Brilliant PR-trick

Det här måste jag bara skriva om innan jag lägger mig. Ett antal timmar sent men ändå.

Veckans snackis visade sig vara ett brilliant PR-trick:

Att skriva är terapi

Jag skriver mycket idag. Kanske för att jag är så frustrerad över att allt tycks krångla på en gång. Det blir som en sorts terapi. Jag försöker ha lagom tillit till att det kommer att lösa sig men samtidigt så vet jag att ingenting löser sig av sig självt. Någon måste alltid ha ett eller flera finger med i spelet.

Ibland önskar jag mig en lättare väg, en manual till livet och en trygghet och stabilitet som gör att jag kan lämna över till en utomstående kraft men jag vet att detta inte är möjligt utan att jag förnekar mig själv och det som jag tror på. Trots min inre kamp med tillit och förakt gentemot mångt och mycket så har jag ändå en tro att bortom detta så finns det en tillvaro där livet är lättare och där framtiden ser ljusare ut och det är mot detta som jag strävar. Jag vet att det finns inom mig själv, jag vet att jag kan skapa min egen manual en dag. Jag vet att det finns ett fåtal därute som går efter samma takt, vars instrument är stämda att spela i samma orkester.

Hur jag ska ta mig igenom denna prövotid vet jag inte än, jag tar ett steg i taget. Jag har gått en väg under en lång tid och den nya vägen är fortfarande skrämmande trots att jag sett var den leder. Det finns inget paradis, det är vägen genom livet som avgör hur man blir ihågkommen. Men ibland längtar jag efter gemenskap, en gemenskap som jag ser i många grupper men den gemenskapen innebär att jag ljuger för mig själv och lämnar en falsk bild av vem jag är och det är inte den vägen som jag vill gå.

Imorgon kommer jag åtminstone att veta en sak mer i denna röra och jag kommer att kunna ta beslut om vad  som behöver göras åt åtminstone ett bekymmer.

Två mycket viktiga människor fyller år denna vecka, en fyller 5år och en fyller 57år. Jag har presenter att köpa och det är ett betydligt mer behagligt huvudbry att lista ut vad de kan tänkas bli glada över och jag lägger hellre min energi på det än på vad som tagit upp mina tankar under denna dag. Så nu tar jag ett beslut att under resten av tiden som jag är vaken idag så ska jag bara tänka på vilka presenter jag kan tänkas ge veckans födelsedagsbarn.

Mer strul...

Jag har fått ett mycket märkligt mejl från min praktikplats. Jag ringde för att höra om mitt sms gått fram, om att jag kunde vara tillbaka imorgon om jag kunde gå en kortare dag. Det blev ett märkligt telefonsamtal också. Jag kan inte säga så mycket än men jag undrar vad som pågår där på praktikplatsen. Jag var så nöjd tidigare. Nu under veckan som jag har varit sjuk så tycks de ha gjort en helomvändning och säger att de helt plötsligt inte har tid med mig och min klasskompis. Det kunde ju de ha tänkt på tidigare tycker jag. Imorgon är det möte och jag får se vad de säger men det bådar ju inte gott.

Jag som tyckte jag hade tillräckligt att stå i, jag behöver inte mer krångel.

******

Läkaren ringde till slut och jag var där igår. Tydligen hade h*n inte fått mina meddelanden... Men, bra! Fler sköterskor som inte lämnar fram meddelanden till läkarna. Jag är så less på dem. Förövrigt får jag verkligen kämpa för att inte mitt förakt mot omgivningen ska ta över. Varför måste man alltid bråka för att folk ska få aschlet ur vagnen och göra sina jobb? Jag har problem med mobilen igen, den har varit på verkstan i snart 6 veckor och jag har precis fått reda på att den där regeln om att man får reklamera telefonen efter tredje inlämningen med samma fel bara gäller om de gjort mekaniska reparationer men det enda de gjort på min telefon är systemåterställningar och dessutom så säger de att det inte går att göra annat än systemåtersställnignar för att laga min telefon. Förstår ni problemet? Reklamationsrätten gäller tydligen inte om man har mjukvarufel?!? Märkligt... Vad jag har fått lära mig är att om tillverkaren inte kan åtgärda felet så har konsumenten RÄTT att häva köpet. De har fått flera chanser att åtgärda felet men inte gjort det, de hävdar att det inte är något fel på telefonen men till och med i butiken där jag lämnat in den så ser de att telefonen inte fungerar. Jag måste tillägga att telefonen var 4 månader gammal när den slutade fungera. Nu sitter jag och väntar på att reklamationsavdelningen på mobiloperatören ska titta på ärendet och ringa tillbaka till mig.

Habiliteringen är ju också svårast i landet att få tag på. Och segast att ringa upp också. Och den nya boendestödjaren är inte vad jag önskar av en boendestödjare, h*n fattade inte att man måste lämna meddelande på telefonsvararen när man har kontakt med psykologer o.dyl. att göra sen känns det inte bra helt enkelt. Jag är inte säker på att jag fått information om var jag vänder mig om jag vill att en annan person ska komma istället, jag får kolla upp det. Jag vill inte behöva kontakta handläggaren för där har vi en till instans som är så lost som någon kan bli.

Så här är livet när man är beroende av utomstående. Och dessutom i ett land där den kommunala verksamheten består av en grupp inkompetenta mähän. Ska jag tillägga att konsummentvägledningen i min stadsdel är i princip icke existerande? Vad händer i det här landet? Har all service bemannats av en grupp slackers? Måste man ställa till med värsta scenen för att få saker att hända? Jag hatar att bråka, jag mår dåligt av det. Det skapar så mycket dålig energi men vad ska man göra?  

*suck*

Mina farhågor gällande min värk och den nya diagnosen har redan besannats. Än en gång har jag ingenstans att vända mig vid akutfall med värktoppar. Nej, jag har inte hört ett ljud från doktorn på smärtmottagningen trots att jag ringt upp igen idag. Jag tror inte att h*n kommer att ringa över huvud taget. Påminner mycket om problemen med magen. Man får ingen akuthjälp om proverna inte visar något, sjukvårdens "syns inte, finns inte mentalitet" i ett nötskal. Jag är så less, jag är så trött. Och inte får jag den medicin som jag behöver heller   för Gud förbjude, man kan ju bli beroende *suck*. Hur var det nu med att bryta värkcykeln så att jag kan röra mig så att värken lindras genom det? Hur många olika varianter av åsikter har jag inte hört genom åren? Ja, åsikter... för ibland tvivlar jag faktiskt på att det jag får höra inne i diverse undersökningsrum faktiskt är fakta. Jag tror att mycket är personliga åsikter och funderingar. Jag har tagit upp begreppet "vetenskap och beprövad erfarenhet" tidigare. Som akademiker med ca. 10 år av studier på universitetsnivå så vet jag precis vad det betyder. Jag visste att det skulle bli så här men det är ändå svårt att acceptera att jag inte kan få hjälp för att jag har diagnoser som har låg status inom sjukvården.

Jag har haft på riksdagsdebatterna nu på eftermiddagen för de har tagit upp kulturpolitiska frågor. Åsikter och röstfiske, urkassa talare och personliga åsikter (igen) *djup suck*. Kulturpolitik är en hjärtefråga för mig men jag blir så besviken när jag hör hur okunniga en del människor är när det gäller att se samband och att resonera. Kultur är mer än tillgång till teatrar och musiklektioner. Kulturbranschen är som vilken bransch som helst, den kan inte vara gratis. Kulturbranschen är redan extremt subventionerad och ska den subventioneras mer är i alla fall jag rädd för att kvaliteten sänks markant. Det är människor som arbetar inom kulturbranschen, människor som behöver betala räkningar och försörja sig själva och sina familjer. Människor som i många fall gått långa utbildningar för att sedan inte få ett s**t för det mer än höga studieskulder, inte ens en anställning. Man kan inte lita på att eldsjälar ska göra arbetet. Kompetens är inte gratis och kompetens krävs för att hålla kvaliteten uppe. Tyvärr tycks kulturvärlden vara så avskiljd från den "riktiga" världen och ibland undrar jag om det inte till viss del är självvalt. Innan någon exploderar i ilska över vad jag skriver nu så ta i akt att jag är utbildad i ämnen inom kulturbranschen och jag har hållit på med olika aktiviteter inom kulturbranschen i stort sätt hela mitt liv. För att kunna diskutera kultur så måste man först och främst veta vad begreppet innebär. Om man ska diskutera kulturbranschen (observera att jag skiljer på kultur och kulturbranschen) så måste man vara insatt i den och det är inte alltid så lätt eftersom den är så extremt "pretto" så att till och med jag blir trött.

Nej, nu ska jag sluta skriva. Jag ska till mamma och äta middag.
Tror ni att doktorn ringer inom 15 minuter? Det tror inte jag. Vad är möjligheten att h*n stannar kvar efter att mottagningen har stängt för att ringa? Noll.  

aj, aj, aj...

Oh lord! Jag har så ont i nacken nu så att jag ser stjärnor. Inga värktabletter har hjälpt, inte ens de starka. Den kombination som jag tog när jag opererade fötterna hjälpte i 4 timmar (jag har skrivit om operationerna tidigare, i princip så sågade de itu och skruvade ihop ett ben i foten). Jag fick gå hem från praktiken för att jag hade så ont. Jag ringde smärtmottagningen och de skulle be läkaren att ringa tillbaka, jag hoppas att han gör det imorgon. Idag är det inte roligt att vara jag.

Steg 2 i att få mig i bästa möjliga form blir att få ordning på min torra och känsliga hud.
Jag tror att all medicin gör min hud och mina slemhinnor väldigt torra och sköra. Det krävs extra vård och produkter av god kvalitet. Absolut inte apotekets produkter! Den enda apoteketprodukt som jag kan använda är Fenuril hudkräm. Burts Bees har kroppsvårdsprodukter som fungerar bra för mig och Weledas kroppsoljor samt handtvål. Till ansiktet fungerar vanligtvis Estee Lauder, nu håller jag på att testa komplementerande produkter från Decelor och det verkar fungera. Naglar och hår har ju också tagit stryk under åren, håret har blivit bättre och naglarna är på gång. Jag går genom hår-, naglar- och sminkrutiner vid ett senare tillfälle eftersom jag väntar på att hud, hår och naglar ska återhämta sig. Vad jag kan säga på en gång är att mitt hår aldrig har varit så fint som efter jag slutade använda hårspray. Jag använder aloevera gel (ekologisk) som stylingprodukt tillsammans med ett bra spraybalsam och både hår och hårbotten mår mycket bättre.

Jag får stanna hemma imorgon och så får jag se vad läkaren tycker att jag ska göra. Vårdguiden kan inte hjälpa, jag ringde två gånger igår och både de och jag var överens om att det inte var någon bra ide att sitta på akuten och vänta så länge jag kan stå ut hemma. Jag har legat någonstans mellan 6 och 7 på skalan igår kväll och idag. Om man kan se på siffrorna i skalan som intervall så ligger jag på den lägre nivån i intervallet 6 just nu efter att jag har vilat hela eftermiddagen och kvällen. Det går att hantera med andra ord, om än med besvär.

Frostig frys

Jag passade på att frosta ur frysen idag. Så att jag inte får några fler jobbiga överraskningar. Frysen är visserligen nyare än kylen men det behövdes ändå göras. Det känns skönt nu efteråt. Det var ungefär vad jag hann med idag eftersom jag måste passa frysen när den tinar. Jag bor i en etta med litet kök så frysen står i rummet direkt på ekparketten och det sista jag vill ha är fuktskadad parkett, speciellt när parketten förmodligen är den ursprungliga parketten. Jag ska köpa ett underlägg att lägga under frysen i slutet av månaden, jag hoppas att det finns i vitt så jag slipper någon ful plastgrå färg.

Egentligen skulle jag ha gjort fler saker idag. Färgat håret, strykt tvätt men nu har jag jätteont i nacken och ryggen så jag orkar inte. Jag ska upp tidigt och åka till St.Göran imorgon innan praktiken för att få händerna kollade. Jag är ganska bekymrad när det gäller mina värktabletter nu när jag har bytt vårdcentral, jag har citodon när jag har som mest ont och det är inte poppis att be om nya recept på dem. Den nya läkaren var väldigt försiktig när jag ringde i förra veckan, vilket jag förstår men under mina värktoppar så fungerar jag inte.

Jag har ändå fått mycket gjort i helgen, jag har städat i källaren också. Första steget på vägen mot att få min kropp att fungera igen är kontroll. Ordning och reda ger lugn och avkoppling.    

Återupplivat kylskåp

Jag kunde ju ha haft en bättre början på lördagen. Kylskåpet var dött, det hade förmodligen lagt av under natten. Småpanik eller vadå? Lördag, trasigt kylskåp, ingen att fråga på försäkringsbolaget ifall det skulle gå på hemförsäkringen... ja, ni fattar. Såg framför mig hur jag skulle få pussla ihop veckan med mina jättesmå kylväskor och en massa kylklampar och sen bli några tusen kronor fattigare för ett nytt kylsåp + installation och bortforsling av det gamla kylskåpet. Dagen gick och jag provade gång på gång att sätta igång kylskåpet och till sist så gick det *suck av lättnad*. Det måste ha varit något överhettningsskydd eller så som stängde av det. Jag har kollat att det fortfarande fungerar under hela kvällen. Snälla kylskåp gå inte sönder för mig... snälla.

Jag har lärt mig min läxa nu. Från och med nu ska jag lägga undan pengar för säkerhets skull.

Snälla alla mina vitvaror, jag vill att ni ska fungera länge till

Visst är han bra

De e mycke nu

Nu var det ett tag sen jag skrev. Det har varit fullt upp i några veckor. Jag har varit två veckor på praktiken och det är jätteroligt. Jag får lära mig jättemycket. Även fast jag var borta från skolan i nästan en månad vid jul så känner jag ändå att jag kommer klara de bitarna som jag missat, än så länge. Nu kommer det ju dessutom att bli lättare att plugga ikapp eftersom jag har praktik och får se hur det verkligen fungerar.

Jag har blivit lite bättre i magen, inte så mycket men lite så det går åt rätt håll. Idag har jag slarvat och ätit toast (2st) nu på kvällen och jag börjar redan få ont i magen. Hmm... Jag får återkomma om detta. Tar fortfarande näringsdryck i alla fall.

Jag har fått min diagnos på smärtmottagningen. Mina prover var bra, jag ska börja ta D-vitamin men annars var allt bra. Jag fick göra ett sånt där "tryck- och klämtest", sånt när en sköterska trycker en mackapär mot olika punkter på kroppen och så ska man säga när det gör ont och sen klämde hon i flärpen mellan tummen och pekfingret. Sen några dagar senare fick jag besked av doktorn: fibromyalgi. Jaha... som jag trodde alltså. Vad gör vi nu då? En till sak som jag aldrig blir av med. En till "inte farligt bara jävligt jobbigt"... som inte syns dessutom så ingen fattar hur man egentligen mår. I fredags fick jag diagnosen, idag blev det ett samtal med doktorn om hur mitt liv ser ut och mina orosmoment o dylikt. Om en vecka så ska h*n titta på mina händer som inte fungerar som de ska.

De e mycke nu...