Museibranschens komplicerade sida

Just nu undrar jag varför jag valde museibranschen samt varför jag började intressera mig för kulturpolitik, museipedagogik, tillgänglighet, uppbyggnad av utställningar, etik i kulturbranschen och mycket mer. Jag undrar varför jag valde att utbilda mig inom det yrke som jag lever för. Varför? Jo, för att det kan vara så förbaskat komplicerat. Det är inte bara att sätta upp en utställning och sen är det bra. Man måste tänka genom varje liten detalj. Varför måste man det? Jo, för att en massa människor kommer förhoppningsvis att besöka utställningen och det sista man vill är att förolämpa besökarna och andra människor som kan komma i kontakt med utställningen eller delar av utställningen. Som kulturell institution så borde det vara en självklarhet att man tar hänsyn till andra människors bakgrund och ursprung. Det betyder inte att man ska censurera sig själv. Man kan ta upp känsliga ämnen om man gör det på ett respektfullt sätt och med stor försiktighet, särskilt om det gäller minoriteter. Många minoriteter har farit illa och far fortfarande illa och man MÅSTE ha detta i åtanke om man funderar på att ta upp något som berör.

Varför tar jag upp det här nu? De flesta känner nog vid det här laget till tårtan på Moderna museet. Idag är den orsaken till att jag är så förvirrad över mitt framtida yrkesval. Det är så förbaskat komplicerat! Det går så mycket djupare än vad man kan tro. Det handlar inte bara om utformningen och innehållet i utställningar. Det har en tendens att hamna i debatten om yttrandefrihet och tryckfrihet. Den debatten är viktig, den får aldrig sluta. Problematiken kring detta är: hur långt kan man dra något och fortfarande hävda att det är i yttrandefriheten och tryckfrihetens namn?

Jag kan inte svara på detta. Efter 10 års studier på universitet är jag fortfarande inte kvalificerad att ge mig in i den diskussionen.

Tårtan på Moderna museet har gett starka reaktioner. Vad som jag hittills kunnat läsa i svenska nyhetstidningar på nätet är begränsat, jag vet ingenting om i vilken kontext denna installation varit. Men på facebook och på de bloggar jag tittat på så finns det starka reaktioner. Vissa hävdar att det är förskräckligt och att det är ett hån mot människor med afrikanskt ursprung. Andra hävdar att det inte var så farligt. Många med afrikanskt ursprung verkar ha tagit väldigt illa vid sig. Moderna museet har blivit bombhotat idag, man hittade ingen bomb och nu tror jag att det ligger en anmälan om olaga hot. MM har även blivit anmälda till JO.

Jag undrar: Hade de i åtanke, vilka reaktioner detta skulle medföra? Hur tänkte de? Varför gick de med på det här? Visste de hur installationen skulle se ut och hur den kunde tolkas? Tänkte de på konsekvenserna?

Jag kommer följa debatten men jag kan inte ge några personliga åsikter om den. Jag har genom mitt framtida yrkesval ifrånsagt mig rätten till en personlig åsikt i sådana här fall och det är så svårt just nu. Jag önskar att jag hade någon äldre och klokare och mer erfaren museiman att tala med just nu. Någon som jag kunde fråga hur man ska förhålla sig till sådana här situationer.

Det blev lite bättre

Det var bra att jag pratade med mentorn idag. Jag tror att jag har förstått vad han är till för: att hjälpa mig att reda ut mitt röriga huvud. Även om det är jobbigt och även om jag är så less på allt så hjälpte det ju idag i alla fall.

För övrigt så har jag världens bästa mamma. Hon hjälper mig med så mycket och hon är den som är bäst på att reda upp röran i mitt huvud.

Less på allt

Jag har bestämt mig för att inte ta saker så seriöst längre. Dels så känner jag inte att jag får seriösa intryck och dels så blir jag bara så himla stressad. Det kanske låter cyniskt men faktiskt så tror jag att jag slipper mycket bekymmer. Hur ska jag kunna ta saker seriöst när det inte kommer klara besked, klara regler, ordentlig kommunikation + att allting hela tiden ska ta sån himla lång tid. Saker fungerar ju helt enkelt inte så varför ska jag bry mig? Då är det ju bättre om jag kan slappna av och slippa oroa mig hela tiden, jag tror att mina ångestattacker skulle minska också. Dessutom har jag varit omgiven av en massa överseriösa pinnen upp i röven människor så länge och jag blir så nervös av det. Alla vill doktorera fast chansen inte är stor att man någonsin kommer att få göra det och om man få en doktorandtjänst så är lönen så liten att man knappt kan leva på det. Alla vill vara så himla smarta och så himla konstnärliga och så himla interllektuella fast när man börjar prata med dem så fattar de egentligen inte ett skit, de kan bara det som de läst på sina kurser, tvärvetenskaplighet vet de knappt vad det är. Om jag till exempel börjar prata ekonomi med någon av mina tidigare kursare så fattar de inte, inte heller psykologi eller kulturpolitik. Också alla dessa som vill bli stjärna, musiker, skådespelare, modell fast de inte har ett uns känsla för det, de kan vara hur tekniskt kunniga som helst men man kommer ingenstans utan talang och god smak. Hur ska jag kunna ta dem seriöst? Det här skitsystemet vi har i det här landet (de som jag skrev om igår), hur ska jag kunna ta det seriöst? Jag vet ju att hjälpen som jag någon gång eventuellt kommer att få är väldigt liten och när jag väl får den så har jag förmodligen löst det själv, privat.

Om 30 minuter ska jag prata med min mentor som jag har genom universitetet. Problemet är att jag inte riktigt ser vad han gör för nytta. Vi pratar genom studierna men jag ser ingen mening med det. Det tar upp min tid bara. Eftersom jag måste jobba medan jag gör klart studierna och eftersom min kropp är så trasig så måste jag försöka jobba runt det, jag kan inte gå på schema riktigt än för pajjar min kropp så pajjar den och jag tror inte att han fattar det. Jag är inte 18 år och nyregistrerad på universitetet, jag fick inte min diagnos tidigt och fick alla insatser innan jag började plugga. Jag måste jobba med det jag har. Den enda som hittills verkar fatta det är min handledare till en av mina uppsatser. Skönt att någon verkar förstå i alla fall.

Nej, nu ska jag förbereda att skypa med mentorn...