Är det ingen som kan göra sina jobb längre?

Jag är så trött och less, det är därför som jag är så dålig på att uppdatera nu. Jag är less på att saker inte fungerar, på att folk inte gör sina jobb. Idag skulle jag ha fått min semesterlön. Just det, skulle, för inte finns det någon semesterlön på mitt konto heller. För ett år sen höll mitt jobb inne med utbetalningar i 3 månader (!) och nu krånglar de igen. Jag har pratat med dem och sagt att på grund av vad som hände förra året så ringer jag facket i eftermiddag om jag inte innan dess fått bekräftelse på att utbetalningen är gjord. De säger att jag ska få pengarna senast på måndag men så sa de i 3 månader förra året. Och de ha mage att bli irriterade när jag sätter press på dem nu!!! Om det hade varit första gången som det här hände så hade jag haft mer tålamod men nu har det ju hänt tidigare och då höll de på i 3 månader med att lova: nästa vecka, nästa vecka... osv. Stort företag är det också, jag tänker inte säga vilket. Jag undrar om det är flera som de gör så här mot, de har ju gjort så här två gånger för mig nu. Jag är så irriterad på dem. Men vad gör man, jobb växer inte på träd. Om ett år så är jag klar med min utbildning och då blir det lättare för mig att byta jobb, till dess är jag beroende av en extrainkomst. Jag är så less på att folk inte kan göra sina jobb. Det här är inte det enda som krånglar, jag väntar fortfarande på extrauppgifter från lärare på skolan (som de skulle gett till mig i mitten av maj). Det är inte det enda som har krånglat med skolan men jag orkar inte dra den historien nu. 

Medlemsjouren har öppen 13-15 idag och jag ringer 14.30 om jag inte hört från jobbet innan dess. 

Läkarbesök

Ett tecken på att vardagen kommer tillbaka efter semestern är att läkarbesöken börjar. Idag har jag varit till smärtmottagningen och träffat läkare och sjukgymnast. Jag har fått medicin mot vätskan i benen med stränga order om att bara ta den när inget annat fungerar. Jag ska använda kompressionsstrumpor :(  Ja, ja... Tur att det finns snyggare sådana numer. Annars verkade det bra, doktorn var nöjd så det här ska nog gå bra till slut. Jag ska få börja på vattengymnastik för att få igång kroppen igen. Mitt mål är att komma tillbaka till där jag var innan kroppen började krångla. Jag har just bevisat att jag inte behöver fibromedicinen och jag ska bevisa att jag kan komma tillbaka till den nivå på träning som jag hade förut. 

Stickar och tittar på film

Har suttit och stickat på en halsduk hela kvällen. Man fastnar verkligen, timmarna bara går utan att man märker det. Jag stickar på frihand så jag hoppas att garnet räcker annars får jag repa upp och köpa en rundsticka som passar och göra en tubhalsduk. Och nu börjar Enemy at the Gates på tv, med snyggaste Jude Law och min girl crush Rachel Weiz. Det verkar som om jag blir vaken ett tag till. Det gör ingenting, jag tycker inte om att gå och lägga mig. Det har att göra med över 10 år med svår insomnia samt panikkänslor i samband med insomningsögonblicket. Jag är rädd för att somna och jag är panikslagen bortom kontroll när jag inte kan sova. Jobbigt läge, eller hur. Det finns sätt att gå runt detta men jag har mycket att jobba på här. 

Jag önskar att värmen ger sig. Mina ben svullnar varje kväll. Jag kan inte minnas att det var så här förut. 

Wake me up when it's all over

Dags att välja väg

Hemma från semestern. Jag slits mellan det som var och det som är, det som kunnat bli och det som kan bli. Jag vet att det är här jag ska sätta punkt och gå framåt men det innebär en separation med den person som jag en gång varit. Det gamla är bekant och även om det inte varit bra så finns det en trygghet med att veta och känna igen. Det nya är obekant och ibland skrämmande men där finns så många möjligheter. Jag har bytt riktning förr, det har i nästan alla fall lett till förbättring. Nu är det dags att släppa det gamla tunga bagaget, välja väg och se framåt. 

Kanske blir det några förändringar här på bloggen också. Vi får se, jag funderar på det.