Oplanerad hemmakväll

Det blir ingen kulturnatt för mig i kväll. Jag har legat däckad i två dagar, läkaren säger att fibromyalgin gör mina nerver känsligare och att de reagerar extra mycket när det är mycket stress och många sinnesintryck omkring mig. Han sa att det här ombytliga vädret kan påverka också. Det är så synd men jag orkar helt enkelt inte och risken om jag går på kulturnatten är att jag tröttar ut kroppen ännu mer. Han kommenterade min vikt och jag vet att jag har gått ner i vikt men det måste ha gått fort om han ser skillnad på 3 veckor. Jag får ta och hålla lite koll nu. Ner till 70 kg, som jag vägde innan jag fick den där dumma medicinen, sen är jag nöjd.

Det blir till att titta på någon film och ta det lugnt ikväll då.
Kanske jag ska göra våfflor... Det är gott

Jag var till en sjukgymnast på handrehab igår, hon skulle titta på min nacke och försöka se om mina problem med händerna kommer från nacken. Jag har definitivt problem med nacken sa hon men det var svårt att se om det var det som orsakade problemen i händerna. Nu har jag fått övningar som jag ska göra och sen ska jag på återbesök om några veckor.

Fortfarande trött men lite gladare

Så trött idag... Sitter och funderar på vad min nya telefon ska bli. Eller funderar och funderar, det finns ju i princip bara två sorters telefoner att välja mellan och den ena höll i 4 månader så det märket blir det inte igen. Så, ja... iphone är egentligen det enda alternativet som finns kvar nu. Jag ska bara orka ta mig in till stan för att titta på en...

Jag borde äta något men jag är inte hungrig, ingen matlust. Jag har sovit nästan hela dagen idag så jag har liksom ingen aptit. I morgon ska jag nog ta en promenad och på fredag ska jag på intervju på en förhoppningsvis ny praktikplats (håller tummarna). Jag ska skriva mer om strulet som varit senare, nu är jag bara så trött på strul så jag vill vänta.

Jag har börjat läsa den här:




Vad ska jag säga... det blir ju inget nobelpris... Nej, nu är jag nästan för snäll. Dålig Harlequin skulle jag klassa det som. Faktiskt så anstränger sig Harlequin för att bygga upp en historia vilket jag inte kan säga om denna. Vi får se hur det artar sig men jag har inga förhoppningar, jag visste från början vad jag hade att vänta mig. Får se hur de gestaltar BDSM:et men vad jag hört så är det ändlösa och ingående beskrivningar och det blir tråkigt i längden. Tur att jag boostade med riktig litteratur innan, Solsjenitsyn som faktiskt fick nobelpriset 1970 och som jag verkligen kan rekommendera.

Nu ska jag titta på en film om en cheerleader som blir besatt (modern b-skräckis) som går på tv samt försöka få i mig lite kvällsfika.

Idag är en dålig dag

Idag är en dålig dag. Än så länge inget svar på vad som blivit fel med mina händer. Kanske hittar de inget, vem vet. Men vad är det då som är problemet? Alla mina krämpor är sånt som inte syns på några prov eller vid några tester och hela tiden går jag och är rädd för att alla ska tro att jag är inbillningssjuk. Hela tiden går jag och har dåligt samvete för att jag inte är sjuk på papperet. Hela tiden när jag söker hjälp så är det inget som någon kan göra för ingen hittar något fel. Jag är så förlamande trött hela tiden och jag kan inte säga till någon hur det känns för hur ska jag förklara? Hur ska man säga att det inte hjälper att vara ute i friska luften och i solen? Hur ska jag säga att jag får ont i huvudet av solen? Hur ska jag säga att vissa dagar räcker det med att klä på mig och bädda sängen så är jag helt slut? Hur ska jag säga att bara mina mediciner gör mig trött och illamående? Varje morgon samma visa, piller i min trasiga mage. Och nu händerna... tidigare kunde jag i alla fall teckna, sy, spela musik men nu ramlar saker genom mina fingrar och jag kan inte hantera trådar och nålar och fingrarna är fumliga och tröga som om hjärnans impulser inte går hela vägen fram. Hur ska jag få någon att förstå vad det betyder att mina fingrar och händer fungerar optimalt? Hela mitt livs lycka ligger hittills i vad mina händer kan göra. Jag är ingen yrkesmusiker, men allt jag lever för sitter i mina fingrar. Jag har redan fått ge upp så mycket. Hela min utbildning har jag fått ge upp, mitt drömyrke. Jag saknar universitetet så mycket.

Kanske blommar det snart...

Jag behöver bara titta på vad Kulturnatten har att erbjuda så förstår jag att det är här jag hör hemma. Kulturnatten är för mig en av årets höjdpunkter. I år kommer den att gå i musikens tecken för mig. Först ska jag till en kyrka för att lyssna på när en kompis sjunger i kören där, senare under kvällen ska jag till en annan kyrka där de ska spela Erik Satie och mellan dessa två besök så ska jag se vad som finns. Något år vill jag gå när de har guidad tur på Operan, i år krockar det med annat så kanske nästa år.

Snart ska jag ta och skriva om hur de senaste veckorna varit men just nu är jag för trött i huvudet för att orka ta upp det. Jag tänkte gå och lägga mig för imorgon ska jag på ett möte som jag svurit mycket över, jag vill bara få det gjort så jag vet om jag måste agera på något sätt eller om vissa personer gör sina jobb så att jag slipper.

Nog om det...


Jag kan bara säga så här:
Turandot, vilken fantastisk föreställning! Såg den i förrgår på Operan. Nessun Dorma var lite blek men det var nog regissörens fel för sångaren var bra. Jag menar, han har just vunnit över Turandot. Han har svarat på de gåtor som kostat så många friare livet, han är hjälplöst förälskad och om hon inte vet hans namn innan gryningen så ska de gifta sig men om hon vet hans namn så dör han. Staden hålls i skräck. Nessun Dorma ska enligt min mening sjungas med kraft, passion och vördnad. Men det var bra ändå, så snygga kläder och scenografin var underbar. Jag kanske ska se den igen i höst med en kompis... hoppas.


Det känns långt borta nu, men här brukar de blomma kring valborg. Kungsträdgården är ett rosa hav.
Det ligger fortfarande snö kvar även om det har försvunnit mycket denna vecka. Kanske blommar min favoritblomma om några veckor...

Krångel...

Strul och krångel... Jag orkar inte med detta!
Mina händer fungerar dåligt nu och de gör ont och det är en vecka till jag ska få mina handskenor, kanske det blir bättre då.

Varför är människor så himla omöjliga? När jag berättar för mina släktingar så blir de förvånade och arga över hur dåligt vissa saker fungerar så det är inte jag som är kinkig, det fungerar verkligen uruselt. I min släkt är vi vana med ordning och reda och här där jag bor så verkar det som om alla hela tiden försöker lura varann och ingenting är säkert och i mitt liv så har jag inte ens kunna räkna med att kompisar stannar i mitt liv längre än ett par år. Det finns undantag naturligtvis. Allt detta får mig ofta att fundera på hur det vore att leva i min hemstad, i trygga norrland. Förut så tänkte jag att jag skulle sakna utbudet i Stockholm men nu handlar jag ju i alla fall det mesta från nätbutiker för butikerna här har ändå ingenting. Det som inte finns är det kulturella utbudet.

Men, egentligen så tror jag inte att det skulle göra någon skillnad var jag bor, människor är människor och jag är jag.