Nu är det dags

10 minuter till vi ska stå på scenen

Genrep

Idag är det genrep och jag har ont i ryggen. Nu ligger jag på en kärra/vagn bakom scenen och försöker återhämta mig lite innan vi drar igång genrepet. Det är jätteroligt att repa med orkestern. Jag är lite rosslig i rösten, hoppas det går över till premiären

I'm OK

Jag mår mycket bättre, det tog några dagar med det är så det brukar vara. Jag måste verkligen vara mer försiktig med mig själv och inte stressa och pressa mig själv så mycket och få bort alla negativa energier runt mig. 

Hur som helst, jag har ju fyllt år och igår bjöd mamma mig på trerätters på en resturang som jag velat gå till sen de öppnade för två år sen. Jättegott var det. Idag har jag födelsedagsshoppat. En bok, en kjol, en volymtång och bodylotion till underbara Yellow Diamond från Versace 

Nu ska jag sova för imorgon har vi heldagsrep med kören. Premiärvecka nästa väcka 

Min dag igår

Nyhetsmorgon, efter jag förstått att det var dags för ett skov och sjukanmält mig. 

Senare under dagen. Slumrar till Tron: legacy. 

Hade en riktigt jobbig dag igår, ont i varje fiber av kroppen och musklerna skakade. Det är bättre idag som tur är. 

Nystart

Jag har inte varit så aktiv här de senaste månaderna. Jag har haft en tuff höst och en tuff början på 2014. Att känna att man måste kompensera för en kropp som inte fungerar gör pressen större just nu. En sak att fundera över är att jag mådde så mycket bättre när jag var i Norrland över nyår, även om det bara var i några dagar. Direkt när jag kom hem så mådde jag sämre, magen bråkade och benen svullnade och värken blev värre. Mitt liv är inte hållbart just nu. Jag har fått så många skov under hösten och just nu är jag hemma och kroppen bara värker och skakar.

Min läkare har sagt att jag ska köpa kompressionsstrumpor för att benen svullnar ojämnt så jag har letat efter stay-ups så att jag kan ha kjol, jag ska beställa strumpor som jag kan ha att träna i också. Det är tur att det finns lite snygga strumpor nu. Det är liksom lite inne med kompressionsstrumpor när man tränar.

Jag funderar på vad jag ska göra av den här bloggen. Jag vill ha den kvar men jag känner att jag vill byta profil på den, i alla fall lite grann. Jag vill få bort allt det sjuka och koncentrera på det friska. Mitt liv är inte bara en klagovisa, det finns mycket bra i mitt liv och jag vill låta det komma fram mer. Sen saknar jag också bloggar om mina diagnoser som är positiva och som visar att det finns en väg ut ur allt det sjuka. Jag är övertygad om att livet kan bli bra trots att man har kroniska diagnoser som är lågprioriterade av vården (som oftast inte vet så mycket om dem ändå) och som omgivningen inte har förståelse för.

Jag kanske ska låta bloggen visa hur jag bit för bit kommer på hur jag ska få min kropp att fungera så bra som den kan. Visa vad jag mår bra av, vad jag gör som egenvård, vad som fungerar i mitt liv. Kanske ska jag lägga in lite av mina intressen av tillgänglighet och lika behandlande och attityder mot det som är annorlunda. I ett samhälle där funktionsnedsättningar fortfarande diskrimineras öppet behövs fler som sätter ner foten och säger: Nu räcker det! När man jobbar som personlig assistent så märker man omgivningens attityder mot funktionsnedsatta. När man har en funtionsnedsättning själv så märker man det ännu mer. Jag vågar till exempel inte berätta om min funktionsnedsättning av rädsla för att bli satt i "miffo-facket", att få sämre förutsättningar och sämre bemötande, att mina ord inte ska tas på allvar lika mycket som om jag vore "normal". Nu sätter jag ner foten för mig. Nu räcker det! Hur jag ska göra vet jag inte, jag antar att vi får se med tiden.

Tack för att ni läser!
Jag kommer att komma på något snart...

Varför? Allt var bra så länge jag höll mig för mig skälv, bara träffade de män som kunde räknas som "säkra" det vill säga jag behövde inte oroa mig för att något skulle utvecklas ur de vänner eller bekanta. Gick och var förtjust i samme man i en halv evighet utan att knappt pratat med honom. Något (någon)har rubbat balansen. Känslan av att vara två, att se kontakten genom en folkmassa. 

Mitt huvud är som en kokosnöt med turbomyror i. Bara att vänta till jag somnar. Imorgon kanske jag tänker klart igen 

Jag svär över att läkare inte tycks lärt sig enkel mattematik. Jag lärde mig multiplikationstabellen i 3:an och division strax efter. Men be om att få expeditionsintervall på ett läkemedel och farbror doktorn är lost in space. För det blir ofta krångel och jag måste ringa och tjafsa med jouren som har en jäkla attityd hela tiden. Jag måste räkna åt dem annars tror de inte på att det blivit fel. Imorgon får jag tjafsa med psykiatrin och kräva att det bli rätt. Nu från mina svordomar över psykiatrer till att läsa en mellan raderna lite lätt svärande psykiater. Och jag kommer inte få sova många timmar i natt. Tack psykiatri södra Stockholm för att ni hållet mig vaken med sånt här tjafs