Stanna karusellen! Jag vill hoppa av

Den här stressen tar knäcken på mig, att inte veta och att gå och vänta. Jag har inte kunnat plugga och idag missade jag mötet med min mentor. Det är ganska kaotiskt just nu. Efter att ha ringt ortopedmottagningen och nästan gråtit i telefonen för att jag knappt kan ta mig någonstans och inte heller kan ta värktabletter så ringde läkaren på eftermiddagen och jag har fått en tid på tisdag. Nu gäller det att snåra sig genom csn och deras process om att söka förlängt studiemedel på grund av min diagnos och där får jag nog vänta ännu längre är jag rädd. Jag träffade studievägledaren för min heminstitution i måndags och imorgon ska jag träffa samordnaren för handikappcenter på universitetet. Det bara snurrar i mitt huvud...

Jag känner mig verkligen rutten som missade min tid med mentorn och för att jag inte hunnit göra vad jag ska göra. All min ork går åt och idag har varit en riktig skitdag.

Och som grädde på moset så har jag ju den där förbaskade bouppteckningen kvar också och jag vet inte om jag ska orka bry mig men jag tror att den inte är korrekt gjord. Folk som inte har koll på juridiken bör ta sitt förnuft till fånga och be om hjälp. Jag vet att det är svårt med bouppteckning, jag har gjort en. Men man måste ha koll på juridiken!

En sak är säkert: Jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli fattig! Jag vill kunna betala för vad jag behöver så att jag slipper denna stress som annars blir. För stress kommer att ta död på mig till slut, det är jag helt säker på.

Möjligtvis omöjlig?

Tänk att vissa måste göra allt så himla krångligt, jag säger inga namn men det har att göra med vissa kurser som jag läser och har läst. Det känns nästan som om man vill göra sig lite omöjlig (jag kan ju ha fel i denna tolkning men universitetsvärlden är ju som de flesta vet VÄLDIGT hierarikisk). Min mening i detta är att man behöver ju inte göra saker svårare än vad de är, det är ändå ingen som blir imponerad. I dagens informationssamhälle så finns det inte tid att hålla på att krångla med onödiga saker bara för att "det ska vara så". Tid kostar resurser, för alla. Man verkar inte mer viktig bara för att man gör sig svårnådd, snarare tvärtom. Visst, jag tillhör en ny generation akademiker och jag är dessutom tvärvetenskaplig och business-minded men så ovanlig kan jag väl ändå inte vara. Det finns ingen framtid i fyrkantiga byråkratiska fasoner, dagens och säkerligen även framtidens samhälle kräver mer flexibilitet och nåbarhet för om man inte kan svara när kunder/uppdragsgivare söker ens tjänster så går de bara vidare till nästa. Service people - det är framtiden, service och kompetens. Det är inte svårt att hitta ersättare idag. Så, vad kan man då göra för att bli den som kunder och uppdragsgivare kommer ihåg? Jo, marknadsföring och ett bra varumärke. Det pratas ju om något som kallas för personligt varumärke och det är någonting som är värt att lägga tid och energi på, jag ska ta upp det i ett senare inlägg för det förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Det finns ju andra instanser som också gjort sig känd genom sin onåbarhet och ibland smått omöjliga logik samt näst intill icke existerande kommunikation, nämligen våra kära myndigheter. Allt som jag skrev i förra stycket är bara barnlek jämförelsevis med våra myndigheter. Det kanske bara är jag, men ibland så kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan vissa myndigheters tillvägagångssätt och vad som kallas för härskartekniker (jag ska ge dessa ett eget inlägg också).

Men, all business är inte bra business. Jag följer så gott jag hinner med alla rapporteringar som görs angående skandaler på äldreboenden. Jag gör detta av flera orsaker, dels så har jag jobbat inom äldrevården och dels så tycker jag att vi ska ta hand om våra gamla. De som byggde upp vårat land och såg till att vi ändå har det så pass bra som vi har det (vilket är bättre än de flesta länder även om vissa saker borde förbättras) ska få ha det bra. Jag blir så arg när jag läser om dessa vårdskandaler på äldreboenden! Gamla människor är fantastiska, tänk allt de varit med om, allt de kan berätta om, allt de kan förklara och lära ut.

Ikväll ska jag titta på fortsättningen av en dokumentär som behandlar bland annat äldrevården.

Men nu ska jag vila foten, titta lite på tv och brodera lite.

En liten text i natten

Nu är det sent och jag borde sova (klockan på inläggen visar inte riktigt som den ska tror jag, klockan är typ 3 på natten här nu). Jag har varit så stressad så jag har inte kunnat gå och lägga mig. Jag försöker börja teckna igen, det är inte det lättaste när man knappt satt en penna mot ett skissblock på 15 år. Det går lättare att teckna människor nu när jag har läst anatomi. Om jag tänker att jag bygger upp från skelettet hur kroppen är uppbyggd och sen får jag "klä på" kroppen muskler och kläder och allt. Sen ska man tänka på hur tyngdpunkten är fördelad och hur kroppens vinklar blir när man ska få en tvådimensionell bild att ge en illusion av en tredimensionell bild. För det är just vad en teckning är - en illusion av någonting. Perspektiv, vinklar, tyngdpunkt, anatomi, rörelsemönster. Det är inte så lätt att få till allt och det är det här som många missar, illusionen blir fel för att man inte kan omvandla ögats tredimensionella tolkning till en tvådimensionell illusion av vad ögat just tolkat. Det är just det som man övar på när man lär sig teckna. Det är där det blir fel när man ska teckna i datorn men inte vet hur man tecknar med penna och papper, man måste lära sig hantverket innan man kan skoja till det med teknik och det finns inga genvägar till detta tyvärr. Och något som drabbat mig - man blir ringrostig om man inte övat på länge.

Här, ett vackert stycke av Grieg från Peer Gynt, Åses död:

http://www.youtube.com/watch?v=OrhMv_4Q-YU

Hab, fot och lite annat tjafs

Första mötet på habiliteringen idag. Det var ganska jobbigt, jag är inte van vi sånt här. Men jag tror ändå att det kan bli bra till slut, jag har möjlighet att få lite strategier för hur jag ska klara av livet utan att bli allt för utmattad samt få det stöd jag behöver. Ibland känns det dock som om många är dubbelt övertydliga, det gör mig ganska irriterad. Jag har asberger, jag är inte dum i huvet. Det som ändå känns skönt är att jag inte tvingas gå med i några grupper, det finns gruppträffar och föreläsningar och sånt. Arbetsterapeuten sa att vi kunde gå genom det som jag vill ändå. Jag sa att jag absolut inte känner någon som helst samhörighet med andra asbergare och att jag absolut inte är i behov av att träffa andra med samma diagnos. Skönt... Jag behöver inte träffa några okända människor bara för att de har samma diagnos som jag, jag har nog med min egen diagnos.

Foten... foten... foten. Ja, den är och den gör ont. Det tar tid det här. Och inte kan vårdcentralen göra någonting heller eftersom min mage inte tål antiinflammatoriska tabletter eller starkare värktabletter (?!?) konstigt det där... Vad kan de göra på vårdcentralen egentligen? Den bästa läkaren (den som kunde hjälpa lite i alla fall) har slutat där och min nya husläkare är tydligen ledig så de senaste gångerna så har jag fått träffa ST-läkare och de kan inte hjälpa mig. Jag blir bara runtskickad. Det senaste är att jag ska smörja xylocain på foten och äta alvedon så vida jag inte åker till ortopedakuten igen. Jaha... då gör vi som farbror doktorn säger... Sen då? Hur lång tid tar det att få operation? Ett tag skulle jag tro. Min fot hindrar mig från att jobba och jag förlorar pengar varje dag som jag är hemma, varje månad som jag inte kan jobba fullt ut. Om man fick fakturera för den tiden som man går och väntar på vård och åtgärder, undrar hur mycket det skulle stå på den fakturan - ganska mycket i mitt fall kan jag säga.

Btw, jag var ju till en sjukgymnast igår (på remiss från VC) och h*n bekräftade det som jag trott hela tiden, nämligen att jag inte bör belasta min kropp förrän den blivit bättre. Alltså ska jag inte börja träna än för min kropp är för trasig. *host* *harkel* det var annat än vad jag hört på kära gamla VC (ja, jag är ganska less på dem nu), där har de tjatat järnet på mig att jag måste styrketräna (?!?). Jag kan bara säga: told you so!

Nu känner jag att det här inlägget har blivit väldigt långt och väldigt negativt (förlåt för det). Jag har lite att säga om klantmailaren från i fredags också men det spar jag till en annan gång.

I det här landet måste man vara antingen helt frisk eller supersjuk. Allt mittemellan faller genom systemets glest stående stolar. Hur var det nu med den så kallade svenska modellen?

Fredagens noteringar idag istället

Trött...

Trött, så trött... Träffat min mentor på universitetet.

Sen hade jag fått ett ganska otrevligt (och oproffessionellt mail) som jag svarat på. Jag hoppas att personen ifråga förstår att den varit mycket klantig. Annars får jag ta ställning till om jag vill tala med någon annan om det här för jag tycker inte att detta är acceptabelt. Jag får hoppas att det var en engångshändelse. Men denna persons funktion är sådan att ett sådant här mail inte bör ha skickats till mig över huvud taget. H*n borde veta detta.

Problemet löst h*n har precis ringt och bett om ursäkt.

Nu ska jag bara skriva ut en sak, köpa något litet att äta och sen ska jag träffa mamma och moster en stund i stan

*suck* varför går det inte att publicera det här inlägget då? Jag blir så less... usch... Jag vill hem och sova

Krumelurpiller

Foten är mycket bättre, den gör fortfarande ganska ont men det skulle ta någon dag eller två för kortisonet att verka. Äter lite krumelurpiller tills vidare, har gått ner från 2 åt gången till 1 idag. Man blir ganska skojig i huvudet av de här. Och illamående, men jag blir i och för sig illamående av allt som är starkare än alvedon. Hoppas jag slipper dem imorgon, jag tycker inte om när jag inte känner igen mitt huvud, jag vill ha kontroll i åtminstonde huvet.

Ska snart gå och lägga mig nu, jag är väldigt trött. Ska bara titta klart på Gladiator som går på tv, den är snart slut. Sen ska jag sova... Imorgon kanske jag ska träffa min moster som är här på besök och på lördag ska vi äta hos mamma och då kommer också A, min yngsta kusins storasyster, hon har jobbat utomlands och hon stannar till här på väg hem. Vi ska nog ut på pappas grav på lördag också, hoppas jag är bra i foten då för man får inte köra bil in på kyrkogården på allhelgona och kyrkogården är STOR så det tar ca. 20 minuter att gå till pappas grav.

Nu slutar Gladiator.

Lisa Gerrard är bara bäst!

http://www.youtube.com/watch?v=ZI2XC2lAWzw&feature=youtu.be

Kortison is my friend

Min elaka fot bestämde sig för att bli värre igår eftermiddag. Den har aldrig gjort så ont och jag kunde varken stödja på den eller röra vid den. Fick tid på en kvällsöppen vårdcentral och haltade därifrån (till mammas bil) med recept på duktiga värktabletter samt råd att ringa min ordinarie vårdcentral inom snar framtid. Ringde min VC idag, gick dit, blev skickad till ortpedakuten med remiss i handen. Det gick relativt fort att få träffa läkaren, det var ju fortfarande på dagtid (tack å lov). Sen dröjde det ett litet tag till innan han kom tillbaka med en kortisonspruta och en läkarkandidat som skulle titta på. Jag måste säga att jag trodde att det skulle göra mer ont att få spruta i stortåleden, det var faktiskt inte så farligt. Det var definitivit inte skönt, det gjorde ont men det var inte olidligt. Efteråt sa läkarkandidaten att jag tog det bra, det är tydligen vanligt att det gör jätteont. Jag tror att det är för att jag är så van att ha ont i fötterna att ett litet stick mer inte gjorde så mycket. Inflammationen i foten gjorde MYCKET mer ont.

Nu är jag så trött och jag njuter av att inte ha lika ont i foten (bara jättelite ont när jag stödjer på den). Fascinerande hur trött man blir av att ha ont, när smärtan smälter bort (det känns verkligen som om den smälter) så blir man så trött. Jag tror jag kommer att sova som ett barn inatt...