Kan man sörja en person som man aldrig mött? Kan en främling riva ett hål i själen? Eller är det vad jag har gått miste om som jag sörjer, det som kunde ha varit om personen funnits i mitt liv och omständigheterna var annorlunda? Jag sörjde när min papppa dog och jag sörjer nu när beskedet om farmor sjunkit in. Men vad är det som jag sörjer? Jag har aldrig träffat farmor och pappa har jag träffat endast en fåtal gånger innan jag började skolan. Är det påminnelsen om personer som borde ha funnits i min närhet som river upp de här såren? Förmodligen.
Jag kanske aldrig får ett svar på de här frågorna men de kommer att dyka upp igen nästa gång beskedet om en frånvarande släktings död når mig. Och med de övriga frågorna kommer den stora verkligt jobbiga frågan: Varför har de valt bort mig?
Jag har alltid sagt att jag klarar mig bra utan dem och det stämmer. Men det finns alltid en undran över vilka de här människorna är som är en del av mitt ursprung. Är blod tjockare än vatten? Eller är det bara pliktkänsla?
Jag hanterar det som jag brukar hantera jobbiga perioder: jag städar, bakar och virkar.
Imorgon ska jag köpa en klänning till minnesstunden.
