Räkningar...

Det blev till att ta ett djupt andetag när jag betalade räkningarna, DYR månad men jag har haft en del engångskostnader. Jag har köpt en skrivare, en ny vinterkappa, kurslitteratur och sånt och det är ju inte gratis direkt. Nåväl... skönt att det är gjort. Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på opera när man betalar räkningar, det jobbiga blir lite lättare med underbar musik till. Jag tycker inte om när det går åt pengar men vad ska man göra...

Nu ska jag titta på Twin Peaks.

The Cult... Så himla bra!!!

Bättre idag

Jag mår bättre idag. Sov ordentligt inatt och tog värktabletter i morse, det är ju uppenbart att jag får välja tillfällena då jag hoppar över dem till dagar då jag inte behöver göra något annat än att ligga på sängen och titta på tv. Jag har också beslutat att jag inte ska låta någon puckad läkare definiera vem jag är, vad jag klarar av och hur jag upplever saker. Jag känner min kropp bäst av alla på denna jord och någon som varit min läkare i några månader och uppenbarligen inte läst min journal ordentligt kan inte komma och tro att jag ska köpa allt h*n säger utan att h*n diskuterat sin bedömning med mig först.

TENS och tempurkudde - jag visste inte vad god sömn var innan jag fick hem dessa saker.

Ont, ont, ont...

Så jäkla ont just nu. Jag ska försöka vara utan citodon på morgonen och bara ta det på kvällen. Jag ska duscha och ta på TENSen. Det snurrar i huvudet. Jag får inget gjort. Jag vill städa och byta sängkläder men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Dagar som idag önskar jag att man kunde göra som i Harry Potter, vifta med ett trollspö och lägenheten är städad och fin och maten är klar och tvätten är ren och struken. Jag har inte ens orkat läsa Game of Thrones innan jag ska sova på hela veckan, jag kan inte få till meningarna i huvudet på kvällen. Jag blev riktigt nedstämd efter läkarbesöket igår, läkare som har bråttom är inte bra för sinnesstämningen. Sen gör ju långvarig smärta sitt för humöret också men jag är ganska van vid det. Det som är värst är att inte bli trodd.

Mind over matter... Yogaandning... En tiondels solhälsning, sittande...

En känga till sjukvården

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag har hört att det är bra att skriva av sig ibland så då gör jag det. Var till läkaren igår. Jag tycker verkligen inte om att gå till läkare. De lyssnar aldrig på patienten och sen blir de förvånade när man blir arg och säger emot dem. Om de lyssnade från början så skulle det inte behöva bli så här. Men, en läkare kan tydligen aldrig ha fel (eller hur). Sen så gör och säger alla läkare olika så om man träffat fler än en läkare så blir det väldigt förvirrande. Man kan ju tycka att det borde finnas något gemensamt krav på att de ska ha samma riktlinjer när de jobbar och bedömer men en läkare kan säga en sak och ge dig ett läkemedel medan en annan kan säga att det läkemedel som den tidigare gett dig inte är bra. En sak till... Varför är det så att när det gäller långvarig värk och smärta så vill de alltid ge antidepressiva och skicka en på terapi? Vore det inte bättre att först ta reda på vad som orsakar smärtan? Det är ett sånt hån mot personer med värk och smärta så jag vet inte var jag ska börja. Jag ska i alla fall börja fylla i uppgifter för en remiss till en smärtläkare nu men det satt VÄLDIGT långt inne hos doktorn och jag fick känslan av att jag helst skulle acceptera att ta antidepressiva och gå på terapi. Jag börjar nästan ångra valet av husläkare men jag ska ge h*n en chans, h*n har inte varit min husläkare så länge än. Problemet är att jag vet vad som hjälper för mig, men jag vill veta orsaken. Jag har sagt att jag ramlat av hästar under min uppväxt och att jag landade på huvudet två gånger när jag var 14-15 år men hittills har det blivit avfärdat av både läkare och sjukgymnaster. Jag vet att jag slog i hårt ena gången och att det var omkring då som jag började få problem med nacken samt att jag var på nackröntgen efter det men de kunde inte se något. Men man lyssnar ju inte på patienter så varför ska jag tjata om det. Det enda som får läkarna på vårdcentralen att reagera med annat än piller och förmaningar är om man måste åka till akuten några gånger, då börjar det hända saker. Vilket slöseri med tid och med sjukvårdsresurser. Jag måste åka till akuten för något som de kan hjälpa mig med på VC. Någon annan som är sjukare kanske behövde de platserna på akuten mer. Nej, läkare är inte populära hos mig.

Vetenskap och beprövad erfarenhet - så arbetar ju alla som håller på med någon som helst vetenskaplig/akademisk verksamhet, det är generella regler. Men saken är den att såvida du inte kan observera någonting direkt så får man använda sig av hypotesprövning och det innebär att man prövar och utesluter hypoteser. Varför ska jag lita på att läkare är allvetande när jag vet vad vetenskap och beprövad erfarenhet innebär? Varför underskattar de sina patienter? Jag har också gått 10 år på universitet. Jag kan läsa och förstå medicinska, juridiska, ekonomiska och humanistiska texter. Och om jag ger mig fanken på det så kan jag nog förstå fysik och kemi också behjälpligt. Men nej, man måste stryka dem medhårs om man vill fråga "varför" om deras beslut om behandling. Är det så svårt att acceptera välutbildade patienter som ifrågasätter deras "allvetande"? Jag bara undrar...

...........

Fortfarande väldigt ont i hela ryggen och i nacken. Jag har fått låna hem en tens från sjukgymnasten och imorgon ska jag till läkaren. Det är så typiskt! Jag har kommit in på ny utbildning som kommer att göra det lättare för mig i framtiden och det går bra och så händer det här. Jag är helt slut när jag kommer hem för jag har så ont och jag orkar bara sova, inget pluggande har det blivit av på över en vecka. Det är inte bra. Varför kan jag inte få kortisonspruta som jag fick förut, av min gamla läkare. Det hjälpte ju. Nu får jag äta starka värktabletter och till och med på apoteket börjar de att kommentera att jag äter de här tabletterna. De hjälper ju ändå inte helt. Jag är bara så trött och less.

Lite skräp och lite bra men på plussidan av noll ändå

Facebook är ett underligt fenomen, man ser verkligen vilka personer som man har att göra med. För att ta några exempel: om man laddar upp bilder på sig själv som visar sin kropp eller sitt ansikte redigerade med phoptoshops enklaste knep nämligen dra ner på skärpan i bilden så får man många likes men om man skriver  om studier eller litteratur (riktig litteratur inte kiosklitteratur eller pocketshop) då är det ingen som orkar bry sig. Ett till exempel som talar sitt alldeles för tydliga språk kommer från inlägg som jag själv gjort: i ett inlägg nämnde jag att jag tillbringat dagen på akuten, visserligen pratade jag om mina krånglande datorer också men jag skrev mestadels om att jag suttit på ett av stadens akutmottagningar under en stor del av dagen... inte ens ett "hur mår du" eller "vad har hänt" fick jag. I nästa inlägg som jag gjorde ca 30 minuter senare skrev jag att jag köpt den snygga vinterkappan som jag ville ha och vad händer.... jo: likes! Med andra ord: vi skiter i om du så åker skytteltrafik till akuten men fan va kul att du köpt en ny vinterkappa. And this is my so called friends? Jag tror inte det.

Men det här är inget nytt, jag vet sedan länge att folk vänder bort blicken och skruvar obekvämt på sig om man besvarar deras obligatoriska "Hur mår du" med "Inte så bra just nu, jag har kronisk värk och knaprar starka värktabletter". Patetiskt! Ni kan väl ändå försöka dölja det och om ni ändå frågar så får ni för fasiken vänta er ett svar!!! Och kan man inte hantera att alla inte har det tip top hela tiden så får man helt enkelt sluta fråga. Det är få saker som jag föraktar mer än alla dessa fakevänner, nej inte vänner ens fakebekanta. Jo en sak till: de som ligger enbart för att slippa sitta på nattbussen hem, de hamnar ett snäpp ovanför i skalan över patetiska personer. Det har hänt att folk vill hångla upp en för att sedan antyda på att följa med hem och eftersom jag inte ligger på första kvällen så säger jag nej och sen hör jag inget av dem något mer. Till detta ska tilläggas att personerna i fråga blev tvungna att sitta och åka nattbuss i en halv evighet för att komma hem. Vad ska jag säga? Sorry... flytta närmare stan istället då eller gilla läget och åk hem, sluta hora för att få slippa åka nattbuss för det finns INGET som är så avtändande som det.

Nu har jag klagat tillräckligt för idag. Nu ska jag skriva om en bra sak:
Södersjukhusets nya lättakut. Guldstjärna!
Jag har åkt en del turer till sös akut och det har alltid varit lika deppremerande. Akuten känns som en bunker och är väldigt sliten. I går fick jag komma till lättakuten... Nytt och fräscht, ovan jord med fönster i undersökningsrummen och det bästa av allt: musik! Det första jag hörde när jag kom innanför dörren var musik. Har ni sett det där avsnittet av Grey's anatomy när Christina hade ärende inne på dermatologen? Så kände jag mig när klev in på lättakuten. Man mådde genast lite bättre bara av stämningen där inne, nack- och ryggsmärtor och skit men det var musik i högtalarna och fönster i rummen :)

Orkar inte...

Jag är så trött på folk, jag orkar inte med just nu. Idag känner jag för att krypa in i min lägenhet och aldrig komma ut igen, bara kommunicera genom datorn och bara sitta och läsa och bli elak och bitter. Jag försöker och försöker att kallprata och hålla igång kontakter men jag förstår inte hur det fungerar om man inte har en gemensam sak att prata om. Jag är inte ens intresserad av att hålla kontakten med de flesta men jag vet att jag borde för att det är så man gör men vad kan de överhuvudtaget ha att erbjuda mig? Om jag skulle få alla delar av vad jag är intresserad av så skulle jag behöva ha så många kontakter så jag skulle bli ännu mer rörig i huvudet. Varför är människor så svåra att förstå? Varför är de inte logiska och pålitliga?

Nu har facket pratat med min arbetsgivare om min lön och de ursäktade sig och sa till facket att det var jättepinsamt och att det blivit något fel i någon profil och att det hade hamnat fel och så men till mig har de knappt sagt någonting. Regionschefen som pratade med facket har inte förklarat till mig, han ville ha en återkoppling idag men han har inte hört av sig. Det visar ju vad det här betyder för de som arbetsgivare. Och ska jag vara ärlig så får jag inte ihop förklaringen heller.

Var på möte på Handikappcentrum på universitetet idag också och sa vad jag tyckte och förklarade att de uttryckt sig mycket kränkande i e-mail. Jag förklarade hur jag kände inför det här och inför det faktum att jag ändå var beroende av dem för bli klar med mina studier. Hur som helst så har vi pratat igenom det här och vi ska göra upp en plan så att jag ska bli klar. Men hon fattar inte vad hon gjort fel, det märks. Eller så försökte hon släta över det. "Jag vill inte älta bakåt, jag vill se framåt", "Missförstånd görs så lätt man ska inte lägga så stor vikt vid det". Själv menar jag att det finns en klar gräns för när man gått över gränsen och i sådan här fall handlar det om beroendeförhållande och då är gränsen ännu tydligare.

Idag känner jag för att bli som Sheldon i Big Bang Theory.  
Idag orkar jag inte vara förstående och positiv.
Idag vill jag bara skita i allt.

Om jag ändå kunde ha katt.
Om jag ändå kunde hitta någon som jag kan ha en givande diskussion med, någon där jag kan få ventilera mina tankar och inte behöva hålla tillbaka av rädsla för att bli sedd som ett freak. Jag vill inte vara en nickedocka som stryker alla medhårs av rädsla för att bli sedd som ett freak eller en mindre värdig människa.

Nu är jag trött, nu ska jag gå och lägga mig. Det känns bättre imorgon...

Ingen lön än, ingen rast, ingen ro...

Har jag fått någon lön för de där arbetspassen i våras då? Svar: NEJ. Jag blir så less. Hur svårt kan det vara egentligen? Det fulaste är ju att de hela tiden säger att lönen kommer, lönen kommer, lönen skulle ha betalats ut för länge sen... osv. osv... De vet ju att de gör fel och de skiter fullständigt i det. "Oj, har du inte fått den än? Vad konstigt. Hoppas att det löser sig med lönen". Lite spännande är det ju att få ett sånt konkret exempel på arbetsrätt eftersom det är det som vi har börjat med i utbildningen. Nu sitter jag och väntar på att facket ska ringa tillbaka till mig så att jag kan be dem att gå in och ta över det här. Det betyder att jag förmodligen kommer att få vänta ännu längre på att få mina pengar men det är ju bättre än att inte få dem alls. Jag har stor lust att basunera ut min arbetsgivares namn för allmänheten men det tänker jag inte göra, jag är den bättre parten av detta och jag är lojal mot min arbetsgivare genom att inte låta obehöriga veta få veta deras namn. Obehöriga har inte med detta att göra. Men jag måste avreagera mig någonstans så jag gör det här, genom att använda väldigt allmänna termer.

Min telefon som jag lämnade in för lagning tycks också ha tagit sig ut på en egen tur, jag fick meddelande om att den lämnat verkstan i måndags men den har tydligen inte kommit fram till butiken så jag kan hämta ut den. Sist jag lämnade in den kunde jag hämta ut den dagen efter den lämnade verkstan. Fungerar ingenting nu eller?

Och på måndag ska jag säga till handikappcentrum på universitetet vad jag egentligen tycker om deras verksamhet, det är inte något bra betyg kan jag säga. Jag förstår inte, jag har aldrig haft svårt att göra mig förstådd. Jag är uppväxt i ett hem där man diskuterat och pratat med varandra hela tiden. Min mamma är högutbildad och har varit väldigt noga med att lära mig att kunna prata för mig på ett bra sätt. Nu när jag nämner min asbergerdiagnos så är det som om vissa slår på dövörat helt, INGEN (läs handikappcentrum på SU, handikappombudsmannen, Attention, m.m.) som vet om diagnosen tycks förstå vad jag säger eller skriver i mail. Jättekonstigt. Alla andra förstår ju vad jag menar men inte dem. Jag har exempel på systematisk misstolkning av mail som jag skrivit och när jag skulle fråga handikappsombudsmannen om csn:s konstiga grunder till ett beslut och om det verkligen var ett korrekt beslut så tolkade ombudsmannen det som om jag ville få min skulder avskrivna (?!?). Vad är det för idioter som man måste ha och göra med egentligen? Jag förstår andra NPF:ares totala förakt till omgivningen. Jag försöker hålla mig från att falla in i detta förakt men ibland är det svårt.

Nej, nu ska jag försöka på tag i facket så att jag kan få min lön någon gång i år. Sen ska jag slå bort tankarna på HAN från mitt huvud genom att plugga lagtexter.
 

Är det allergi?

Smörgåsar till fika och sen i säng. Jag har beslutat mig för att stanna hemma imorgon och vila. Jag blir lite fundersam när min kropp gör så här. Det kan ha att göra med att jag ska göra ett allergitest om några dagar och jag har inte tagit allergimediciner sen i lördags kväll och jag har ju tittat till Harry i helgen. Jag har fått allergiska reaktioner av honom tidigare, som mest fick jag utslag på halsen och ryggen. Nu kliar det i halsen och i ögonen och jag är som om jag vore förkyld fast jag inte är det. 

Big Bang Theory är så roligt! 

Jag får stanna hemma imorgon, ta extra astmamedicin och läsa ikapp det jag missat idag och imorgon. Det är några fördjupningar i arbetsrätten som jag tror jag ska titta på, sen ska jag se om jag får igång mitt gamla winkonto

Utmattad

Så trött idag. Jag var tvungen att gå från skolan på första kortrasten för jag mådde jättedåligt. Nu har jag sovit men är fortfarande trött. Jag tror att jag inte vilade ordentligt i helgen. Jag måste komma ihåg att jag inte är som jag var för 10 år sen, att jag måste ge mig själv tid till återhämtning. Att det har hållit på och strula sig med i princip allt som kan strula sig i ungefär ett år gör ju också sitt till att jag är så utmattad just nu. Hur som helst, det ena efter det andra håller på att lösa sig. Det blev fart på de som fixar med lönerna på mitt jobb i alla fall när jag pratade med chefens chef och menade på att det här är er sista chans innan jag låter facket kliva in och ta över. Men jag får nog aldrig veta vad som hände. Och jag väntar till lönen är på kontot och allt är redovisat och jag har kontrollräknat i lönespecen innan jag säger att det är klart. Det är mycket i den här branschen som är lite lurigt och min arbetsställning är för närvarande längst ner på näringskedjan. Tur att jag kom in på den här utbildningen.

Jag måste se till att ta hand om min kropp nu så att den orkar. Jag ska se till att få in rutiner på kvällen och äta ordentligt, sen ska jag komma igång med träningen när min nacke blir bättre (jag ska försöka ta mig iväg till bågskyttet under veckan för jag tror att TENS behandlingarna gjort lite nytta). Jag får se till att jag varvar ner på kvällen så det inte blir som inatt att sömnen sviker, för 10 år sen klarade jag av en dag efter en sömnlös natt men det gör jag tydligen inte längre. Kroppen känns som en sönderbankad rabarber, så där alldeles mosad och trådig och trasig. Jag vet inte riktig vad jag ska göra för att återhämta mig så jag kan gå till skolan imorgon. Idag missade jag jätteroliga lektioner, arbetsrätt och affärsredovisning. Jag vill inte missa mer än vad jag absolut måste.  

Förändring... äntligen!

Första veckan på den nya utbildningen är avklarad. Det har mest varit en introduktionsvecka förutom i fredags då vi hade föreläsning. En hel dag med debet och kredit och företagsformer och redovisning och för första gången på väldigt länge så var jag inte slutkörd när vi var klara. Kanske jag skulle ha valt ekonomi från början, för 10 år sen? Men jag vet inte om det skulle gjort någon skillnad eftersom mitt liv har varit som det har varit under de senast 10 år sen. Det är exakt 10 år sen jag skrev in mig på universitetet för första gången, det sägs att studietiden är den bästa tiden i ens liv men för mig har det varit den värsta tiden hittills i mitt liv... tyvärr (och mitt liv har verkligen inte varit en räkmacka).

Det behövs verkligen tas upp hur det kan vara att studera, de gånger det inte går bra menar jag. Som student har man inget socialt skydd i samhället. Om man bli långtidssjuk så kanske man har ersättning resten av terminen men sen är det stopp (och försök att komma ikapp med studierna efter en längre sjukdom), blir man arbetslös efter studierna så får man knappt någon ersättning för om man hade a-kassepoäng innan man började sin utbildning så gissa hur mycket det är värt efter 5 år, för att inte tala om SGI:n när man är klar (om den ens finns kvar). De som har turen att ha valt en utbildning som faktiskt ger ett bra jobb efter studierna behöver inte oroa sig, men alla andra då? 5 år med dålig mat, heltid på skolan + att man måste jobba så mycket man kan för att kunna betala för sig (studielitteratur är DYRT). De som får barn under studietiden får tydligen en urusel föräldrapenning. Studentboende är vissa år omöjligt att få tag på och i många fall är det väldigt dyrt. När jag bodde i studentlägenhet så kostade mitt rum med pentry 3300 kr och då ingick el och en jättedålig internetuppkoppling. Det var innan studentrabatten på SL så busskort tillkom och kostnaderna och kurlitteratur får man räkna med 1000 kr i månaden i genomsnitt sen har man ju försäkringar, telefon och tv att betala, jag var dessutom sjuk så jag behövde betala läkare och mediciner, lite kläder vill man ju kanske ha ibland och hygienartiklar, tvättmedel, toapapper. Sen var mina 7000 kr slut.
Vänta... har jag inte glömt något? Jo, mat. Ibland var det liksom mat eller kurslitteratur som var valet för den månaden (jag hade inte möjlighet att jobba extra). Jag kan inte kräva av mig själv att det skulle ha fungerat under de förutsättningarna men ibland känner jag en stor sorg över 10 förlorade år samt en massa förlorade pengar i studieskulder... för vad?

Nu är det mesta löst för ett år framöver, med privata medel. Nu kan jag koncentrera mig på studierna. Nu går jag en utbildning som ger goda chanser till ett jobb som jag vet att jag kommer att trivas på. Sen får jag försöka laga skadan som blev under de 10 år som varit lite i taget (både kroppligt, ekonomiskt och i mina studier). För jag ska ta min universitetsexamen också!

Nej, nu blir det kaffe, städa och sen ska jag titta till Harry (mammas katt). Sen ska jag leta fram mitt gamla winkonto och se om jag kan installera det på den här datorn och sen blir det till att nöta debet och kredit =)