Always get the second opinion

Telefonsamtalen gick bra. Det blev en påminnelse om att always get the second opinion. Jag kan dock inte låta bli att tro att artigheten i samtalen är större i min närvaro, men det är mycket svårt att veta. Ingen verkar vara omöjlig när de pratar med mig, men jag anar viss konflikt. Idag fick jag ytterligare information (som förmodligen inte skulle hamna i min mailbox egentligen) men det är fortfarande svårt av avgöra vem som bråkar med vem. Jag vet dessutom inte varför jag fick detta mailat till mig. Är det förväntat att jag ska ta ställning? I så fall så hoppas man förgäves. Jag tänker inte ta ställning i någon brödrakonflikt. Jag vill att vi ska lösa detta med heder och släktband intakt, jag vill att vi ska kunna se varandra i ögonen efter detta. Personligen förstår jag inte var konflikten ligger, det finns inga pengar att hämta här och jag förstår inte hur man kan bråka över en död människas kvarlåtenskap. Vuxna människor som håller på på det här sättet, jag förstår det inte.

Nåväl, tiden får visa vad det blir av detta, men det är svårt att tro att jag är den yngsta här. Det skiljer en hel generation mellan oss.

Telefonsamtal

Idag ska jag göra två telefonsamtal. Jag ska försöka prata med mina farbröder om hur vi ska göra med farmors saker. Jag har redan pratat med min yngre farbror och jag ska ringa tillbaka till honom idag, sen måste jag ringa till min äldre farbror. De få värdesaker som finns har min yngre farbror avsagt sig från så det står mellan mig och min äldre farbror. Hur ska jag göra det här? Jag har inte pratat med min äldre farbror sen min pappa dog. Det känns som om enda gångerna som jag pratar med dem är när någon dör. Jag har tittat på bilder av farbror och farfar från artiklar på internet (jag har inte ens foton på dem), det här är så jobbigt. Jag vill verkligen inte vara den som ringer först men någon måste ju göra det, det här har dragit ut på tiden tillräckligt nu.

En annan sak som är jobbigt för mig är att vissa som jag frågat om råd för hur jag ska göra verkar ha som första tanke att pantsätta det av värde. Hur kan de tänka så? Hur kan det första de börjar prata om vara om jag funderar på att pantsätta det enda tecken på att min farmor funnits som jag eventuellt kan tänkas få? Hur kan de säga så till mig? Jag skulle aldrig kunna pantsätta något sådant!

Nej, jag måste verkligen ringa de där samtalen nu, jag gruvar mig väldigt mycket men det måste göras

Glada bebisar är världens bästa medicin

Jag ska få träffa en ortoped. Gick till vårdcentralen med mina fötter och de ska skicka en remiss. Känns lite nervöst. Mamma gjorde samma operation för ungefär 15 år sen och för henne blev det jättebra. Men man kan aldrig vara 100% när det gäller operationer och hade jag inte haft återkommande inflammationer så skulle jag vänta ett tag för rehabiliteringstiden är lång. Nåväl, vi får se vad som händer.

När jag öppnade dörren för att gå ut ur läkarens rum idag så satt det en mamma där med sin bebis, ungefär ett år gammal skulle jag tro. Bebisen satt i vagnen som var vänd mot dörren och när jag kom ut så såg bebisen mig och sken upp i ett jätteleende (så söt!). Det gjorde verkligen min dag. Tänk vad glada bebisar kan göra för att lysa upp sin omgivning.

Btw. Juvenil hallux valgus heter det, mina fotproblem alltså. Det är en felställning i stortåleden som gör att stortån vrider sig, främre fotvalvet kolapsar och man kan få inflammationer i fötterna. Juvenil innebär att det är medfött, ofta har man en förälder som har samma problem.

Insikt

Jag trodde jag hade bestämt mig om den där saken jag skrev om tidigare.

Jag trodde en viss person var någon annan än vad han verkar vara.

Jag trodde att min kropp inte skulle svika mig igen.

Men saker är inte så lätt, saker är inte alltid vad man tror.

Mina fötter är nu värre än någonsin och jag är trött på att ha ont hela tiden. Jag undrar om det skulle vara lättade om jag bara hade ont på ett ställe. Kanske skulle det vara lättare att kommunicera med läkarna då, de behöver bara koncentrera sig på en sak. Om jag bara hade ont i tex nacken istället för att det växlar mellan nacken, fötterna, ryggen, magen. Om jag trodde på sjukskrivning och om jag hade råd att vara sjukskriven så skulle det ju inte vara något problem att sitta och vänta på att den långsamma vårdkarusellen ska snurra. Men så är inte fallet, jag har inte råd att sjukskriva mig och jag tror inte på att man ska gå flera månader hemma för att vänta på behandling, jag tror att man mår bättre om man får nödvändig hjälp så fort som möjligt för då kan man komma tillbaka på jobbet så fort som möjligt utan att bli ruinerad på vägen. Plus att man inte blir lika utmattad medan man väntar.

Jag trodde att jag bestämt mig om saker angående min farmors dödsbo men det är inte så enkelt. Jag kan inte bestämma något nu, hur ska jag kunna det? Jag vet för lite för att kunna ta något beslut. Jag tänker inte sitta och skriva en massa detaljer här men jag kan skriva att saker är betydligt mer komplicerade och det var faktiskt min farmor och även om jag aldrig träffat henne så finns det precis som med pappa ett hål i mig för jag vet inte ens hur hon såg ut. Det känns som om jag har blivit nedsläppt i utkanten av en gammal familjefejd där få vet vad som egentligen hände. Den som vet allra minst är jag. De pratar inte med mig, jag vet ingenting trots att jag tagit min pappas plats som dödsbodelägare. Det känns som om jag finns enbart som ett namn på papperet. Varför fick inte jag komma på begravningen? Varför blev inte jag kontaktad när hon skulle dö? Bara för att jag inte träffat henne så betyder det inte att jag inte vill veta vem hon var, få säga hej och få höra henne säga hej tillbaka. Det här är så svårt och det blir inte lättare för att mina farbröder inte inkluderar mig.

Personen som inte verkar vara den jag trodde kan jag inte skriva så mycket om. Men vad kunde jag egentligen vänta mig? Jag skrev tidigare att jag inte trodde att jag var hans typ och nu tror jag inte heller längre att han är min typ. Men än en gång, vad kunde jag vänta mig? Jag känner honom egentligen inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket. Men jag kan säga så här att jag orkar inte med negativitet, jag orkar inte med någon som går omkring och tycker att allt är skit och jag orkar inte med folk som låtsas att de står på barrikaderna och leker revolution.

Vad vet vi i Sverige om revolution? Vi har det bra här om man jämför med hur de har det på andra ställen i världen. Det behövs ingen revolution i Sverige, vad som behövs här är att folk tar sig i kragen och gör rätt för sig men jag gissar att "generation allt gratis" inte håller med mig.

Tro inte att jag sitter och pöser här hemma bakom datorn och håvar in feta cash på lönekontot och att det är därför jag har de här åsikterna för så är det inte. Jag går till jobbet med inflammationer i fötterna för att jag inte har råd att sjukskriva mig, jag försöker räcka till för både jobb och studier med en trött och sliten kropp. Min kropp var utsliten innan jag fyllt 30. Skillnaden är att jag försöker göra något åt min situation, jag ändrar min studieinriktning för att jag måste inte för att jag vill. Jag vet att enda sättet för mig att i framtiden kunna betala vad som krävs för att min kropp ska fungera är att jag själv skaffar de pengar som jag behöver och då är enda sättet att jobba.

Hur som helst var jag vill komma är att jag har fått nog av negativitet i mitt liv, jag har levt med negativa människor och det är ingen hit. Livet är inte lätt för någon men det blir inte bättre av att man går omkring och gnäller. Jag tycker att man ska ta vara på vad man har men man måste också jobba för att behålla det man har. Och jag har märkt att livet blir lite lättare när man ser de saker som är bra istället för att fokusera enbart på det som är dåligt, då blir det som är jobbigt lättare att hantera.

Så det är mitt råd för idag: Titta ut genom fönstret, hösten är vacker. Ta på en extra tröja och gå ut och andas den klara luften och gå sen in och tänd lite stearinljus, koka lite te och lyssna på en favoritskiva. Jag lovar, det är underbart.

Teknikens under?

Trött och grinig, min lilla dator tar 100 år på sig att uppdatera men jag antar att det är vad man får om man inte vill lägga mer pengar på en liten pluggdator. Den här har windows 7 starter och jag svär det är sämre än windows millenium, jag ville ha XP men det fanns inte längre när jag köpte lilldatorn. Jag antar att det inte blir mycket plugga av idag för att datorh****tet ska hålla på och starta om i en halv evighet. Jag blir mer och mer sugen på en mac, med allt krångel som man kan ha med pc så kan det ju vara värt pengarna. Tål att tänkas på.

Men vilken tur då att jag tog uppdateringen idag och inte imorgon på universitetet (läs detta ironiskt, det ska inte behöva vara så här) för den har ju bara hållit på i en halvtimme nu har inte ens gjort hälften, jag undrar om den tänker bli klar idag. Jag blir så less för om jag avbryter installeringen nu så får jag problem imorgon.

Inget på tv som jag kan distrahera mitt dåliga humör med heller, en av alla dessa påkostade (och tråkiga) dussinproduktioner i skuggan av Gladiator. Jag blir så less.

Om lilldatorn med mina pluggsaker på kunde bli klar så jag kunde plugga lite så kanske jag skulle bli på bättre humör men, så ska det tydligen inte vara. När mitt huvud har hämtat sig någolunda så att jag kan göra lite nytta så ska den förbaskade tekniken strula till det (och ja, jag behöver datorn till detta för saker går inte in i mitt huvud om jag inte skriver det och jag gör det lättast på lilla datorn, aspie-grej förmodligen) så mitt liv strular när tekniken skiter sig.

Tänk att för 15 år sen så fanns inte detta problemet, inga uppdateringar som tar tid och batteri, ingenting som kraschade och förstörde en hel arbetsdag, ingenting som behövde laddas (möjligtvis batterierna till den bärbara cd-spelaren eller walkman) och ingenting som behövde ominstalleras i 10 timmar + X antal timmar till för att flytta filer och installera program.

Nej, jag ska nog gå och diska och sen duscha och sen göra en kopp te och hoppas att datorn blir klar någon gång. Om jag har tur så har den väl tuggat sig genom hälften när jag är klar och kanske, kanske kan jag få gå och lägga mig i någolunda tid ikväll (men säg det inte så att datorn hör för lagen om alltings jävlighet säger att om man hoppas på detta så lär det ju bli på ett helt annat sätt).

Uppdatering 12 av 37... jippiii!!! vi närmar oss....

Beslut

Idag har jag tagit ett beslut. Jag har inte råd att vara sentimental. Jag tänker inte välja en viss sak, de andra får komma överens om vem som får den. Jag har inte råd att vara sentimental och dessutom känner de nog ett större band till saken. Men det är hårt, men ingen har å andra sidan sagt att mitt liv ska vara lätt. Vad jag väljer är flyktigt. Det kommer inte att finnas kvar men å andra sidan, har det någonsin funnits någonting där för mig att knyta an till?

Hur som helst så är detta det bästa valet för mig och det känns skönt att valet till slut är gjort.