Begravningsdatumet är satt

Jag har fått datum för farfars begravning och jag har bokat flygbiljett. Nu återstår att hitta ett billigt och bra hotell där jag kan bo över en natt. Känslorna är så blandade. Jag kände inte honom men han fanns i alla fall någonstans, det gör han inte längre. Jag letade upp min kusin, på pappas sida, på Facebook och hon är inte alls lik mig det känns så konstigt. På mammas sida så syns det att vi alla är släkt, vi har samma blåa ögon och vi liknar varandra. Jag har 3 kusiner på mammas sida, min kvinnliga kusin och jag är jättelika varandra och jag och mamma också förstås. Jag är nervös för hur det kommer att bli, kommer jag att sitta i kyrkan på samma bänk som de som ska vara mina nära anhöriga men som jag inte känner och som inte liknar mig. Jag hade kunnat få sällskap upp men jag har sagt att detta är något som jag måste göra själv. Detta är mitt avslut på att ha levt med en del av min biologiska släkt som främlingar. Hur det än blir i framtiden, kommer vi att ha kontakt eller kommer det att fortsätta vara som det är och har varit, vet jag inte men jag kan sätta punkt och gå vidare. Hela mitt liv har jag undrat över varför de inte hört av sig eller skickat kort eller brev. Nu kan jag avsluta den undran och det är därför som jag måste göra det här själv.

Hur sörjer man en människa som man inte känner? Det har hänt mig tre gånger nu, att en person som biologiskt sett är en nära anhörig dör men jag vet fortfarande inte hur man ska göra. För det mesta går det bra men jag är helt slut när jag är på väg hem på eftermiddagarna och har haft tårar i ögonen på väg mellan tunnelbanan och hemma och om jag ser en film där någon dör så gråter jag men jag förstår egentligen inte varför. Jag kände inte farfar (eller för den delen farmor eller pappa). Pappas död blev en chock även om jag visste att han förmodligen inte skulle nå pensionsålder med tanke på hur han levde. Det värsta jag hittills behövt göra är att jag fick ringa farfar, som jag då inte pratat med på kanske 12 år och säga att pappa var död. Jag kommer aldrig glömma farfars reaktion i telefonen. Först överraskad, glad som bröts av ett förskräckt frågande "va, vad säger du", sen kommer jag inte ihåg så mycket mer av det samtalet. Jag kommer inte ihåg så mycket överhuvudtaget av den första veckan efter pappa dog. När de civilklädda poliserna som gav mig dödsbeskedet hade gått så gick jag ut och tog en lång promenad och det regnade, dagen efter kom mamma, som fick avbryta en tjänsteresa, och sen är det bara en massa suddiga och fragmenterade minnen. 

Samma helg som jag begravde pappa så sprängde den där mannen sin lägenhet på Surbrunnsgatan (2004) och mamma bodde rakt över gatan. Den känslan när jag hörde det på radion var ren panik, men sen så kom jag på att om det hänt henne något så skulle jag ju fått veta det direkt. Sen har vi ju allt strul kring pappas hyresvärd och hur det blev när farmor dog och hur mina farbröder bråkade och allt blev så fel. Så ni förstår säkert att det är mycket underliggande känslor som kommer upp nu. 

Det går säkert bra men ni kan väl skicka en liten tanke den 4 oktober. 

Om jag inte hade bloggen att skriva av mig i så skulle det här vara så mycket svårare. Och ni som läser, tack!