Fyrkantiga maneter och kattguld

Det glittrar mycket men det är kattguld. Ord kan också vara kattguld, ord är ofta kattguld.
Regel nummer 1: Låter det för bra för att vara sant så är det oftast det.

Har ni sett en fyrkantig manet någon gång? Nej, för fyrkantiga maneter är en metafor som dök ner i mitt huvud idag faktiskt. Med fyrkantiga maneter menar jag generellt en egenskap hos något/någon, en person eller en organisation/system som är byråkratiska och fyrkantiga i sina regler gentemot andra men som inte kan ge några klara besked och som ständigt ändrar på regler, som har olika svar på samma frågor för var gång du frågar dem. De kräver att du ska finna dig i deras byråkrati, de kräver att du ska redogöra för allt,  de kan inte ta hänsyn till att människor är olika. Men de kan inte ge dig några direkta svar på frågor, de ändrar ständigt på regler och beslut, de ger olika besked för var gång du talar med dem (om de över huvud taget ger några besked), de slinker mellan dina fingrar (bildligt), de viker ständigt undan och slinker undan för dina argument.

Ett begrepp som kan likna det är marshmallow-organisation.
Detta begrepp förekommer i boken:   

Burnout Från stress och utbrändhet till den goda organisationen

 av Mart Jürisoo.
En bok som jag rekommenderar alla att läsa.

För fyrkantiga maneter gäller deras regler för alla andra utom dem själv, de behöver inte följa några regler för att underlätta för dig. Du kan inte greppa dem hur mycket du än försöker för de slinker genom dina fingrar.

Maneter glittrar fint i havet men de består mest av gelé och de kan brännas ordentligt om man inte är försiktig.

Guldkorn ur sten

Denna tradiga tråkiga tillvaro. Denna enformiga och intetsägande tid. Den självutnämnda intelligentian. O heliga enfaldighet!

Ta inte i anspråk att du känner mig när du fortfarande blir förvånad över saker som jag brukar göra, saker som är självklara för de få som faktiskt vet vem jag är. De som inte vet är de som inte frågat. De som inte frågat är antingen de som inte bryr sig eller de som inte törs och eftersom jag inte är särskilt läskig så kan vi nog utesluta det senare. Gör vad som känns lämpligt med den information som finns men kom ihåg att den som söker sann kunskap går alltid även till källan.

Jag vaskar guldkorn ur sten.

Det händer ibland

Förlåt för min lilla klagan igår. Det händer ibland...

Min förbannelse

Det kommer i perioder. Oftast går det bra, jag kan bortse från det. Men så kommer det... min kropp och själ skriker efter en man jag knappt känner. En man jag troligtvis aldrig kommer känna mer än vad jag gör nu. Det äter sig in i mina tankar och vad jag än gör så kan jag inte få det därifrån. Man kan tro att tiden får saker att blekna men inte i detta fall. Om bara för en gång, skulle det vara värt det? Kanske. Är det en skitstövel så kan jag lägga det bakom mig. Är det Mr Right så är det.
Nu... nu befinner jag mig i ett sorts limbo och det äter mig inifrån, det lägger sin tunga filt över mina ögon inför varje man jag möter. Han är min förbannelse.

“I had not intended to love him; the reader knows I had wrought hard to extirpate from my soul the germs of love there detected; and now, at the first renewed view of him, they spontaneously revived, great and strong! He made me love him without looking at me.” 
― Charlotte Brontë, Jane Eyre

Det kommer mera...

Det tar inte slut riktigt än verkar det som. När allt det här är över så ska jag skriva en bok. Jag tänker inte gå genom allt detta för ingenting. De har gjort mitt liv till ett helvete i 10 år, nu är det dags att jag ger svar på tal. Jag kan börja som en finne i röven för att sedan fortsätta till det berg av betong som de har stjälpt över mig. Inkompetenta idioter är det värsta jag vet, de som har mitt liv i sina händer borde veta vad de gör. Men inte här, nejdå... och inte kan man stämma skiten ur folk här heller. Därför ska jag skriva en bok, eller kanske flera... kanske flera samtidigt... en fiction och en självbiografisk. Det vore någonting, stjälpa tillbaka betongen. I like it... Jag har gott om inspiration... och en jäkla skarp hjärna när jag sätter den sidan till. I will win! Jag har gått omkring med ett betongberg på mina axlar i 10 år. Jag har fått gott om träning. Vem tror ni är starkast?

I mitt avträde så lyser stjärnorna

Mitt i livets avträde hittar man alltid någonting att roa sig med. Så länge man kan skratta så är man i relativt gott skick. Den dagen humorn dör så dör själen. Kan man skratta åt skiten så har man fortfarande en chans att ta sig ur den för det är svårare att skratta när man står upp i öronen i skit än vad det är att i panik kravla bort och låtsas som om man inte fanns. Och om man har styrkan att skratta i det läget så har man styrkan att ta sig till ett bättre ställe.

Så som kanske märks så tänker jag ändra temat på den här bloggen.  Det beror enbart på att jag själv tänker ändra mitt synsätt på livet och på min del av det livets avträde där vi alla någongång i livet står.

Det är sant att när det är som mörkast så lyser stjärnorna som starkast. Stjärnorna har guidat människor i alla tider. I mitt avträde lyser stjärnorna och en dag ska jag hitta den rätta vägen. Tills dess ska jag skratta, för jag skrattar hellre i skiten än gråter i den. Men allra helst vill jag skratta hela vägen till banken, jag ska bara komma på vilket skratt som leder dit