Det finns gott i mänskligheten, det finns gott i de flesta människor. Jag måste tro det, jag vägrar att ge upp mot bitterhet och hopplöshet. Men ibland är det svårt att tro och jag måste upprepa som ett mantra: någonstans finns det en mening med det här

Flashback

Snacka om flashback! Jag fick reda på att Nightwish är mitt uppe i ett byte av sångerska - igen. Ja, det var nog ett litet tag sen men jag har inte haft koll på dem sen Tarja slutade. Undrar vad som egentligen hände, alla är så himla diplomatiska om man ska tro det som jag hunnit läsa via bloggar nu den senaste timmen. Hmm... Jag minns fortfarande dramat när Tarja blev sparkad från bandet men jag ska inte säga någonting.

Jag tyckte mycket om Nightwish runt millenieskiftet, de var nyskapande och soundet var nytt och fräscht. Jag önskar att jag hade fått se dem live med Tarja. Tyvärr så tycker jag att de tappade det mesta när hon slutade, på grund av allt drama och på grund av att soundet förändrades. Jag älskade skivan Once när den kom och min absoluta favorit med Nightwish är Oceanborn för den första låt jag någonsin hörde var Sacrament of Wilderness och jag trillade nästan av stolen när jag hörde den.

Nu blev jag tvungen att gå in på Youtube och lyssna på sångerskan som har varit stand in för Anette Olzon. Sen ledde det till att jag lyssnade på några låtar från Oceanborn och med det kom jordens flashback till år 2000. Att jag precis avslutat en praktik som ligger i närheten av där jag bodde kring milleniesksiftet gjorde ju inte saken bättre. Den tiden har jag fortfarande svårt att förhålla mig till, jag var så ung då. Det var en bra tid, men vemodig och mycket av den tiden ligger till grund för hur mitt liv ser ut nu - på gott och ont.



 


Den är fortfarande grymt bra den här låten. Det gör det ännu mer synd, detta Nightwish finns inte längre kvar mer än på skiva.

Bättre idag

Idag är det en bättre dag, jag sov knappt något inatt för att jag hade ont lite överallt men det får jag ta. Jag hoppas att det går bättre inatt.

Men jag blir så irriterad! Byxorna som jag köpte från HM för ett halvår sen och som är en storlek för stora gick sönder när jag flyttade på benet. De bara sprack! De är för stora och de sprack ändå! Sämsta kvaliteten ever!!! Jag hade ett par likadana i höstas som sprack i knät när jag snubblade till. Jag ska inte köpa från HM mer, man kan ju inte gå omkring och vara rädd för att kläderna ska ramla av kroppen för att det är så dålig kvalitet. Kläder ska ju tåla lite i alla fall.

...

Det har varit en sån där dag när jag bara vill lägga ner. Jag längtar så mycket till sommar och ledighet. Jag ska göra det jag tycker bäst om, sitta på ett bibliotek och ägna mig åt riktiga studier, akademiska studier. Jag saknar universitetet. 

Ok, bara för att illustrera flödet på facebook:
Alla skriker VM-guld.
Jag skriver att jag måste köpa hem mer av de stora filosoferna för att fundera över existentiella frågor.
Alla skriker VM-guld. De som inte skriker guld, klagar över VM samt alla som tittat på VM.
Och nu klagar de över nationalsången.

Get a life!!! Läs en bok!

Jag är förvånad över att ingen kommenterat Prinsessan Madeleines lysning än. Eller ska jag vara glad, jag verkar ju vara den enda som är öppen med att jag gillar kungafamiljen. Eftersom alla är så inne i VM så slipper jag ju att man klagar på det kommande prinsessbröllopet.

Saker förändras inte

Det kommer aldrig att bli annorlunda, jag kommer nog aldrig att känna mig hemma bland majoriteten av människor. Inte i Sverige i alla fall och definitivt inte bland de som finns omkring mig nu. Jag är och förbli där jag är när det kommer till intellektuell stimulans, det vill säga jag får försöka så gott jag kan att ge mig själv den intellektuella stimulansen jag kan men i längden blir det jobbigt att bara ha sig själv att vända sig till. Ingen som kan argumentera mot mig, ingen som jag kan testa mina teser med.

Problemet med att hela tiden behöva anpassa sig till sin omgivning är att man förlorar sin skärpa, ingen säger för eller emot och då kan man inte slipa sina argument. Ingen som man kan diskutera lite mer intressanta saker än vädret och senaste avsnittet av Let's dance.

Det känns som om jag inte talar samma språk fast vi alla talar svenska.
Jag är så less, jag behöver något som är nytt och fräscht. Jag behöver åka utomlands.
 

Mina händer är bättre idag

En bra naprapat är värd sin vikt i guld. Idag har mina händer fungerat och jag kan röra på nacken utan att det knastrar och smäller i den. Jag är öm i musklerna men det är inte i närheten av värken jag hade innan. Idag gör det nästan inte ont när jag rör mig. 

Jag har tittat på Eurovision och nu ska jag gå och sova. Jag gjorde jättegoda kokostoppar idag, om man byter ut sockret mot honung och smöret mot olja så blir det jättegott. Alltså: kokos, ägg, rapsolja och honung. 

Nu ska jag sova. Godnatt... 

Moving on

Twilight-filmerna gav mig i alla fall en sak, ett citat ut New Moon: "...sometimes you gotta learn to love what's good for you". Men hur ska man veta det? Kan man välja? Jag tror att till viss del så kan man det. När det kommer till att man tvingas välja för att resten av ens liv hänger på det beslutet. Man kan välja antingen att följa sin första för tillfället starka känsla och vara olycklig eller så kan man omvärdera situationen och tänka i det längre perspektivet och välja det som kommer att ge lycka i det långa loppet. Låter det konstigt? Det kanske det är för vissa men när man kommer till den punkten där man förstår att det aldrig kommer att bli bra så har man att välja på att stanna kvar i ett stagnerat tillstånd eller att gå vidare.  

Blogger är VÄLDIGT osamarbetsvilligt just nu, Varken teckensnitt eller teckenstorlek blir som jag anger så jag ber om ursäkt för eventuella variationer i teckensnitt och teckenstorlek. Helt otroligt vad mycket det buggar här!

3 veckor kvar

Det var nog bra att jag tog ledigt från skolan idag, jag har sovit halva dagen och jag är fortfarande inte utvilad. Jag vet inte hur jag ska orka de 3 veckor som är kvar av terminen. Jag har en inlämningsuppgift som ska in i morgon. Jag ska sätta mig med den senare i eftermiddag. Jag behöver gå till ica och köpa lite mat och sen ska jag packa upp och försöka äta lite mer. Idag mår jag illa av maten och det är inte alls roligt. Jag önskar att det kunde bli juni nu... 3 veckor kvar.

På fredag ska jag till naprapaten, jag hoppas att jag mår lite bättre nästa vecka när musklerna fått slappna av lite.

Hemma igen

Hemkommen från Dalarnas landsbyggd. Första dagen som jag var där sov jag till klockan 3 på eftermiddagen, så trött var jag. Mina händer är lite bättre och jag tror att det är för att jag har vilat. Jag har fått lite distans till saker och ting och jag har funderat över hur jag vill ha det i mitt liv. Jag har ju en massa saker att ta itu med, speciellt mina egna tankar om mig själv och hur jag tycker att jag är värd att ha det. Livet blir till viss del vad man gör det till, jag kan ta allt det här och göra någonting åt det.

Skogen har en lugnande effekt på mig och jag kan känna mig trygg och säker. När jag sitter och tittar ut över skogen så känner jag mig lugn. Det får gärna ligga fjäll och ruva i bakgrungen också. Men där jag bor finns det inga fjäll och det finns inte så mycket skog. Jag är oändligt tacksam över det lilla skogsparti som är utanför mitt fönster, susandet i träden är underbart.

Igår var vi till granngården och hälsade på deras lamm, de yngsta var bara 3 veckor gamla och de var hur söta som helst. Sen fick vi fika och pratade om hantverk och lite annat.

Under den här helgen har jag bestämt mig för nu ska jag lyssna på min kropp, nu ska jag få tillbaka min ork och bli stark i kroppen igen. Jag har träningsförbud nu så jag måste ta det lugnt men till sommaren ska jag nog börja lite på gymmet och gå på löpbandet och öva lite balansövningar. Till dess ska jag göra de övningar som jag fått av läkaren och av sjukgymnasten, jag ska göra en matsedel som jag förhoppningsvis kan hålla. På tisdag ska jag till dietisten igen och jag måste tyvärr säga att jag inte lyckats med min hemuppgift, att kunna äta frukost. Min mage är fortfarande i ganska dåligt skick och jag har fortfarande näringsdrycker men vi får se vad som händer. Imorgon ska jag börja med att sortera de papper med övningar från läkare och sjukgymnast och recept och matscheman från dietisten, sen ska jag skriva ut lite tips på frukostar som är lätta för magen att hantera.

Paus...

Är lite virrig i huvudet just nu men det kanske inte är någon nyhet. Jag har ingenting att koncentrera tankarna på eftersom jag har varit så trött den senaste tiden. I morgon åker jag i alla fall till Dalarna. Äntligen! Det ska bli så skönt att vara där mitt ute i skogen och bara ta det lugnt och läsa och varva ner. Jag behöver det nu.

Idag har jag beställt böcker för den nätta summan av 800 kr. Det är både kurslitteratur och annan litteratur. Som vanligt så bearbetar jag saker genom att läsa en massa och böckerna jag har beställt är bland annat om stress och fibromyalgi och sen en bok om självskadande. Min terapiläsning.

Jag fixade inte att läsa 50 shades of Grey i ett svep så jag har gjort en välbehövlig paus i den. Efter mycket om och men så tror jag att jag ska läsa den här:




Jag har haft den hemma ett tag men inte börjat läsa den. Det känns som om det passar att läsa den nu, jag behöver lite distans till min tillvaro just nu.

Jag kan klara det här

Först kom paniken, sen kom rädsla och skam över att jag kanske misslyckats igen, sen sorg. Nu börjar en insikt växa, liten men den finns där, om att jag kan klara det här. Människor har övervunnit större hinder. Jag måste komma över känslan av att jag är utan värde om jag inte presterar maximalt. Jag måste sätta ner foten och säga: Stop! Jag måste börja sätta min hälsa och mitt välmående i högre prioritet.

Det är jobbigt att skriva det här för det innebär att jag måste omvärdera hela min existens. Jag måste tillåta mig själv att vara svag. Jag måste så småningom berätta för min omgivning att jag har perioder då jag är i sämre skick än vanligt. Det kommer att bli svårt.

Jag har också bestämt mig för att jag ska lyfta på locket och släppa ut vad som finns inom mig, saker som hänt som jag inte berättat för någon. Saker som skrämmer mig, saker som får mig att må dåligt. Först då kan  jag ta bort spänningen kring allt detta som samlats under så lång tid.

Jag är övertygad om att det kommer att hjälpa mig på sikt. Nu har jag en massa minnen som maler runt i huvudet och som gör att jag inte får plats med nya positiva minnen, jag vågar inte ta risken att samma saker ska hända igen och därför missar jag väldig mycket bra saker.

Under en längre tid har jag jobbat med att "programmera om" mitt sätt att reagera och att jobba på att ta min plats. Det går långsamt men det går. Jag är trött på att alltid vara rädd för att något dåligt alltid väntar på mig runt närmaste hörn, att alltid vara förberedd på kamp eller flykt, att aldrig våga lita på att saker kommer att lösa sig. Jag är trött på att alltid behöva kämpa med näbbar och klor för att mitt liv inte ska raseras, att balansera på gränsen hela tiden och att veta att fallet är närmare än tryggheten. Jag måste göra någonting åt det här och det första jag kan komma på att göra är att skriva om det. Även om jag skriver det här i en än så länge anonym blogg så är det ett sätt att få det ut ur mitt huvud.

Det finns ett sätt att ta sig genom det här och jag måste ta kontrollen. Jag måste följa min instinkt, det har fungerat förr.

Jag som fick rätt mot en teleoperatör i konsummenträttsfrågor, alldeles på egen hand.
Jag som räddade projektarbetet för slutbetyget i en utbildning, från att gruppen nästan inte gjort någonting alls till att vi fick in arbetet i tid under bara några veckor, när jag var 23 år.

Jag kan fixa det här!

Jag vill ha tillbaka mina händer

Idag har jag nått ett nytt bottennapp. Jag kan inte längre hantera dammsugaren, jag kan alltså inte städa min egen lägenhet. Högerhanden är hälften av vad den brukade vara. Min högerhand! Den som gör allt åt mig, den som syr och tecknar och skriver och gör spetsar och smycken, den ena halvan i paret händer som spelar musik. Den fungerar inte! Till och med att skriva nu på datorn är svårt. jag kan inte skriva som vanligt med korrekt fingersättning utan bara med två av fingrarna. Jag vet att jag är trött och ansträngd men ändå. Hur ska jag ta mig genom det här. Jag har redan varit på rehab och tittat på hjälpmedel för händerna. Vet ni hur deprimerande det är? Om hjälpmedlen ändå var snygga, då kanske det skulle vara lite lättare att hantera det faktum att man behöver dem. 

Vad ska jag göra? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. 

Jag måste tänka ut en plan, jag vet bara inte hur. Jag vägrar att få händerna utdömda och bli tvungen att acceptera att det är så här det kommer att vara. Om jag bara visste hur jag ska göra. Men när inte ens sjukvården hittar en orsak så hur ska jag kunna veta?

Små ögonblick

Jag önskar att det fanns ett sätt att få 4 veckor att gå fort. Sen är det sommar och ledighet. Eller rättare sagt ledigt från skolan, jag ska ta itu med universitetsrester under sommaren men jag behöver inte gå på lektioner eller praktik utan jag rår över min egen tid. Jag är så förskräckligt trött både i kroppen och i huvudet, jag tror jag träffat på alla det största idioterna som gick att hitta på en termin (känns så i alla fall). Jag är så trött på människor, jag vet inte hur jag ska ta mig genom kommande månad. Hela min kropp värker på grund av all stress och det går inte att sova bort, jag tror att det kommer ta lång tid att återhämta mig den här gången. Just nu känns det som om jag kommer att sova genom hela sommaren.

Vad jag önskar att jag kunde träffa lite kloka människor att umgås med, kanske någon man. Men var ska jag hitta det? Så länge HAN finns i min närhet så kommer han att överskugga alla andra. Jag kan inte leva på de små ögonblicken länge till... en pratstund efter att ha pluggat på biblioteket, tre låtar axel mot axel på en konsert... Ögonblick då allt passar som pusselbitar, sen är ögonblicket över och jag är inte längre hel.



"Because, he said, "I sometimes have a queer feeling with regard to you - especially when you are near me, as now: it is as if I had a string somewhere under my left ribs, tightly and inextricably knotted to a similar string situated in the corresponding quarter of your little frame. And if that boisterous channel, and two hundred miles or so of land some broad between us, I am afraid that cord of communion will be snapt; and then I've a nervous notion I should take to bleeding inwardly. As for you, - you'd forget me.” 
― Charlotte Brontë, Jane Eyre


Tänk att jag skulle gå runt så här och citera Jane Eyre vid min ålder. Jag har känt män förr. Men jag har inte älskat dem, det har bara hänt två gånger i mitt liv och det sorgliga är att när det hänt så har de varit oåtkomliga. Min förmåga att tänka rationellt tycks som bortblåst i detta fall.