan att förstå varför. Jag har alltid varit nästan åt det magra hållet, jag har höfter men jag kunde komma i storlek 36 på vissa överdelar och jag är längre än medellängd. Mitt korsettstorlek var 20" naturligt, inte efter att ha varit snörd under en längre tid (det är ganska litet för min längd).

Nu vet jag inte ens om jag får kommer att få hjälp till att få bort vätskan i kroppen så att jag kan börja träna och må bättre på en naturlig grund för med all vätska i kroppen så orkar jag knappt gå upp för trapporna till min lägenhet. Jag vet inte ens varför jag samlar vätska och ingen verkar vilja ta itu med det.

I vintras när en läkare pajjade min mage så blev jag så uruselt bemött av vårdcentralen att jag fortfarande inte kan titta på svaret på min anmälan till patientnämnden. Där var jag hungrigare än jag någonsin varit och med hur mycket mat som helst i min närhet men för var tugga följde magkramper som inte var av denna värld och ingen tog sig tid att fundera över varför. De trodde inte på att jag inte hade ätit på 4 veckor, jag kunde dricka och man klarar sig länge på vätska om man vet hur man ska göra. Vårdcentralen sa att jag skulle gå till akuten och akuten sa att jag skulle gå till vårdcentralen där de inte längre kunde hjälpa mig.

Svaret från patientnämnden är ett felaktigt och bristfälligt svar av chefsläkaren som indirekt idiotförklarar mig och som inte ser hur de kunnat göra annorlunda trots att de vägrat förnya bland annat astmamedicin med anledning att det var semester, de hade vid ett annat tillfälle sänkt dosen på en astmainhalator så att den inte ens räckte till min vanliga underhållsdos och definitivt inte till någon vid behovs dos utan att meddela mig. Det är flera saker som de har gjort som är fel men det här inlägget är alldeles för långt redan och jag ska gå och lägga mig nu.

Men nu vet ni lite mer om varför jag inte kan titta på Arga doktorn, varför jag har en klump i magen när jag går till tunnelbanan varje dag, varför läkare är den yrkeskåren som jag litar minst på. Jag anser att man kan lita mer på politiker än på läkare och då är det som ni förstår illa. Jag bollas mellan den ena och den andra specialisten men ingen verkar ta ett helhetsansvar och när läkare inte vet vad de ska göra så skickar dem en vidare till psykiatrin eller sätter dig på antidepressiva läkemedel och har man haft kontakt med psykiatrin tidigare så är man i princip körd hos resten av Sveriges läkare för allt de behöver göra är att säga att du är depremerad så är du inte längre deras problem.    

Minst sagt irriterad just nu

Det var ett tag sen jag skrev nu. Livet har varit lite utmanande, minst sagt. Naturligtvis så blev mina sömnbroblem (som hållit sig i schack under sommaren) betydligt värre samma dag som terminen började och jag vet varför. Aldrig någonsin har jag varit med om att schemat ändras flera gånger mitt i terminen, aldrig någonsin har jag varit med om så många salsbyten efter att schemat är satt, aldrig någonsin har jag varit med om att grupper görs om eller folk "tvångsförflyttas" från en grupp till en annan bara för att någon person inte kan vara i den gruppen de blivit satt. Om några inte erbjuder sig att byta grupp innan typ imorgon så kommer några att "tvångsförflyttas" till andra gruppen. Jag har gjort planeringar efter den gruppen som jag är satt i och jag kan absolut inte byta eftersom jag ska jobba de dagarna när min grupp inte har lektioner men som det ser ut nu så får vi alla sväva i något slags ovisshet huruvida vi kan göra våra planeringar utanför skolan eller om vi kommer att få antingen riva upp planeringar (som ju inte alltid är möjligt) eller missa viktiga lektioner. Bra jobbat skolan! Skitbra! (obs... stor ironi). Kursadministratören borde få ett utvecklingssamtal med ledningen, ärligt! Så här kan man inte hålla på när terminen har börjat! Dålig planering är vad det är. Det är precis som när jag var opererad i vintras, det verkade inte finnas några som helst rutiner för hur man ska göra om någon student får en längre sjukfrånvaro. Det är så synd för skolan har i de allra flesta fall mycket bra lektioner och kvaliteten på undervisningen är i de allra flesta fall god men när administrationen fungerar så här dåligt så sänker det hela skolan. Jag undrar hur det går med praktiken den här terminen för förra terminen så skötte skolan det jättedåligt. De som fick problem fick nästan ingen hjälp av skolan. Jag fick ett väldigt otrevligt bemötande när jag rapporterade problem på praktiken och ingenting hände. Jag tror att jag vet var problemet ligger också: den som pepprar oss med mejl om allt från att någon student vill sälja sitt busskort (intresseklubben antecknar)och en massa rättelser av felaktiga mejl hen just skickat, till femtielva mejl om att den och den söker vikarier eller timanställda - ok, det är faktiskt ganska schysst av skolan att meddela detta men det kan väl göras på ett bättre sätt exempelvis en intern webbsida där vi alla kan kolla vilka som vänt sig till skolan för att fråga efter studenter att rekrytera för om man pepprar folk med mejl så sätter folk in sållningsfiltret och då kan det hända att man sållar bort ett viktig mejl. Ni vet pojken som ropade på vargen.

Det har hänt en gång tidigare när jag läste museipedagogik, att läraren pepprade oss med mejl typ: Karolinska sjukhusets barnavdelning har börjat med droppflaskor med motiv från Wasamuseet. Jättebra för de sjuka barnen, men jag menar, vad har det för direktanknytning till våran utbildning? Är det så viktigt att ni var tvungna att peppra oss med de mejlen också? Under min tid på Universitetet så har jag lärt mig att man inte ska störa folk i onödan för de har redan tillräckligt att göra. Men armchair pedagoger är ju då världens mest opedagogiska människor och jag är inte säker på att hen som håller i administrationen på min skola har särskilt många högskolepoäng, i alla fall inte i uppförande och professionalism (önskar att det fanns sådana kurser men det är sånt som man ofta får "mellan raderna" i en utbildning). Kanske hen borde gå charm school?

Nej, nu känner jag att jag börjar bli otrevlig och börjar ta ut svängarna lite väl mycket men jag är bara så himla förbannad. Jag är trött på struliga och okunniga människor som tror eller vill ge sken av att de kan och som dessutom har en massa andra människors välmående och ibland öde i sina händer. Personer med en högre maktposition än vad de är kvalificerade för att sköta. Tyvärr är detta något som vi alla måste stå ut med och än så länge har jag inte något annat alternativ än att för tillfället hålla tyst, hålla ögon och öron öppna och komma ihåg alla exempel på att arbetet gjorts dåligt, situationen hanterats dåligt, maktpositionen har utnyttjats. Vad man sedan gör med den samlade informationen är upp till var och en men man ska ALLTID vara försiktig så att man inte skadar oskyldiga för då är man själv inte bättre än de som missbrukar sina ställningar. Man ska alltid sträva efter att vara bättre än dem.

Är det ingen som kan göra sina jobb längre?

Jag är så trött och less, det är därför som jag är så dålig på att uppdatera nu. Jag är less på att saker inte fungerar, på att folk inte gör sina jobb. Idag skulle jag ha fått min semesterlön. Just det, skulle, för inte finns det någon semesterlön på mitt konto heller. För ett år sen höll mitt jobb inne med utbetalningar i 3 månader (!) och nu krånglar de igen. Jag har pratat med dem och sagt att på grund av vad som hände förra året så ringer jag facket i eftermiddag om jag inte innan dess fått bekräftelse på att utbetalningen är gjord. De säger att jag ska få pengarna senast på måndag men så sa de i 3 månader förra året. Och de ha mage att bli irriterade när jag sätter press på dem nu!!! Om det hade varit första gången som det här hände så hade jag haft mer tålamod men nu har det ju hänt tidigare och då höll de på i 3 månader med att lova: nästa vecka, nästa vecka... osv. Stort företag är det också, jag tänker inte säga vilket. Jag undrar om det är flera som de gör så här mot, de har ju gjort så här två gånger för mig nu. Jag är så irriterad på dem. Men vad gör man, jobb växer inte på träd. Om ett år så är jag klar med min utbildning och då blir det lättare för mig att byta jobb, till dess är jag beroende av en extrainkomst. Jag är så less på att folk inte kan göra sina jobb. Det här är inte det enda som krånglar, jag väntar fortfarande på extrauppgifter från lärare på skolan (som de skulle gett till mig i mitten av maj). Det är inte det enda som har krånglat med skolan men jag orkar inte dra den historien nu. 

Medlemsjouren har öppen 13-15 idag och jag ringer 14.30 om jag inte hört från jobbet innan dess. 

Läkarbesök

Ett tecken på att vardagen kommer tillbaka efter semestern är att läkarbesöken börjar. Idag har jag varit till smärtmottagningen och träffat läkare och sjukgymnast. Jag har fått medicin mot vätskan i benen med stränga order om att bara ta den när inget annat fungerar. Jag ska använda kompressionsstrumpor :(  Ja, ja... Tur att det finns snyggare sådana numer. Annars verkade det bra, doktorn var nöjd så det här ska nog gå bra till slut. Jag ska få börja på vattengymnastik för att få igång kroppen igen. Mitt mål är att komma tillbaka till där jag var innan kroppen började krångla. Jag har just bevisat att jag inte behöver fibromedicinen och jag ska bevisa att jag kan komma tillbaka till den nivå på träning som jag hade förut. 

Stickar och tittar på film

Har suttit och stickat på en halsduk hela kvällen. Man fastnar verkligen, timmarna bara går utan att man märker det. Jag stickar på frihand så jag hoppas att garnet räcker annars får jag repa upp och köpa en rundsticka som passar och göra en tubhalsduk. Och nu börjar Enemy at the Gates på tv, med snyggaste Jude Law och min girl crush Rachel Weiz. Det verkar som om jag blir vaken ett tag till. Det gör ingenting, jag tycker inte om att gå och lägga mig. Det har att göra med över 10 år med svår insomnia samt panikkänslor i samband med insomningsögonblicket. Jag är rädd för att somna och jag är panikslagen bortom kontroll när jag inte kan sova. Jobbigt läge, eller hur. Det finns sätt att gå runt detta men jag har mycket att jobba på här. 

Jag önskar att värmen ger sig. Mina ben svullnar varje kväll. Jag kan inte minnas att det var så här förut. 

Wake me up when it's all over

Dags att välja väg

Hemma från semestern. Jag slits mellan det som var och det som är, det som kunnat bli och det som kan bli. Jag vet att det är här jag ska sätta punkt och gå framåt men det innebär en separation med den person som jag en gång varit. Det gamla är bekant och även om det inte varit bra så finns det en trygghet med att veta och känna igen. Det nya är obekant och ibland skrämmande men där finns så många möjligheter. Jag har bytt riktning förr, det har i nästan alla fall lett till förbättring. Nu är det dags att släppa det gamla tunga bagaget, välja väg och se framåt. 

Kanske blir det några förändringar här på bloggen också. Vi får se, jag funderar på det. 

Packar

Mitt i packningen. I morgon åker jag. Det blir först Dalarna, sen Jämtland och sen Dalarna igen. Och jag mår jättedåligt. Jag har ont i kroppen och är trött hela tiden. Jag önskar att jag kunde ha återhämtat mig i alla fall lite grann under den 1 1/2 månad som jag varit ledig men det har jag tydligen inte. Jag vet inte varför. Jag är inte alls mig själv. Det kan vara värmen som gör det, det har varit varmt länge och jag fungerar inte när det är varmt. Har jag otur så följer värmen min resväg norr. Har jag ännu mer otur så blir jag mer allergisk ju längre norr jag kommer, här hemma så har de pollen som jag inte tål precis börjat försvinna men säsongen är senare där uppe. Den här säsongen har tydligen varit lindrig men den har varit jobbig för mig eftersom min kropp är så ansträngd. Jag har haft så svullna bihålor, jag har sett förskräcklig ut och jag har knappt kunnat ha balkongdörren öppen. 

Kanske jag ska ta paus i allt nu och gå och lägga mig jättetidigt. Jag behöver otroligt mycket sömn, jag vaknar inte av väckarklockan och i morgon så behöver jag gå upp tidigt. 

Nu ska jag titta på Solsidan

Trött

Har varit till naprapaten idag. Det behövdes. Nu har jag vilat hela kvällen och kroppen känns som den brukade göra efter ett yogapass. Jag tror naprapaten fick bort en massa spänningar i min stackars rygg. Nu ska jag fika och sen gå och lägga mig för jag är helt slut i kroppen trots att jag har vilat 

Snart semester

Då börjar nedräkningen till semestern. Det blir släkten i Norrland. Det ska bli så skönt att åka från stan och få koppla av, koppla bort. Min hjärna skulle behöva en defragmentering eller något, sortera upp i huvudet. Det är för mycket småsaker som stjäl min energi trots att de inte behöver göra det. Det vore roligt att åka över till Finland också, kryssning till Helsingfors men vi får se. Jag kanske tar det mer framåt hösten, jag vet inte. Det var länge sen jag var där nu. Men, en sak i taget. 

Lyckad marknadsföring

Det var värst vad många av mina Facebook-vänner som gillar Fastighetsbyrån. Jag tror inte att de är så eniga om någonting annat på hela Facebook. Och just Fastighetsbyrån dessutom, jag menar, det finns ju fler mäklare än dem. Jag misstänker att det har att göra med deras kampanj med sambotestet på Facebook. Med andra ord, lyckad marknadsföring. En eloge till Fastighetsbyrån, smart drag. Jag tänker dock varken gilla dem eller göra något sambotest, jag är mycket nöjd med både min mäklare och min bank ( ja, Fastighetsbyrån är dotterbolag till Swedbank). 

Kontroll

Jag fixade det! Jag kan kontrollera smärtan, åtminstone i en dag. Jag visste det, jag visste att att det skulle gå på något sätt. Nu när jag vet hur jag ska göra så blir mitt liv så mycket lättare. Ingenting behövdes ställas in igår och jag är jätteglad för det. Idag är jag ganska trött och min högerhand bråkar men igår hade jag kontrollen och det betyder att jag gjorde rätt saker i förrgår och det betyder att jag kan ta tillbaka kontrollen bit för bit. 

Bakslag

Idag har jag haft förskräckligt ont i ryggen, jag vet inte riktigt varför. Det började igår kväll och jag trodde att det skulle ge sig över natten men det har blivit mycket värre. Hoppas inte att det blir som i vintras. Jag som trodde att jag började bli bättre. Sitter och väntar på att värktabletterna ska göra nytta. Jag har visserligen hoppat över värktabletterna mitt på dagen i några dagar men kan det verkligen vara det som orsakar det här? Sist kom det ju när jag försökte minska på citodon men nu har det ju bara varit alvedon som jag har hoppat över. Det kan väl inte vara så kinkigt? Eller? Det är väl bara bra om jag kan minska på värktabletterna, eller? Jag vet tydligen ingenting om hur min kropp fungerar nuförtiden. Skit också!!! Jag som såg framemot att börja med lite lätt powerwalk. 

Händerna bråkar med mig nu också, igen. Häromdagen slog jag omkull ett glas med mjölk och missade tack och lov tv:n med bara några centimeter. Området vid långfingrets knoge på högerhanden har tappat känseln igen, jag tror det är ett lite större område nu. Alla mina läkare är på semester och jag orkar inte dra allt för någon ny, jag har så mycket problem med min kropp att det inte går att helt plötsligt gå till någon som inte fått chans att läsa min journal. Dessutom så går jag till en en specialistmottagning. 

Jag får ta TENS.en och sen en kylpåse och hoppas på det bästa till i morgon. Jag vill inte vara så här i morgon för då måste jag ställa in en del saker. 

Bra låt med Takida från Ånge:

När man åker förbi Ånge så är man snart i Bräcke och sen är man snart i min hemstad.

Förresten, är det fler än jag som tycker om när metalkillar spelar cello?

Landar på fötterna till slut

Jag börjar må bättre nu när jag kan vila så mycket som jag behöver och jag hoppas att jag snart ska få igång kroppen. Jag har fått grönt ljus från sjukgymnasten för att börja med lätt powerwalk så jag ska leta lite rundor som jag kan gå. Sen i höst så kan jag förhoppningsvis börja simma. Jag känner verkligen av att jag har varit stilla så länge, kroppen är trög och jag lyckas inte riktigt bli av med de sista kilona som är kvar till min vanliga vikt. Jag längtar till när jag kan börja träna mer på riktigt. Även om jag måste börja helt från början så känns det som om att bara jag får börja så kommer jag att komma ikapp.

Idag gick jag två tunnelbanestationer och det gick bra. Om några dagar kan jag nog öka på med en station. Det är inte särskilt långt mellan stationerna inne i stan och strax utanför stan men när jag mådde som sämst i vintras så fick jag ju kämpa för att gå till och från mataffären med lätta matkassar.

Förhoppningsvis så börjar mitt trötta huvud att komma ikapp nu också. Att vara sjuk och opererad samtidigt som man ska krångla med i princip alla kontakter som jag hade som inte var familjen under hela vintern och våren har satt sina spår men jag landar på fötterna snart till slut.

My god people are rude!!!

Här försöker jag att vara trevlig och ordna lite artighetsvisiter till diverse personer när jag ska på semester och vad får jag tillbaka? Attityd! Inget "ska du vara i stan, vad roligt, ska vi ta en fika".

That's it, jag ger upp. Ingen mening att ödsla någon energi.

En viss annan person behöver också ta åt sig av detta...  

Vad ska man med alla dessa rubriker till egentligen?

Mitt humör åker verkligen berg och dalbana idag. Det här är första gången på mer än 10 år som jag kan vara ledig på riktigt och det kan jag dessutom vara hela sommaren. Jag behöver inte jobba denna sommar. Inte heller behöver jag snåla för att jag har ont om pengar, jag har så jag klarar mig. Detta gör att jag passar på att göra nödvändiga förändringar i min omgivning, något som jag inte hann med förra sommaren då jag tog beslutet att byta riktning i livet och därmed förändrade mina framtidsplaner. Ett svårt men väl övervägt beslut. Visst, det är jobbigt både nu likväl som det var då. Men vad som gäller är framåt. Den här gamla skutan har bytt riktning, nu ska den putsas och renoveras.

Många saker har fått en ny mening och jag ser på saker på ett annat sätt.

Det första jag kommer att tänka på är: Vad oförskämda människor är här. Jag ska ta ett exempel. Om jag är någonstans med någon, säg X. X börjar prata med någon annan (Y) när jag står bredvid. Jag blir inte presenterad av X och Y hälsar inte på mig. Där står jag och studerar mönstret på väggen och ser mig omkring och hoppas att denna ganska pinsamma situation ska ta slut. Jag tycker att det hör till god ton att presentera sällskapet om man börjar prata med någon annan. Det här är inte någon engångsföreteelse och det handlar inte enbart om en person. Det tycks numer vara normalt i de kretsar jag befinner mig i.

Det andra jag kommer att tänka på är: Vad inkompetenta alla är. Jag menar, saker funkar ju inte. Supporten när saker inte fungerar är om möjligt ännu sämre än de saker som man behöver support för, och de är ofta antingen okunniga eller otrevliga.

Det tredje: Vad mjäkiga folk i allmänhet är. Alla verkar klaga men ingen gör något. Va sjutton... Bli arg när det som du betalar för inte fungerar och supporten idiotförklarar dig och den som sålde varan/tjänsten vill blåsa dig på dina konsumenträttigheter. Förklara för vederbörande hur saker och ting fungerar. Det är synd att dessa människor inte förstår att om deras arbetsgivare inte hade några betalande kunder så skulle de inte ha ett betalt jobb att gå till.


Möjliga lösningar på ovanstående:

1. Byt planet
2. Byt land
3. Byt bekanskapskrets

Troligast att jag gör: Skratta åt allt och ibland roa mig åt att det faktiskt inte spelar någon roll vad vi gör, vi är körda ändå. Jobba så mycket jag kan och stoppa pengarna i madrassen och bli en gammal bitter domedagsprofet som dundrar ut mitt allmänna missnöje samtidigt som jag sitter på kammaren och räknar pengar med dollartecken i ögonen och ett gnidet leende på läpparna (om jag inte var allergisk mot katter så skulle crazy cat lady kanske vara ett alternativ)


Tack för mig...


   

Spakväll

Väl behövd spakväll. Men jag glömde köpa nagellack till tånaglarna, jag får åka in till stan imorgon igen och köpa det. Nu när det är sommar så vill man ju piffa fötterna lite. 

Nu ska jag göra frozen smoothie och leta fram en gammal dvd

BTW...

Hur kommer det sig att vissa känner att de måste låta hela Facebook veta deras betyg? Hur creddigt är det att gå en yrkesskola? Ärligt! Vi läser ju knappt någon kurslitteratur det räcker typ med att vara närvarande på lektionerna för att bli godkänd. 

.....

Trött på läkare, trött på sköterskor, trött på sjukhus och vårdcentraler. Vill bara få vara i fred. Så less på att höra mig själv berätta samma saker till fler människor och sedan bli idiotförklarad av någon random vårdgivare med dålig attityd. Alla i sjukvården borde jobba i handeln i ett år för att lära sig hur viktigt det är att vara serviceminded ÄVEN under tidspress. Alla vi andra har jobbat under tidspress och med dåliga arbetsvillkor sen 90-talet. Jag är säker på att lite ödmjukhet skulle spara en hel del tid och energi och tid är ju som sagt pengar ÄVEN för patienterna. Kom ihåg det! 

Sjukgymnast och fina tänder

Ett tandläkarbesök fattigare, skämt å sido det är skönt att ha varit där och det blir inte så dyrt om man sköter om sina tänder och går regelbundet till tandläkaren. Nu är mina tänder blästrade och polerade och jättefina och jag har bakpulver i hela ansiktet. Jag köpte en tandkräm som ska göra så man inte får kaffefläckar så lätt. Nu sitter jag i kafeterian på St.Görans sjukhus och väntar på att klockan ska bli 14 och jag ska till sjukgymnasten. 

Dags att gnälla lite

Jag tror jag är så pigg men det är jag inte. Det är svårt att tillåta sig själv att vila ut ordentligt. Jag har aldrig haft möjlighet till det förut, det är kanske därför som jag har blivit sjukare än vad jag behöver. Jag måste lära mig att sätta min hälsa först. Men det är svårt när alla förväntar sig att jag ska ge min fulla uppmärksamhet till just dem. Varför är det så? Varför förväntar sig folk att man ska prioritera just dem framför allt annat i världen? Varför tror folk att världens axel snurrar genom just deras arsle? Varför tror folk att man inte har något liv? Du ger någon ett lillfinger och de försöker sno åt sig hela armen, så himla typiskt.

Fler saker som är så typiskt Sverige:
Prinsessan Madeleine har ju gift sig nu. Jätteroligt tycker jag, hon var så vacker i en klänning från Valetino. Men vilken fart det blev på facebook och i journalisters krönikor "varför ska tv hovniga för det här" och bla, bla, bla... Men ursäkta! Jag är inte ett dugg intresserad av fotboll eller hockey men likt förbaskat så "hovniger" tv så mycket att de borde få förslitningsskador i knäna när det är någon form av sportevent någonstans. Varje kanal visar sport i det oändliga och ALLA tv-program får stå tillbaka. Men det pratas det inte alls om. Nej, just det sporten är ju "folklig" sägs det. Jag är inte intresserad och jag tillhör "folket". Andra folkliga tv-program är: idol, bonde söker fru, masterchef i 100 olika varianter, let's dance säsong femtielva och bantnigsprogram, dejtingprogram och alla program där någon halvt bortglömd tv-kändis kan vara programledare och komma som någon "hjälpande ängel" och visa upp personers misär i tv. Det är svensk tv-underhållning. Spännande...

Gissa hur mycket plats tunnelbanetidningen Metro gav åt nyheten att Grekland stängde ner sin public service? En notis från TT! En notis för något så viktigt som att Grekland förlorade något av det mest grundläggande i en demokrati, nämligen statlig och obunden radio och tv. Vad som däremot fick dubbelt uppslag var modereportaget, om någon inte vet hur metros modereportage ser ut så kan jag nämna att det är en skymf mot modebranschen att kalla metros modereportage för modereportage. Nej, jag tycker att de ska lämna modereportagen till modetidningarna (som jag förövrigt gärna läser) och skriva om nyheter. Jag menar, halva tidningen är ju ändå annonser. Varför inte lägga resten av halvan på det som man kan vänta sig av en dagstidning (om än så tunn) nämligen nyheter.

Så, nu har jag gnällt färdigt för den här gången.
Tack och förlåt

En av mina grannar har högljudda nattliga aktiviteter för sig ibland. Roligt att någon i huset får lite action, det låter om han har det himla gott i alla fall. Hatten av, ligg å må gott

God natt 

Frustrerad

Försöker komma över frustrationen som det innebär att vara mer utbildad än sina lärare. Nåväl, mina klasskompisar verkade tycka om min redovisning och det är det som betyder mest för mig. Om min lärare känner att hon måste rota i petigheter som hur jag lägger upp dispositionen i min redovisning så får det stå för henne, jag kan redan reglerna och det betyder att jag också kan stuva om i dem på rätt sätt. Kursen låg på en så låg nivå att den passade bättre på gymnasiet. 

Nu är det "bara" 1 1/2 dag av att lyssna på redovisningar, som en annan klass ska göra, kvar av terminen. 1 1/2 dag! Oh lord! Och det är närvaroplikt! Varför kan vi inte få göra något nyttigt istället som att skriva på hemtentan? Alla kommer typ att sitta och halvsova. 

Jag har laddat ner pdf:er med grundläggande medicinsk terminologi i telefonen ifall det blir allt för tradigt imorgon. Jag är hemskt ledsen men det här är slöseri med min tid. Det hade varit en annan sak om det var disputationer eller doktorander som föreläste men det är det inte. 

Nu ska jag försöka glömma att jag är så överkvalificerad för det här genom att repetera anatomiska termer direkt från ordlistan i en gammal kursbok. 

Det finns gott i mänskligheten, det finns gott i de flesta människor. Jag måste tro det, jag vägrar att ge upp mot bitterhet och hopplöshet. Men ibland är det svårt att tro och jag måste upprepa som ett mantra: någonstans finns det en mening med det här

Flashback

Snacka om flashback! Jag fick reda på att Nightwish är mitt uppe i ett byte av sångerska - igen. Ja, det var nog ett litet tag sen men jag har inte haft koll på dem sen Tarja slutade. Undrar vad som egentligen hände, alla är så himla diplomatiska om man ska tro det som jag hunnit läsa via bloggar nu den senaste timmen. Hmm... Jag minns fortfarande dramat när Tarja blev sparkad från bandet men jag ska inte säga någonting.

Jag tyckte mycket om Nightwish runt millenieskiftet, de var nyskapande och soundet var nytt och fräscht. Jag önskar att jag hade fått se dem live med Tarja. Tyvärr så tycker jag att de tappade det mesta när hon slutade, på grund av allt drama och på grund av att soundet förändrades. Jag älskade skivan Once när den kom och min absoluta favorit med Nightwish är Oceanborn för den första låt jag någonsin hörde var Sacrament of Wilderness och jag trillade nästan av stolen när jag hörde den.

Nu blev jag tvungen att gå in på Youtube och lyssna på sångerskan som har varit stand in för Anette Olzon. Sen ledde det till att jag lyssnade på några låtar från Oceanborn och med det kom jordens flashback till år 2000. Att jag precis avslutat en praktik som ligger i närheten av där jag bodde kring milleniesksiftet gjorde ju inte saken bättre. Den tiden har jag fortfarande svårt att förhålla mig till, jag var så ung då. Det var en bra tid, men vemodig och mycket av den tiden ligger till grund för hur mitt liv ser ut nu - på gott och ont.



 


Den är fortfarande grymt bra den här låten. Det gör det ännu mer synd, detta Nightwish finns inte längre kvar mer än på skiva.

Bättre idag

Idag är det en bättre dag, jag sov knappt något inatt för att jag hade ont lite överallt men det får jag ta. Jag hoppas att det går bättre inatt.

Men jag blir så irriterad! Byxorna som jag köpte från HM för ett halvår sen och som är en storlek för stora gick sönder när jag flyttade på benet. De bara sprack! De är för stora och de sprack ändå! Sämsta kvaliteten ever!!! Jag hade ett par likadana i höstas som sprack i knät när jag snubblade till. Jag ska inte köpa från HM mer, man kan ju inte gå omkring och vara rädd för att kläderna ska ramla av kroppen för att det är så dålig kvalitet. Kläder ska ju tåla lite i alla fall.

...

Det har varit en sån där dag när jag bara vill lägga ner. Jag längtar så mycket till sommar och ledighet. Jag ska göra det jag tycker bäst om, sitta på ett bibliotek och ägna mig åt riktiga studier, akademiska studier. Jag saknar universitetet. 

Ok, bara för att illustrera flödet på facebook:
Alla skriker VM-guld.
Jag skriver att jag måste köpa hem mer av de stora filosoferna för att fundera över existentiella frågor.
Alla skriker VM-guld. De som inte skriker guld, klagar över VM samt alla som tittat på VM.
Och nu klagar de över nationalsången.

Get a life!!! Läs en bok!

Jag är förvånad över att ingen kommenterat Prinsessan Madeleines lysning än. Eller ska jag vara glad, jag verkar ju vara den enda som är öppen med att jag gillar kungafamiljen. Eftersom alla är så inne i VM så slipper jag ju att man klagar på det kommande prinsessbröllopet.

Saker förändras inte

Det kommer aldrig att bli annorlunda, jag kommer nog aldrig att känna mig hemma bland majoriteten av människor. Inte i Sverige i alla fall och definitivt inte bland de som finns omkring mig nu. Jag är och förbli där jag är när det kommer till intellektuell stimulans, det vill säga jag får försöka så gott jag kan att ge mig själv den intellektuella stimulansen jag kan men i längden blir det jobbigt att bara ha sig själv att vända sig till. Ingen som kan argumentera mot mig, ingen som jag kan testa mina teser med.

Problemet med att hela tiden behöva anpassa sig till sin omgivning är att man förlorar sin skärpa, ingen säger för eller emot och då kan man inte slipa sina argument. Ingen som man kan diskutera lite mer intressanta saker än vädret och senaste avsnittet av Let's dance.

Det känns som om jag inte talar samma språk fast vi alla talar svenska.
Jag är så less, jag behöver något som är nytt och fräscht. Jag behöver åka utomlands.
 

Mina händer är bättre idag

En bra naprapat är värd sin vikt i guld. Idag har mina händer fungerat och jag kan röra på nacken utan att det knastrar och smäller i den. Jag är öm i musklerna men det är inte i närheten av värken jag hade innan. Idag gör det nästan inte ont när jag rör mig. 

Jag har tittat på Eurovision och nu ska jag gå och sova. Jag gjorde jättegoda kokostoppar idag, om man byter ut sockret mot honung och smöret mot olja så blir det jättegott. Alltså: kokos, ägg, rapsolja och honung. 

Nu ska jag sova. Godnatt... 

Moving on

Twilight-filmerna gav mig i alla fall en sak, ett citat ut New Moon: "...sometimes you gotta learn to love what's good for you". Men hur ska man veta det? Kan man välja? Jag tror att till viss del så kan man det. När det kommer till att man tvingas välja för att resten av ens liv hänger på det beslutet. Man kan välja antingen att följa sin första för tillfället starka känsla och vara olycklig eller så kan man omvärdera situationen och tänka i det längre perspektivet och välja det som kommer att ge lycka i det långa loppet. Låter det konstigt? Det kanske det är för vissa men när man kommer till den punkten där man förstår att det aldrig kommer att bli bra så har man att välja på att stanna kvar i ett stagnerat tillstånd eller att gå vidare.  

Blogger är VÄLDIGT osamarbetsvilligt just nu, Varken teckensnitt eller teckenstorlek blir som jag anger så jag ber om ursäkt för eventuella variationer i teckensnitt och teckenstorlek. Helt otroligt vad mycket det buggar här!

3 veckor kvar

Det var nog bra att jag tog ledigt från skolan idag, jag har sovit halva dagen och jag är fortfarande inte utvilad. Jag vet inte hur jag ska orka de 3 veckor som är kvar av terminen. Jag har en inlämningsuppgift som ska in i morgon. Jag ska sätta mig med den senare i eftermiddag. Jag behöver gå till ica och köpa lite mat och sen ska jag packa upp och försöka äta lite mer. Idag mår jag illa av maten och det är inte alls roligt. Jag önskar att det kunde bli juni nu... 3 veckor kvar.

På fredag ska jag till naprapaten, jag hoppas att jag mår lite bättre nästa vecka när musklerna fått slappna av lite.

Hemma igen

Hemkommen från Dalarnas landsbyggd. Första dagen som jag var där sov jag till klockan 3 på eftermiddagen, så trött var jag. Mina händer är lite bättre och jag tror att det är för att jag har vilat. Jag har fått lite distans till saker och ting och jag har funderat över hur jag vill ha det i mitt liv. Jag har ju en massa saker att ta itu med, speciellt mina egna tankar om mig själv och hur jag tycker att jag är värd att ha det. Livet blir till viss del vad man gör det till, jag kan ta allt det här och göra någonting åt det.

Skogen har en lugnande effekt på mig och jag kan känna mig trygg och säker. När jag sitter och tittar ut över skogen så känner jag mig lugn. Det får gärna ligga fjäll och ruva i bakgrungen också. Men där jag bor finns det inga fjäll och det finns inte så mycket skog. Jag är oändligt tacksam över det lilla skogsparti som är utanför mitt fönster, susandet i träden är underbart.

Igår var vi till granngården och hälsade på deras lamm, de yngsta var bara 3 veckor gamla och de var hur söta som helst. Sen fick vi fika och pratade om hantverk och lite annat.

Under den här helgen har jag bestämt mig för nu ska jag lyssna på min kropp, nu ska jag få tillbaka min ork och bli stark i kroppen igen. Jag har träningsförbud nu så jag måste ta det lugnt men till sommaren ska jag nog börja lite på gymmet och gå på löpbandet och öva lite balansövningar. Till dess ska jag göra de övningar som jag fått av läkaren och av sjukgymnasten, jag ska göra en matsedel som jag förhoppningsvis kan hålla. På tisdag ska jag till dietisten igen och jag måste tyvärr säga att jag inte lyckats med min hemuppgift, att kunna äta frukost. Min mage är fortfarande i ganska dåligt skick och jag har fortfarande näringsdrycker men vi får se vad som händer. Imorgon ska jag börja med att sortera de papper med övningar från läkare och sjukgymnast och recept och matscheman från dietisten, sen ska jag skriva ut lite tips på frukostar som är lätta för magen att hantera.

Paus...

Är lite virrig i huvudet just nu men det kanske inte är någon nyhet. Jag har ingenting att koncentrera tankarna på eftersom jag har varit så trött den senaste tiden. I morgon åker jag i alla fall till Dalarna. Äntligen! Det ska bli så skönt att vara där mitt ute i skogen och bara ta det lugnt och läsa och varva ner. Jag behöver det nu.

Idag har jag beställt böcker för den nätta summan av 800 kr. Det är både kurslitteratur och annan litteratur. Som vanligt så bearbetar jag saker genom att läsa en massa och böckerna jag har beställt är bland annat om stress och fibromyalgi och sen en bok om självskadande. Min terapiläsning.

Jag fixade inte att läsa 50 shades of Grey i ett svep så jag har gjort en välbehövlig paus i den. Efter mycket om och men så tror jag att jag ska läsa den här:




Jag har haft den hemma ett tag men inte börjat läsa den. Det känns som om det passar att läsa den nu, jag behöver lite distans till min tillvaro just nu.

Jag kan klara det här

Först kom paniken, sen kom rädsla och skam över att jag kanske misslyckats igen, sen sorg. Nu börjar en insikt växa, liten men den finns där, om att jag kan klara det här. Människor har övervunnit större hinder. Jag måste komma över känslan av att jag är utan värde om jag inte presterar maximalt. Jag måste sätta ner foten och säga: Stop! Jag måste börja sätta min hälsa och mitt välmående i högre prioritet.

Det är jobbigt att skriva det här för det innebär att jag måste omvärdera hela min existens. Jag måste tillåta mig själv att vara svag. Jag måste så småningom berätta för min omgivning att jag har perioder då jag är i sämre skick än vanligt. Det kommer att bli svårt.

Jag har också bestämt mig för att jag ska lyfta på locket och släppa ut vad som finns inom mig, saker som hänt som jag inte berättat för någon. Saker som skrämmer mig, saker som får mig att må dåligt. Först då kan  jag ta bort spänningen kring allt detta som samlats under så lång tid.

Jag är övertygad om att det kommer att hjälpa mig på sikt. Nu har jag en massa minnen som maler runt i huvudet och som gör att jag inte får plats med nya positiva minnen, jag vågar inte ta risken att samma saker ska hända igen och därför missar jag väldig mycket bra saker.

Under en längre tid har jag jobbat med att "programmera om" mitt sätt att reagera och att jobba på att ta min plats. Det går långsamt men det går. Jag är trött på att alltid vara rädd för att något dåligt alltid väntar på mig runt närmaste hörn, att alltid vara förberedd på kamp eller flykt, att aldrig våga lita på att saker kommer att lösa sig. Jag är trött på att alltid behöva kämpa med näbbar och klor för att mitt liv inte ska raseras, att balansera på gränsen hela tiden och att veta att fallet är närmare än tryggheten. Jag måste göra någonting åt det här och det första jag kan komma på att göra är att skriva om det. Även om jag skriver det här i en än så länge anonym blogg så är det ett sätt att få det ut ur mitt huvud.

Det finns ett sätt att ta sig genom det här och jag måste ta kontrollen. Jag måste följa min instinkt, det har fungerat förr.

Jag som fick rätt mot en teleoperatör i konsummenträttsfrågor, alldeles på egen hand.
Jag som räddade projektarbetet för slutbetyget i en utbildning, från att gruppen nästan inte gjort någonting alls till att vi fick in arbetet i tid under bara några veckor, när jag var 23 år.

Jag kan fixa det här!

Jag vill ha tillbaka mina händer

Idag har jag nått ett nytt bottennapp. Jag kan inte längre hantera dammsugaren, jag kan alltså inte städa min egen lägenhet. Högerhanden är hälften av vad den brukade vara. Min högerhand! Den som gör allt åt mig, den som syr och tecknar och skriver och gör spetsar och smycken, den ena halvan i paret händer som spelar musik. Den fungerar inte! Till och med att skriva nu på datorn är svårt. jag kan inte skriva som vanligt med korrekt fingersättning utan bara med två av fingrarna. Jag vet att jag är trött och ansträngd men ändå. Hur ska jag ta mig genom det här. Jag har redan varit på rehab och tittat på hjälpmedel för händerna. Vet ni hur deprimerande det är? Om hjälpmedlen ändå var snygga, då kanske det skulle vara lite lättare att hantera det faktum att man behöver dem. 

Vad ska jag göra? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. 

Jag måste tänka ut en plan, jag vet bara inte hur. Jag vägrar att få händerna utdömda och bli tvungen att acceptera att det är så här det kommer att vara. Om jag bara visste hur jag ska göra. Men när inte ens sjukvården hittar en orsak så hur ska jag kunna veta?

Små ögonblick

Jag önskar att det fanns ett sätt att få 4 veckor att gå fort. Sen är det sommar och ledighet. Eller rättare sagt ledigt från skolan, jag ska ta itu med universitetsrester under sommaren men jag behöver inte gå på lektioner eller praktik utan jag rår över min egen tid. Jag är så förskräckligt trött både i kroppen och i huvudet, jag tror jag träffat på alla det största idioterna som gick att hitta på en termin (känns så i alla fall). Jag är så trött på människor, jag vet inte hur jag ska ta mig genom kommande månad. Hela min kropp värker på grund av all stress och det går inte att sova bort, jag tror att det kommer ta lång tid att återhämta mig den här gången. Just nu känns det som om jag kommer att sova genom hela sommaren.

Vad jag önskar att jag kunde träffa lite kloka människor att umgås med, kanske någon man. Men var ska jag hitta det? Så länge HAN finns i min närhet så kommer han att överskugga alla andra. Jag kan inte leva på de små ögonblicken länge till... en pratstund efter att ha pluggat på biblioteket, tre låtar axel mot axel på en konsert... Ögonblick då allt passar som pusselbitar, sen är ögonblicket över och jag är inte längre hel.



"Because, he said, "I sometimes have a queer feeling with regard to you - especially when you are near me, as now: it is as if I had a string somewhere under my left ribs, tightly and inextricably knotted to a similar string situated in the corresponding quarter of your little frame. And if that boisterous channel, and two hundred miles or so of land some broad between us, I am afraid that cord of communion will be snapt; and then I've a nervous notion I should take to bleeding inwardly. As for you, - you'd forget me.” 
― Charlotte Brontë, Jane Eyre


Tänk att jag skulle gå runt så här och citera Jane Eyre vid min ålder. Jag har känt män förr. Men jag har inte älskat dem, det har bara hänt två gånger i mitt liv och det sorgliga är att när det hänt så har de varit oåtkomliga. Min förmåga att tänka rationellt tycks som bortblåst i detta fall.

Oplanerad hemmakväll

Det blir ingen kulturnatt för mig i kväll. Jag har legat däckad i två dagar, läkaren säger att fibromyalgin gör mina nerver känsligare och att de reagerar extra mycket när det är mycket stress och många sinnesintryck omkring mig. Han sa att det här ombytliga vädret kan påverka också. Det är så synd men jag orkar helt enkelt inte och risken om jag går på kulturnatten är att jag tröttar ut kroppen ännu mer. Han kommenterade min vikt och jag vet att jag har gått ner i vikt men det måste ha gått fort om han ser skillnad på 3 veckor. Jag får ta och hålla lite koll nu. Ner till 70 kg, som jag vägde innan jag fick den där dumma medicinen, sen är jag nöjd.

Det blir till att titta på någon film och ta det lugnt ikväll då.
Kanske jag ska göra våfflor... Det är gott

Jag var till en sjukgymnast på handrehab igår, hon skulle titta på min nacke och försöka se om mina problem med händerna kommer från nacken. Jag har definitivt problem med nacken sa hon men det var svårt att se om det var det som orsakade problemen i händerna. Nu har jag fått övningar som jag ska göra och sen ska jag på återbesök om några veckor.

Fortfarande trött men lite gladare

Så trött idag... Sitter och funderar på vad min nya telefon ska bli. Eller funderar och funderar, det finns ju i princip bara två sorters telefoner att välja mellan och den ena höll i 4 månader så det märket blir det inte igen. Så, ja... iphone är egentligen det enda alternativet som finns kvar nu. Jag ska bara orka ta mig in till stan för att titta på en...

Jag borde äta något men jag är inte hungrig, ingen matlust. Jag har sovit nästan hela dagen idag så jag har liksom ingen aptit. I morgon ska jag nog ta en promenad och på fredag ska jag på intervju på en förhoppningsvis ny praktikplats (håller tummarna). Jag ska skriva mer om strulet som varit senare, nu är jag bara så trött på strul så jag vill vänta.

Jag har börjat läsa den här:




Vad ska jag säga... det blir ju inget nobelpris... Nej, nu är jag nästan för snäll. Dålig Harlequin skulle jag klassa det som. Faktiskt så anstränger sig Harlequin för att bygga upp en historia vilket jag inte kan säga om denna. Vi får se hur det artar sig men jag har inga förhoppningar, jag visste från början vad jag hade att vänta mig. Får se hur de gestaltar BDSM:et men vad jag hört så är det ändlösa och ingående beskrivningar och det blir tråkigt i längden. Tur att jag boostade med riktig litteratur innan, Solsjenitsyn som faktiskt fick nobelpriset 1970 och som jag verkligen kan rekommendera.

Nu ska jag titta på en film om en cheerleader som blir besatt (modern b-skräckis) som går på tv samt försöka få i mig lite kvällsfika.

Idag är en dålig dag

Idag är en dålig dag. Än så länge inget svar på vad som blivit fel med mina händer. Kanske hittar de inget, vem vet. Men vad är det då som är problemet? Alla mina krämpor är sånt som inte syns på några prov eller vid några tester och hela tiden går jag och är rädd för att alla ska tro att jag är inbillningssjuk. Hela tiden går jag och har dåligt samvete för att jag inte är sjuk på papperet. Hela tiden när jag söker hjälp så är det inget som någon kan göra för ingen hittar något fel. Jag är så förlamande trött hela tiden och jag kan inte säga till någon hur det känns för hur ska jag förklara? Hur ska man säga att det inte hjälper att vara ute i friska luften och i solen? Hur ska jag säga att jag får ont i huvudet av solen? Hur ska jag säga att vissa dagar räcker det med att klä på mig och bädda sängen så är jag helt slut? Hur ska jag säga att bara mina mediciner gör mig trött och illamående? Varje morgon samma visa, piller i min trasiga mage. Och nu händerna... tidigare kunde jag i alla fall teckna, sy, spela musik men nu ramlar saker genom mina fingrar och jag kan inte hantera trådar och nålar och fingrarna är fumliga och tröga som om hjärnans impulser inte går hela vägen fram. Hur ska jag få någon att förstå vad det betyder att mina fingrar och händer fungerar optimalt? Hela mitt livs lycka ligger hittills i vad mina händer kan göra. Jag är ingen yrkesmusiker, men allt jag lever för sitter i mina fingrar. Jag har redan fått ge upp så mycket. Hela min utbildning har jag fått ge upp, mitt drömyrke. Jag saknar universitetet så mycket.

Kanske blommar det snart...

Jag behöver bara titta på vad Kulturnatten har att erbjuda så förstår jag att det är här jag hör hemma. Kulturnatten är för mig en av årets höjdpunkter. I år kommer den att gå i musikens tecken för mig. Först ska jag till en kyrka för att lyssna på när en kompis sjunger i kören där, senare under kvällen ska jag till en annan kyrka där de ska spela Erik Satie och mellan dessa två besök så ska jag se vad som finns. Något år vill jag gå när de har guidad tur på Operan, i år krockar det med annat så kanske nästa år.

Snart ska jag ta och skriva om hur de senaste veckorna varit men just nu är jag för trött i huvudet för att orka ta upp det. Jag tänkte gå och lägga mig för imorgon ska jag på ett möte som jag svurit mycket över, jag vill bara få det gjort så jag vet om jag måste agera på något sätt eller om vissa personer gör sina jobb så att jag slipper.

Nog om det...


Jag kan bara säga så här:
Turandot, vilken fantastisk föreställning! Såg den i förrgår på Operan. Nessun Dorma var lite blek men det var nog regissörens fel för sångaren var bra. Jag menar, han har just vunnit över Turandot. Han har svarat på de gåtor som kostat så många friare livet, han är hjälplöst förälskad och om hon inte vet hans namn innan gryningen så ska de gifta sig men om hon vet hans namn så dör han. Staden hålls i skräck. Nessun Dorma ska enligt min mening sjungas med kraft, passion och vördnad. Men det var bra ändå, så snygga kläder och scenografin var underbar. Jag kanske ska se den igen i höst med en kompis... hoppas.


Det känns långt borta nu, men här brukar de blomma kring valborg. Kungsträdgården är ett rosa hav.
Det ligger fortfarande snö kvar även om det har försvunnit mycket denna vecka. Kanske blommar min favoritblomma om några veckor...

Krångel...

Strul och krångel... Jag orkar inte med detta!
Mina händer fungerar dåligt nu och de gör ont och det är en vecka till jag ska få mina handskenor, kanske det blir bättre då.

Varför är människor så himla omöjliga? När jag berättar för mina släktingar så blir de förvånade och arga över hur dåligt vissa saker fungerar så det är inte jag som är kinkig, det fungerar verkligen uruselt. I min släkt är vi vana med ordning och reda och här där jag bor så verkar det som om alla hela tiden försöker lura varann och ingenting är säkert och i mitt liv så har jag inte ens kunna räkna med att kompisar stannar i mitt liv längre än ett par år. Det finns undantag naturligtvis. Allt detta får mig ofta att fundera på hur det vore att leva i min hemstad, i trygga norrland. Förut så tänkte jag att jag skulle sakna utbudet i Stockholm men nu handlar jag ju i alla fall det mesta från nätbutiker för butikerna här har ändå ingenting. Det som inte finns är det kulturella utbudet.

Men, egentligen så tror jag inte att det skulle göra någon skillnad var jag bor, människor är människor och jag är jag.

Brilliant PR-trick

Det här måste jag bara skriva om innan jag lägger mig. Ett antal timmar sent men ändå.

Veckans snackis visade sig vara ett brilliant PR-trick:

Att skriva är terapi

Jag skriver mycket idag. Kanske för att jag är så frustrerad över att allt tycks krångla på en gång. Det blir som en sorts terapi. Jag försöker ha lagom tillit till att det kommer att lösa sig men samtidigt så vet jag att ingenting löser sig av sig självt. Någon måste alltid ha ett eller flera finger med i spelet.

Ibland önskar jag mig en lättare väg, en manual till livet och en trygghet och stabilitet som gör att jag kan lämna över till en utomstående kraft men jag vet att detta inte är möjligt utan att jag förnekar mig själv och det som jag tror på. Trots min inre kamp med tillit och förakt gentemot mångt och mycket så har jag ändå en tro att bortom detta så finns det en tillvaro där livet är lättare och där framtiden ser ljusare ut och det är mot detta som jag strävar. Jag vet att det finns inom mig själv, jag vet att jag kan skapa min egen manual en dag. Jag vet att det finns ett fåtal därute som går efter samma takt, vars instrument är stämda att spela i samma orkester.

Hur jag ska ta mig igenom denna prövotid vet jag inte än, jag tar ett steg i taget. Jag har gått en väg under en lång tid och den nya vägen är fortfarande skrämmande trots att jag sett var den leder. Det finns inget paradis, det är vägen genom livet som avgör hur man blir ihågkommen. Men ibland längtar jag efter gemenskap, en gemenskap som jag ser i många grupper men den gemenskapen innebär att jag ljuger för mig själv och lämnar en falsk bild av vem jag är och det är inte den vägen som jag vill gå.

Imorgon kommer jag åtminstone att veta en sak mer i denna röra och jag kommer att kunna ta beslut om vad  som behöver göras åt åtminstone ett bekymmer.

Två mycket viktiga människor fyller år denna vecka, en fyller 5år och en fyller 57år. Jag har presenter att köpa och det är ett betydligt mer behagligt huvudbry att lista ut vad de kan tänkas bli glada över och jag lägger hellre min energi på det än på vad som tagit upp mina tankar under denna dag. Så nu tar jag ett beslut att under resten av tiden som jag är vaken idag så ska jag bara tänka på vilka presenter jag kan tänkas ge veckans födelsedagsbarn.

Mer strul...

Jag har fått ett mycket märkligt mejl från min praktikplats. Jag ringde för att höra om mitt sms gått fram, om att jag kunde vara tillbaka imorgon om jag kunde gå en kortare dag. Det blev ett märkligt telefonsamtal också. Jag kan inte säga så mycket än men jag undrar vad som pågår där på praktikplatsen. Jag var så nöjd tidigare. Nu under veckan som jag har varit sjuk så tycks de ha gjort en helomvändning och säger att de helt plötsligt inte har tid med mig och min klasskompis. Det kunde ju de ha tänkt på tidigare tycker jag. Imorgon är det möte och jag får se vad de säger men det bådar ju inte gott.

Jag som tyckte jag hade tillräckligt att stå i, jag behöver inte mer krångel.

******

Läkaren ringde till slut och jag var där igår. Tydligen hade h*n inte fått mina meddelanden... Men, bra! Fler sköterskor som inte lämnar fram meddelanden till läkarna. Jag är så less på dem. Förövrigt får jag verkligen kämpa för att inte mitt förakt mot omgivningen ska ta över. Varför måste man alltid bråka för att folk ska få aschlet ur vagnen och göra sina jobb? Jag har problem med mobilen igen, den har varit på verkstan i snart 6 veckor och jag har precis fått reda på att den där regeln om att man får reklamera telefonen efter tredje inlämningen med samma fel bara gäller om de gjort mekaniska reparationer men det enda de gjort på min telefon är systemåterställningar och dessutom så säger de att det inte går att göra annat än systemåtersställnignar för att laga min telefon. Förstår ni problemet? Reklamationsrätten gäller tydligen inte om man har mjukvarufel?!? Märkligt... Vad jag har fått lära mig är att om tillverkaren inte kan åtgärda felet så har konsumenten RÄTT att häva köpet. De har fått flera chanser att åtgärda felet men inte gjort det, de hävdar att det inte är något fel på telefonen men till och med i butiken där jag lämnat in den så ser de att telefonen inte fungerar. Jag måste tillägga att telefonen var 4 månader gammal när den slutade fungera. Nu sitter jag och väntar på att reklamationsavdelningen på mobiloperatören ska titta på ärendet och ringa tillbaka till mig.

Habiliteringen är ju också svårast i landet att få tag på. Och segast att ringa upp också. Och den nya boendestödjaren är inte vad jag önskar av en boendestödjare, h*n fattade inte att man måste lämna meddelande på telefonsvararen när man har kontakt med psykologer o.dyl. att göra sen känns det inte bra helt enkelt. Jag är inte säker på att jag fått information om var jag vänder mig om jag vill att en annan person ska komma istället, jag får kolla upp det. Jag vill inte behöva kontakta handläggaren för där har vi en till instans som är så lost som någon kan bli.

Så här är livet när man är beroende av utomstående. Och dessutom i ett land där den kommunala verksamheten består av en grupp inkompetenta mähän. Ska jag tillägga att konsummentvägledningen i min stadsdel är i princip icke existerande? Vad händer i det här landet? Har all service bemannats av en grupp slackers? Måste man ställa till med värsta scenen för att få saker att hända? Jag hatar att bråka, jag mår dåligt av det. Det skapar så mycket dålig energi men vad ska man göra?  

*suck*

Mina farhågor gällande min värk och den nya diagnosen har redan besannats. Än en gång har jag ingenstans att vända mig vid akutfall med värktoppar. Nej, jag har inte hört ett ljud från doktorn på smärtmottagningen trots att jag ringt upp igen idag. Jag tror inte att h*n kommer att ringa över huvud taget. Påminner mycket om problemen med magen. Man får ingen akuthjälp om proverna inte visar något, sjukvårdens "syns inte, finns inte mentalitet" i ett nötskal. Jag är så less, jag är så trött. Och inte får jag den medicin som jag behöver heller   för Gud förbjude, man kan ju bli beroende *suck*. Hur var det nu med att bryta värkcykeln så att jag kan röra mig så att värken lindras genom det? Hur många olika varianter av åsikter har jag inte hört genom åren? Ja, åsikter... för ibland tvivlar jag faktiskt på att det jag får höra inne i diverse undersökningsrum faktiskt är fakta. Jag tror att mycket är personliga åsikter och funderingar. Jag har tagit upp begreppet "vetenskap och beprövad erfarenhet" tidigare. Som akademiker med ca. 10 år av studier på universitetsnivå så vet jag precis vad det betyder. Jag visste att det skulle bli så här men det är ändå svårt att acceptera att jag inte kan få hjälp för att jag har diagnoser som har låg status inom sjukvården.

Jag har haft på riksdagsdebatterna nu på eftermiddagen för de har tagit upp kulturpolitiska frågor. Åsikter och röstfiske, urkassa talare och personliga åsikter (igen) *djup suck*. Kulturpolitik är en hjärtefråga för mig men jag blir så besviken när jag hör hur okunniga en del människor är när det gäller att se samband och att resonera. Kultur är mer än tillgång till teatrar och musiklektioner. Kulturbranschen är som vilken bransch som helst, den kan inte vara gratis. Kulturbranschen är redan extremt subventionerad och ska den subventioneras mer är i alla fall jag rädd för att kvaliteten sänks markant. Det är människor som arbetar inom kulturbranschen, människor som behöver betala räkningar och försörja sig själva och sina familjer. Människor som i många fall gått långa utbildningar för att sedan inte få ett s**t för det mer än höga studieskulder, inte ens en anställning. Man kan inte lita på att eldsjälar ska göra arbetet. Kompetens är inte gratis och kompetens krävs för att hålla kvaliteten uppe. Tyvärr tycks kulturvärlden vara så avskiljd från den "riktiga" världen och ibland undrar jag om det inte till viss del är självvalt. Innan någon exploderar i ilska över vad jag skriver nu så ta i akt att jag är utbildad i ämnen inom kulturbranschen och jag har hållit på med olika aktiviteter inom kulturbranschen i stort sätt hela mitt liv. För att kunna diskutera kultur så måste man först och främst veta vad begreppet innebär. Om man ska diskutera kulturbranschen (observera att jag skiljer på kultur och kulturbranschen) så måste man vara insatt i den och det är inte alltid så lätt eftersom den är så extremt "pretto" så att till och med jag blir trött.

Nej, nu ska jag sluta skriva. Jag ska till mamma och äta middag.
Tror ni att doktorn ringer inom 15 minuter? Det tror inte jag. Vad är möjligheten att h*n stannar kvar efter att mottagningen har stängt för att ringa? Noll.  

aj, aj, aj...

Oh lord! Jag har så ont i nacken nu så att jag ser stjärnor. Inga värktabletter har hjälpt, inte ens de starka. Den kombination som jag tog när jag opererade fötterna hjälpte i 4 timmar (jag har skrivit om operationerna tidigare, i princip så sågade de itu och skruvade ihop ett ben i foten). Jag fick gå hem från praktiken för att jag hade så ont. Jag ringde smärtmottagningen och de skulle be läkaren att ringa tillbaka, jag hoppas att han gör det imorgon. Idag är det inte roligt att vara jag.

Steg 2 i att få mig i bästa möjliga form blir att få ordning på min torra och känsliga hud.
Jag tror att all medicin gör min hud och mina slemhinnor väldigt torra och sköra. Det krävs extra vård och produkter av god kvalitet. Absolut inte apotekets produkter! Den enda apoteketprodukt som jag kan använda är Fenuril hudkräm. Burts Bees har kroppsvårdsprodukter som fungerar bra för mig och Weledas kroppsoljor samt handtvål. Till ansiktet fungerar vanligtvis Estee Lauder, nu håller jag på att testa komplementerande produkter från Decelor och det verkar fungera. Naglar och hår har ju också tagit stryk under åren, håret har blivit bättre och naglarna är på gång. Jag går genom hår-, naglar- och sminkrutiner vid ett senare tillfälle eftersom jag väntar på att hud, hår och naglar ska återhämta sig. Vad jag kan säga på en gång är att mitt hår aldrig har varit så fint som efter jag slutade använda hårspray. Jag använder aloevera gel (ekologisk) som stylingprodukt tillsammans med ett bra spraybalsam och både hår och hårbotten mår mycket bättre.

Jag får stanna hemma imorgon och så får jag se vad läkaren tycker att jag ska göra. Vårdguiden kan inte hjälpa, jag ringde två gånger igår och både de och jag var överens om att det inte var någon bra ide att sitta på akuten och vänta så länge jag kan stå ut hemma. Jag har legat någonstans mellan 6 och 7 på skalan igår kväll och idag. Om man kan se på siffrorna i skalan som intervall så ligger jag på den lägre nivån i intervallet 6 just nu efter att jag har vilat hela eftermiddagen och kvällen. Det går att hantera med andra ord, om än med besvär.

Frostig frys

Jag passade på att frosta ur frysen idag. Så att jag inte får några fler jobbiga överraskningar. Frysen är visserligen nyare än kylen men det behövdes ändå göras. Det känns skönt nu efteråt. Det var ungefär vad jag hann med idag eftersom jag måste passa frysen när den tinar. Jag bor i en etta med litet kök så frysen står i rummet direkt på ekparketten och det sista jag vill ha är fuktskadad parkett, speciellt när parketten förmodligen är den ursprungliga parketten. Jag ska köpa ett underlägg att lägga under frysen i slutet av månaden, jag hoppas att det finns i vitt så jag slipper någon ful plastgrå färg.

Egentligen skulle jag ha gjort fler saker idag. Färgat håret, strykt tvätt men nu har jag jätteont i nacken och ryggen så jag orkar inte. Jag ska upp tidigt och åka till St.Göran imorgon innan praktiken för att få händerna kollade. Jag är ganska bekymrad när det gäller mina värktabletter nu när jag har bytt vårdcentral, jag har citodon när jag har som mest ont och det är inte poppis att be om nya recept på dem. Den nya läkaren var väldigt försiktig när jag ringde i förra veckan, vilket jag förstår men under mina värktoppar så fungerar jag inte.

Jag har ändå fått mycket gjort i helgen, jag har städat i källaren också. Första steget på vägen mot att få min kropp att fungera igen är kontroll. Ordning och reda ger lugn och avkoppling.    

Återupplivat kylskåp

Jag kunde ju ha haft en bättre början på lördagen. Kylskåpet var dött, det hade förmodligen lagt av under natten. Småpanik eller vadå? Lördag, trasigt kylskåp, ingen att fråga på försäkringsbolaget ifall det skulle gå på hemförsäkringen... ja, ni fattar. Såg framför mig hur jag skulle få pussla ihop veckan med mina jättesmå kylväskor och en massa kylklampar och sen bli några tusen kronor fattigare för ett nytt kylsåp + installation och bortforsling av det gamla kylskåpet. Dagen gick och jag provade gång på gång att sätta igång kylskåpet och till sist så gick det *suck av lättnad*. Det måste ha varit något överhettningsskydd eller så som stängde av det. Jag har kollat att det fortfarande fungerar under hela kvällen. Snälla kylskåp gå inte sönder för mig... snälla.

Jag har lärt mig min läxa nu. Från och med nu ska jag lägga undan pengar för säkerhets skull.

Snälla alla mina vitvaror, jag vill att ni ska fungera länge till

Visst är han bra

De e mycke nu

Nu var det ett tag sen jag skrev. Det har varit fullt upp i några veckor. Jag har varit två veckor på praktiken och det är jätteroligt. Jag får lära mig jättemycket. Även fast jag var borta från skolan i nästan en månad vid jul så känner jag ändå att jag kommer klara de bitarna som jag missat, än så länge. Nu kommer det ju dessutom att bli lättare att plugga ikapp eftersom jag har praktik och får se hur det verkligen fungerar.

Jag har blivit lite bättre i magen, inte så mycket men lite så det går åt rätt håll. Idag har jag slarvat och ätit toast (2st) nu på kvällen och jag börjar redan få ont i magen. Hmm... Jag får återkomma om detta. Tar fortfarande näringsdryck i alla fall.

Jag har fått min diagnos på smärtmottagningen. Mina prover var bra, jag ska börja ta D-vitamin men annars var allt bra. Jag fick göra ett sånt där "tryck- och klämtest", sånt när en sköterska trycker en mackapär mot olika punkter på kroppen och så ska man säga när det gör ont och sen klämde hon i flärpen mellan tummen och pekfingret. Sen några dagar senare fick jag besked av doktorn: fibromyalgi. Jaha... som jag trodde alltså. Vad gör vi nu då? En till sak som jag aldrig blir av med. En till "inte farligt bara jävligt jobbigt"... som inte syns dessutom så ingen fattar hur man egentligen mår. I fredags fick jag diagnosen, idag blev det ett samtal med doktorn om hur mitt liv ser ut och mina orosmoment o dylikt. Om en vecka så ska h*n titta på mina händer som inte fungerar som de ska.

De e mycke nu...

Begränsningar och vikten av att säga nej

Det är svårt att acceptera sina begränsningar. Det är svårt att säga ifrån. Säga "Nej det finns ingen möjlighet till att jag kommer hinna det". Varför är det så svårt? Vill inte vara till besvär. Förstår ni problematiken i att man inte värnar om sin hälsa och integritet för att man inte vill vara till besvär? Jo, om man inte säger ifrån tidigt för att man märker att något börjar gå ut över hälsa och välmående så finns det som jag ser det en väg att gå: rakt in i den berömda väggen (eller vilken skepnad man nu väljer att använda för att illustrera när det tar stopp). Tror ni man är mindre till besvär när man ständigt är sjuk eller när man inte kan hålla arbetstakten uppe för att man kört slut på sig själv? Tror ni att man är mindre till besvär när man inte kan slutföra uppdrag för att hälsan går ut över arbetet så pass mycket? Till detta kommer att ständigt hålla masken uppe även om man vet att den kommer att rasa i småbitar när som helst. Till detta kommer inget privatliv, ingen tid till rekreation (vilket förmodligen var en bidragande orsak till att man hamnat där man hamnat). Till detta kommer så mycket. Allt för att man matats med bilden av den lyckade människan, den som har högskoleutbildning, flera års arbetserfarenhet, fast jobb, bra lön, bostadsrätt i rätt område, pengar på banken, snygg bil, skidsemester i alperna, funderar på att bli förälder... och knappt fyllt 30. Denna bild är det få som kan leva upp till men under 00-talet användes den (åtminstone i mina kretsar) som en skämtsam bild över hur idealen i samhället tycktes vara just då. Har det förändrats? Kanske lite. Jag tycker att man kan ana en attitydförändring, även om det sitter långt inne. Men hur många av oss har stupat under denna idealbild? Det finns lång väg kvar att gå.

Själv övar jag på att säga "nej" och att erkänna för mig själv att det finns begränsningar i hur mycket jag orkar. Jag föreställer mig scenarion där jag säger till mina lärare (och i framtiden arbetsgivare) att det där är för mycket jobb på för lite tid, det finns ingen möjlighet till att jag ska hinna göra detta. Jag övar på att tänka att jag har dysfunktioner och begränsningar som inte andra har och som andra har svårt att förstå men för att jag ska överleva så måste jag lära mig att säga ifrån ändå. Annars så blir jag sjukare och sjukare och det är mitt liv och min hälsa det handlar om. När man är fullt frisk så förstår man nog inte riktigt hur mycket det är värt, man tar det för givet. Sen när skadan är skedd så är det lätt att vara efterklok.

Människan är en av de mest anpassningsbara varelserna, vi lever länge och vi kan anpassa oss efter nya klimat och nya levnadsförutsättningar. Jag har hört att det är en av orsakerna till att vi är så framgångsrika som art. Och med dessa ord vill jag säga att även vi som kört slut på oss själva så kan vi anpassa oss och blomstra i våra nya förutsättningar bara vi får möjligheten till det och bara vi själva skapar förutsättningar för det.  

Smärtmottagningen besök 2 och 3

Andra och tredje besöket på Smärtmottagningen är avklarat. Igår träffade jag den måste vara landets skickligaste provtagerska. Jag skulle lämna blodprov så att doktorn kunde kolla eventuell inflammation och eventuella brister. Mitt stackars armväck har fått utstå många stick i detta syfte och jag tycker det gör mer och mer ont för varje gång. Jag bet ihop och tittade bort... och märkte knappt när det stack till i armen, ett lite myggbett kändes det som. Jag tittade förvånat dit när hon började fylla provrören. Maken till skicklig "stickare" har jag nog aldrig varit med om. Om man fick ge omdöme om sådant så skulle hon ha fått omdömet: bästa jag träffat på.

Jag vill skriva detta för att jag vill poängtera att det finns mycket bra sjukvårdspersonal också. Den senaste tiden har jag skrivit mycket om dåliga erfarenheter i sjukvården men alla är inte så. Det finns jättemånga som jobbar inom sjukvården som är fantastiskt bra och jag tycker att de som gör sitt jobb bra ofta kommer i skymundan. Det som oftast kommer fram är när någon är missnöjd. Därför tycker jag att man ska lyfta fram de gånger man träffar bra sjukvårdspersonal. Ni lyser upp vår vardag genom att vara så bra på era jobb.

Idag fick jag bekräftat att jag är överrörlig. Jag har funderat över det ett tag nu eftersom jag i princip kan knyta knut på mig själv, mina vrister viker sig ofta men jag vrickar dem typ aldrig (inte ens när jag har klackar), inga vanliga stretchövningar fungerar på mig utan jag måste stretcha med mina egna modifierade stretchövningar med mycket inspiration från yogaövningar i. Jag visar också tecken på fibromyalgi, något jag fick en total humörkrasch för under eftermiddagen. Inte en till sån där jobbig diagnos som man inte kan göra något åt... Ringde till psykiatrijouren (kvällsjouren) och fick prata med en jättebra person som verkligen hjälpte och var bara helt toppen. Han lyckades få mig ur min hopplöshet och hjälpte mig att koncentrera mig på annat. Så får vi se vad det blir när utredningen är klar. Men jag kan ju säga att det ändå känns ganska tungt idag även om jag tack vare han på jouren kan se förbi det.

Det som också känns väldigt tungt är att jag inte kan träna som jag vill under en ganska lång tid. Jag kan inte träna bågskytte, inte träna med den intensitet som jag vill och behöver. Jag ska inte träna något som kan ge stötar, vibrationer eller sträckningar i kroppen på ca 9 månader. Det känns jättejobbigt, jag som sett fram emot att börja träna nu när fötterna börjar klara det. Men det går inte. Försöker få tag på bågskytteklubben nu. Jag ska höra om jag kan gå till gymet annars får jag be om ett intyg så jag kan frysa kortet och i så fall får jag hitta något alternativt under den här tiden. Men vad skulle det vara?

Det har varit en jobbig dag idag och jag är helt slut, men jag känner ändå att det händer saker nu. Även om jag får besked om något som kan komma att innebära ett hinder i mitt liv så får jag ändå något att jobba med när jag vet vad som orsakar värken. Men ett eventuellt besked om att den förmodligen aldrig kommer att försvinna är ett tungt besked.