Små ögonblick

Jag önskar att det fanns ett sätt att få 4 veckor att gå fort. Sen är det sommar och ledighet. Eller rättare sagt ledigt från skolan, jag ska ta itu med universitetsrester under sommaren men jag behöver inte gå på lektioner eller praktik utan jag rår över min egen tid. Jag är så förskräckligt trött både i kroppen och i huvudet, jag tror jag träffat på alla det största idioterna som gick att hitta på en termin (känns så i alla fall). Jag är så trött på människor, jag vet inte hur jag ska ta mig genom kommande månad. Hela min kropp värker på grund av all stress och det går inte att sova bort, jag tror att det kommer ta lång tid att återhämta mig den här gången. Just nu känns det som om jag kommer att sova genom hela sommaren.

Vad jag önskar att jag kunde träffa lite kloka människor att umgås med, kanske någon man. Men var ska jag hitta det? Så länge HAN finns i min närhet så kommer han att överskugga alla andra. Jag kan inte leva på de små ögonblicken länge till... en pratstund efter att ha pluggat på biblioteket, tre låtar axel mot axel på en konsert... Ögonblick då allt passar som pusselbitar, sen är ögonblicket över och jag är inte längre hel.



"Because, he said, "I sometimes have a queer feeling with regard to you - especially when you are near me, as now: it is as if I had a string somewhere under my left ribs, tightly and inextricably knotted to a similar string situated in the corresponding quarter of your little frame. And if that boisterous channel, and two hundred miles or so of land some broad between us, I am afraid that cord of communion will be snapt; and then I've a nervous notion I should take to bleeding inwardly. As for you, - you'd forget me.” 
― Charlotte Brontë, Jane Eyre


Tänk att jag skulle gå runt så här och citera Jane Eyre vid min ålder. Jag har känt män förr. Men jag har inte älskat dem, det har bara hänt två gånger i mitt liv och det sorgliga är att när det hänt så har de varit oåtkomliga. Min förmåga att tänka rationellt tycks som bortblåst i detta fall.