Dags att börja träna igen

Jag har bestämt mig för att prova att träna thaiboxning nu när jag kan börja träna igen. Lite märkligt val kanske när man har opererade fötter och kronisk värk men för mig är det den träningen som ger mig lugn i sinnet som är den bästa för hela kroppen. Kampsport och yoga innehåller även mental träning och diciplin samt det är extremt fysisk och det är det som jag behöver. Testade lite knän och sparkar i luften nu och även några asanas men min balans är så dålig efter att ha opererat båda fötterna, högra foten två gånger, och sedan jag fick nån sorts nerkläm i ländryggen för några år sedan så att det strålade ner i höger ben så är balansen på höger ben extremt dålig. Jag tränade yoga förut och har även varit ryttare en gång i tiden så min balans har alltid varit bra men nu är det verkligen annorlunda. Hmm... en utmaning kan man ju verkligen säga att det kommer att bli. Men vad vore livet om man gav upp sådant som man tycker om när man får motgångar.. 

Läkarna tycker att det är bra att man tränar men jag ska kanske inte säga vad jag tränar till dem ;) Jag ska ju egentligen inte träna något dom kan ge stötar och vibrationer i kroppen men all annan träning är så tråkig och jag tror att det är viktigt att man har roligt också. Jag känner min kropp så bra vid det här laget så jag vet vad den tål. 

Jag får väl börja med några balansövningar varje kväll. 

Uppdatering

Nu har jag varit till Ica och handlat mat, det kändes ovant men skönt att botanisera bland hyllorna. Jag har ju inte kunnat äta så mycket under en lång tid, det mesta av det som jag har kunnat äta har smakat kartong och annat smaklöst och varit fullt med tillsatser som det lätt blir när man måste äta allergimat. Jag är inte allergisk men jag har en mycket känslig mage och nu håller jag på att vänja den vid riktig mat av god kvalitet för jag vill få bort så mycket tillsatser som möjligt. Idag var tredje dagen som jag skulle göra matdagbok som jag ska skicka till dietisten. Jag blev lite förvånad över hur liten mängd mat som jag äter, får se när dietisten har räknat på det vad för slags näring jag får i mig. Jag tror att jag kommer att få lite förmaningar...

Det är något väldigt fel på systemet

Det var länge sen jag skrev nu. Det har varit en minst sagt turbulent tid med många ovälkomna förändringar och många påminnelser över hur dåligt vissa saker i vårat land faktiskt fungerar. Om man som jag måste ha att göra med personer som ska hjälpa dig för att du har en funktionsnedsättning så märker man att attityden i samhället är väldigt dålig, man får ständigt brutala påminnelser om att man helst av allt ska vara tyst och snäll och stå med mössan i handen, skrapa med foten och tacka så hemskt mycket för att de personer som har som jobb att se till att din tillvaro blir lättare över huvud taget tar emot dig. Sen att mottagandet är under all kritik tycks vara en annan sak. Om man argumenterar för sin rätt så tittar de på en som om man vore deras största pest för dagen. Ja skämtar inte nu och jag är inte ironisk, det är det som är det sorgliga. Jag har en högfungerande asperger diagnos och jag blir ständigt behandlad som om jag var mindre begåvad. Jag har läst på masternivå på universitetet och har inga problem att sköta ett jobb exemplariskt men jag blir behandlad som om de helst vill ha mig i daglig verksamhet. Jag har även två yrkesutbildningar, en gymnasial och en eftergymnasial men om jag ska kunna ta del av den "hjälp" som finns för att anpassa en arbetsplats så måste jag först vänta 4 månader så att en sius ska "lära känna mig" genom att ringa runt till mina referenser (och därmed förstöra dem, referenser som jag arbetat ihop utan att nämna mitt handikapp) och sen ska jag eventuellt få en praktik där de inte kan garantera att jag sedan blir anställd. När jag frågade efter statistik för hur många som blir anställd efter praktik så fick jag till svar att det inte finns sådan statistik, att det inte går att göra statistik på det. I mina öron låter detta mycket konstigt. Det BORDE finnas statistik på detta från statliga myndigheter, det är också en kvalitetsstämpel. Naturligtvis finns det statistik på detta! Saker måste registreras och registrerad data = statistik, svårare än så är det inte. När de säger att det inte finns statistik och att det inte går att föra statistik om det så tolkar i alla fall jag det som att det inte finns någon bra statistik, m.a.o. sannolikheten att bli anställd efter praktik är mycket liten. Annan "hjälp" från myndigheter ska jag inte ens börja skriva om i detta inlägg. Just nu är jag bara väldigt arg över hur vissa i vårat samhälle behandlas som mindre värda. Dock är jag inte förvånad, tyvärr. Man skulle ju kunna hoppas att Sverige 2014 inte hade de här attityderna men sanningen är en annan. Jag tillhör de som har turen att kunna säga ifrån, att kunna formulera mig i både tal och skrift, att ha anhöriga som kan hjälpa mig och att jag fungerar så pass bra att jag kan dölja min funktionsnedsättning även om jag kraschar så fort jag kliver innanför min egen ytterdörr. 

Jag drömmer om ett samhälle som inte stigmatiserar oavsätt vilken grupp man tillhör. Jag drömmer om ett samhälle där alla får ett värdigt bemötande. Jag drömmer om ett samhälle där cancersjuka inte behöver uppge sitt eget dödsdatum för försäkringskassan för att få behålla sin sjukersättning. Jag drömmer om ett samhälle där mångkultur välkomnas. Jag drömmer om ett samhälle där funktionsnedsatta behandlas som fullvärdiga människor och där ingen utestängs från att delta i samhället.

Är mina önskningar om ett bättre samhälle orimliga? 

Har vi inte lärt oss mer av historien?