Väggen

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu men jag känner att jag behöver skriva någonting, få ur mig lite tankar. Det är så mycket som jag behöver ta itu med och jag känner att jag är nära att gå in i den där väggen igen. Allt är fortfarande så nära att rasa och ändå så nära att lösa sig. Det som det verkar hänga på är min ork och den är i dagsläget inte stor. Jag vet inte hur jag ska tala om för min omgivning att jag inte orkar mer. Det känns som om jag gör det hela tiden men ingen lyssnar, det har de aldrig gjort och jag kan inte vänta mig att de kommer att göra det i fortsättningen heller. Jag kommer inte att kunna förmedla vad jag känner till någon annan, i alla fall inte så de förstår.

Jag är så ledsen för att jag kanske är allergisk mot Harry (katten som jag skulle ta hand om under veckan). Jag har fått utslag på halsen där han brukar gosa in sig och min astma har blivit värre. Jag har varit så trött hela veckan, när jag kommit hem efter jag har varit hos Harry så har jag varit så trött. Jag tror inte att det har varit så här sen jag fick astman 2008. Jag ska be om ett nytt allergitest.

Jag måste byta jobb, det jag har nu är alldeles för osäkert. Jag fick reda på att det inte ens är säkert fram till sommaren om jag får mina timmar och det är definitivt inte säkert efter sommaren. Jag kan inte ha det så här, jag behöver en ordentlig inkomst så jag inte behöver oroa mig för ekonomin för det är nog det som är värst för mig.

På onsdag är det 2 år sen min totalkollaps på toaletten på universitetet. Ingenting har egentligen hänt som gör mitt liv lättare under de här 2 åren. Jag har fått ett papper där det står en diagnos, som gör mig berättigad till lss. Men det tog 1 år innan jag fick det papperet och nu efter ytterligare 1 år har man fortfarande inte kommit igång med några insatser ordentligt, jag har inte ens fått någon lss-handläggare. CSNs fina ord om att man kan få förlängt studiemedel om man har min diagnos var ju bara skitsnack, playing for the gallery. De kom med den mest kreativa ursäkt för att slippa ge mig förlängt som jag någonsin sett. Psykiatrin är mest slapphänta mähän, men det var ingen nyhet. Jag skulle ju få boendestöd men jag tror inte att jag kommer få det i år ens. Habiliteringen kan jag nog inte säga så mycket gott om heller, väntar fortfarande på att psykologen där ska ringa upp för att boka om tiden som jag var tvungen att avboka för att jag hade tid hos läkaren, det har gått 3 veckor. Jag kan inte längre ringa till kvällsjouren för de är de sämsta man kan ringa till NÅGONSIN vilket är mycket märkligt. De är ännu mer mähä än min ordinarie mottagning, dessutom är de otrevliga och totalt olämpliga att bedriva en sådan verksamhet och dessutom kan de ju ändå inte göra något. Jag har INGENSTANS att vända mig när det krisar. Roligt eller hur...

Jäkla skitsnacks kommunal skit! Jag vill ha pengar så jag kan betala för privat vård så jag kan få komma tillbaka till ett normalt liv igen. Någon gång så ska jag räkna ut hur mycket pengar som jag har förlorat på att gå och vänta i det här skitsystemet. 10+ år blir ganska mycket pengar det...

Krångel

Jag är så trött på att min dator är så seg, jag behöver köpa mer ram-minne men det måste vänta till nästa månad. Jag är så trött på många saker just nu men jag tänker inte ta upp det här, ingen mening att gnälla. Det är bättre att försöka göra någonting åt det istället. Jag är bara trött och less antar jag. Min mage har ju krånglat jättemycket sen jag hade influensan, jag tror det är en kombination av allt som har varit de senaste månaderna och den höga febern var som sista droppen. Just nu kan jag knappt äta fast mat över huvud taget. Jag försöker dricka det jag behöver men jag mår illa så jag får pyssla ihop det så gott det går. Jag kan äta riskakor. Sen köpte jag massa onyttigheter bara för att få ihop kalorierna men jag mår illa av det egentligen, fördelen är ju att jag inte behöver äta lika mycket eftersom det innehåller mer kalorier. Får försöka överleva på proteinshakes, riskakor och de där äckliga sötsakerna tills magen lugnat ner sig.

Jag skulle ju vara kattvakt nu i en vecka. Mammas katt skulle vara hos mig men i bilen på väg till mig så märkte jag hur jag började svullna i luftvägarna, typiskt. Så nu vet jag att jag inte tål katter. Eftersom katten är livrädd för att sitta i kattbur så måste man ta honom i famnen när man ska åka bil och eftersom mamma körde så höll jag i honom. Men det var bara att vända och åka tillbaka. Jag ska åka till honom varje dag medan mamma är borta så han slipper vara ensam. Det går bra bara jag kommer ifrån efter och sen får jag ta extra mycket medicin. Det är så synd för mamma vet inte om hon kan ha kvar honom, hon behöver kunna åka iväg och om jag inte kan ta honom när hon är borta så vet vi inte hur det ska gå.

Förbaskade astma!

Hoppas att jag fortfarande tål hästar. Snälla låt mig tåla hästar. Jag skulle bli förkrossad om jag inte kunde vara med hästar mer.

Grusdamm och förkylning är ingen bra kombination

Jag tror jag är inne i någon sorts varannan dag växel. Igår var jag pigg och igång och idag har jag varit helt slut, kroppen har känts som om jag burit på viktmanschetter. Det måste vara lite kvar av förkylningen samt detta förbaskade grusdamm, jag har känt av astman mer än vanligt och det gör ju sitt. När jag kom hem idag så var jag så trött att jag hade ont i kroppen och jag orkade inte gå ur sängen för att ta astmamedicinen. Sen har jag ju min nässlemhinna som inte tycker om partiklar och skräp och som gör jätteont. Om det inte är bättre till nästa vecka så får jag ringa vårdcentralen.

Hur som helst, köpte webbkamera idag. Skönt att kunna skypa ordentligt. Jag har inte packat upp den än, får ta det imorgon. Den är liten och diskret, precis som jag ville ha den.

Annars har det varit ett underbart väder här idag, sol och ganska varmt för att vara i mars. Nu är det som bäst på våren tycker jag, innan pollensäsongen hunnit sätta igång. Sen får jag gå på sparlåga till i mitten av juni när det lugnar ner sig igen.

Så har vi ju Big Brother. Det har spårat ur helt. Det har ju pågått mobbing i huset hela tiden, en deltagare lämnade huset för att hon inte orkade med att bli mobbad. En deltagare har varit på en annan så där lite grann men väldigt fult sedan första veckan och får henne att gråta titt som tätt. En deltagare trakasserar en annan rätt ut och säger till de andra att hon bara är där för att bråka och att hon önskar att de kunde skicka in någon mer som hon kan trycka ner. Och nu har en deltagare blivit trakasserad för sin sexuella läggning. Vad gör Big Brother? De kommer på att deltagarna ska vara kamratstödjare (?!?). Eh... ursäkta?!?... Kamratstödjare? Det pågår trakasserier för fullt i huset och det är allt de har att komma med? Skandal! Tv4 går ut med sin noll tolerans och så händer det här. Hur förtroendeingivande är det? Inte ett dugg. De borde plocka ut mobbarna ur huset omedelbart. Inga diskussioner. Det här kan inte accepteras.

Nej, nu är det sent och jag ska sova. Det blir lätt så här om jag behöver vila när jag kommer hem. Förhoppningsvis går det över om några dagar till en vecka.

Grusigt och blåsigt

Vad trött jag är... har säkert kvar lite av förkylningen. Det kanske var förkylningen som gjorde att det kändes som om jag hade träningsvärk i två veckor också, jag hoppas det för nu har jag inte lika ont i armarna längre. Träningsvärk i två veckor det kan väl inte stämma? Jag har aldrig haft träningsvärk så länge, det brukar gå över efter några dagar. Om jag väntar några dagar till så kan jag nog gå till gymmet igen. Det är väldigt jobbigt med gruset ute nu och idag har det blåst väldigt mycket. Astma, förkylning, löst grus och kraftig blåst är ingen bra kombination. Det kändes som om det slog lock i halsen när vinden låg på. Det kanske är en av anledningarna till att jag är trött.

Jag behöver lite uppmuntran, jag får hitta på något så jag piggnar till.

Feeling better

Nu har jag ätit, druckit kaffe och spelat lite tetris. Det känns bättre.

Jag ska fixa lite småsaker här hemma nu innan jag gör ett nytt försök med att plugga ikapp.

Dinosaurie av en fjäder

Nu känner jag mig så där rutten igen. Varför? Jo, för att min kropp inte klarar av vad jag kräver av den. Jag har ju legat sjuk i influensa och idag är det tenta i det där strulämnet (det utan någon ordning) och jag kan inte gå för jag har legat i 3 dagar och idag är första dagen som jag kan vara uppe utan att bli helt utmattad. Saken är den att jag får ju tenta enskilt och nu har jag ringt till studievägledaren och sagt att jag fortfarande är sjuk, men jag känner mig som en smitare. Varför gör jag det? Jag kan ju inte rå för att jag är sjuk. Men ändå är det någonting i mig som viskar smitare, smitare. Jag hatar att det är så här för jag tror inte att någon annan än jag tycker att jag är en smitare för att jag är sjuk. Sen kommer ju det att jag ska prata med min mentor om någon vecka och då måste jag säga att jag inte skrev tentan för jag var sjuk. Jag hatar att gå på universitetet, jag vill bara bli klar så jag kan börja jobba eller starta det där företaget som jag har på gång. När jag började på universitetet så fick jag höra att det skulle bli min bästa tid men det var fel, det har varit den värsta tiden hittills i mitt liv. Jag älskar att läsa och lära mig saker, det är inte det. Men stämningen bland studenterna, ständig skuldkänsla för att jag aldrig blir klar, kursare som tittar snett för att jag aldrig blir klar, kursare som är helt in my face. Jag hatar det. Dessutom är det ofräsha lokaler, äckliga toaletter, hög ljudnivå överallt, proppat med folk överallt, inga bra möjligheter att värma matlådor. Trevligaste lokalerna inom universitetet som jag vet är Campus Konradsberg, där är det fräsht och det finns bra matrum med mikro och toaletterna är rena och biblioteket är ok. Värsta toaletterna har de naturvetenskapliga husen (det om något är konstigt, de borde ju kunna det här med bakterier).

Hur som helst, jag borde inte lägga skuld på mig själv, det här är någonting som jag måste jobba med. Jag pratade med min BA igår och vi tog upp lite av det här. Jag måste försöka att vara i nuet för om jag låter min hjärna spinna loss så bygger den upp evinnerliga scenarium som alla resulterar i panik. Jag bygger verkligen en dinosaurie av en fjäder. Jag ska jobba med detta för så kan jag inte ha det längre.

Lagringsminne vs. arbetsminne

Ibland är det svårt att acceptera hur mitt liv har blivit, och hur det inte blivit. Det är mycket som jag önskar att jag inte behövt gå genom. Nästan varje dag blir jag påmind om vad jag inte klarat av, vad jag kunde ha haft. Ingen kan säga hur det kommer att se ut i framtiden men ibland känns det som om ingenting spelar någon roll, att jag ändå aldrig kommer att uppleva någon förändring. Att inte våga berätta om min diagnos och vad den medfört för att jag är rädd för att jag kommer inte kommer att bli accepterad av omvärlden, jag kommer att förlora jobb och vänner och jag kommer aldrig att få ett bra liv. Jag vet att detta är katastroftankar och att det är min hjärna som skapar dem, men jag har inte hunnit uppleva positivt bemötande och känslan av att det ordnar sig riktigt än. Jag vet att det kan hända mycket på bara några år och att jag faktiskt har tid kvar men samtidigt så vet jag också hur lätt åren kan försvinna. Jag vet hur en överbelastad hjärna kan sudda ut månader och hur år kan passera i ett blurr. Kanske kan detta få mig att uppskatta saker mer, jag vet inte.

Det som är nästan mest jobbigt för mig är att höra saker som: "asbergare/autister är si och så", "asbergare/autister kommer alltid ha det svårt", "det är så synd om asbergare/autister", "asberger/autism är en sjukdom". Jag vill bara skrika i deras ansikte: är jag si och så? är det så synd om mig? tycker du att jag har en sjukdom? Vad vet du om det? Vad vet du om hur det ser ut i huvudet på mig?

Tyck inte synd om mig. Kom ihåg att jag inte vet om något annat än detta. Jag är född så här. Men kom också ihåg att bara för att det inte syns så betyder det inte att det inte finns. Jag vet att det handlar om okunskap och därför kan jag inte bli arg. Men jag kan bli sårad och tyvärr kan jag inte visa det för de kommer inte att förstå varför. En annan viktig sak att komma ihåg är att jag är inte min diagnos, den bör inte styra hur jag blir bemött. Jag är inte mindre kapabel än någon annan.

Jag kommer ihåg nästan allt som jag läst, inte i detalj men i översikt, ända från barndomen. Jag kommer ihåg saker från när jag var två år gammal. Jag kommer ihåg detaljer i kompisars kläder från dagis. Om jag skulle åka till mitt gamla dagis så skulle jag kunna säga exakt var en i min dagisgrupp slängde en kokt äggula så det fastnade i taket (det satt kvar där jättelänge). Mitt arbetsminne är inte kompatibelt med mitt lagringsminne så precis som en dator så hänger sig hjärnan när den får för mycket att göra på samma gång men när det väl når lagringsminnet så stannar det kvar (hmm... det där ska jag använda när jag ska förklara hur jag fungerar för andra).

Nej, nu ska jag ta min förkylda näsa och gå och duscha. Kanske fungerar mitt arbetsminne bättre imorgon.

Influensa och konstiga drömmar

Jag åkte på en rejäl släng av influensa med brontosaurus feber. Vi pratar täcke, tre filtar, fullt påklädd, raggsockar, varm vetekudde och fortfarande frossa. Var rätt så virrig när jag ringde och sjukanmälde mig från jobbet igår. Idag är det bättre men jag är inte helt feberfri. Jag ska ändå gå till min tid hos min BA, jag behöver det. Det är inte lika illa som i söndags men jag känner att jag behöver prata.

Jag drömmer väldigt konstigt nu. Jag kan inte riktigt förklara men det är en konstig stämning i drömmarna och de handlar mycket om vad som hänt tidigare i mitt liv, gamla relationer och sånt.

Jag undrar vad det betyder. Säkert bara ett sätt för mitt huvud att bearbeta och reflektera över det som har varit.

Idag suger livet

Jag försöker. Jag försöker så mycket att fixa det här men jag är ingen övermänniska, jag kan inte göra allt som krävs av mig. Det går inte. Jag vill bara ha en framtid och ett bra liv men som det ser ut nu så orkar jag inte många månader till och då menar jag slut, finito, ingen mer väg ut eller framåt eller bakåt. Sluta, sova, inte vakna. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har ingenstans att ringa just nu heller för att det är söndag och på kvälls- och helgjouren är de helt åt helvete. Efter sista gången jag hade kontakt med dem så känns det som om jag hellre dör än att gå dit igen.

Hur kul är det? De behandlar en som skit men man måste ändå krypa tillbaka dit när det krisar. Och vad kan de göra? Förmodligen ingenting, prata lite. I'm beyond talking! Jag har pratat med psykolog hit, kurator dit, psykiater hit i 12 år. Vad hjälper det? Ingenting. Vad jag behöver är ordning och reda och pålitlighet. Veta att när jag behöver hjälp så får jag det. Men så funkar det inte, allt ska malas i den stora papperskvarnen, vändas och vridas på och sen får vi se vad de kommer fram till.

Jag hatar mitt liv just nu.

Jag är låst i skitsystemets käftar och ju mer jag försöker ta mig ur det desto dyrare får jag betala för att jag inte accepterar att bli passiviserad.

Trött, tröttare, fjälltoppen nästa trött

Trött, trött, trött... Ibland känns det som om jag skulle vilja flytta upp på en fjälltopp, jag brukar skämta om det när jag är inte orkar med att vara så social som man behöver vara i en stad som den jag bor i. Tunnelbanan är för tillfället en mardröm, stökig och högljud (trots att jag har ipod) och alla som buffar och luktar och inte tycks se att jag står där jag står. Sen kommer alla som jag behöver ha kontakt med för att administrera mitt liv. Just nu är jag lite för trött för detta men vad ska jag göra... Jag vill ju att mitt liv ska fungera och då får jag helt enkelt bita ihop. Jag kan se det som träning. Andas och försöka tänka på något annat (tur att jag har tränat yoga för man kommer väldigt långt med yogaandning).

Jag har pratat på telefon med vad som förmodligen kommer att bli min nya husläkare, hon verkar trevlig. Det var lite om mina mediciner och om mina värkande muskler. Jag har ju börjat lite lugnt på gymmet igen och det tyckte hon var bra och så ska jag boka ny tid hos sjukgymnasten. Om det inte blir bättre på några månader så skulle jag ringa tillbaka och förhoppningsvis så utreder de värken då. En sak i taget (som jag säger till mig själv hela tiden).

Foten blir bättre och bättre och den är jättefin. Nu börjar svullnaden lägga sig och man ser att knölen är borta. Jag är så himla glad så jag kan inte beskriva det! När den andra foten är opererad och båda fötterna är läkta så ska jag köpa ett par skridskor. Jag vill åka både utförsåkning och skridskor sen när mina fötter går ner i pjäxorna. Jag vill till och med åka längdskidor så ni kan ju tänka er (om man har gått i skola i norrland så förstår man vad jag menar här, många gympatimmar har man släpat sig runt längdskidspåret). Men mest av allt så vill jag ut och springa. Att springa ute är underbart. Min kropp och mitt huvud kräver ordentlig fysträning för att jag ska må bra och jag älskar att vara utomhus (förutom när det är jättevarmt och mycket sol).

Nu är det dags för mig att sova. Jag ska träffa mamma imorgon, vi ska hitta på något på dagen och sen ska vi äta middag och titta på mellon.

Mitt knep just nu för att koppla av är att sticka och att läsa Alexander Solsjenitsyn. Jag obsessar på ryssland och gulag och gamla sovjettiden när det gäller litteratur just nu.

Musik för kvällen är soundtracket till Bladerunner.

Ledig vecka = förkylning

Veckan blev ju inte direkt som planerat. Jag skulle ju hinna med lite hade jag bestämt men jag åkte ju på förkylning. Tur att man blir sjuk när man är ledig i alla fall =)

Inatt var första natten på riktigt melatonin. Jag kan inte säga om det hjälper än för jag gissar att det tar några dagar att börja verka (som circadinet gjorde). Jag hoppas att det kommer att fungera. Vad jag också hoppas är att jag kommer kunna gå ut och ta en öl eller ett glas vin utan att behöva välja mellan det och sömnen.

Funderar fortfarande över skolan. Jag vet, jag ska inte stressa upp mig. Jag måste ta en sak i taget men ibland är det svårt, särskilt när allt och alla verkar kräva min uppmärksamhet på en gång. Jag måste lära mig att prioritera samt att stå emot när kraven står mig upp i öronen. Men det är så svårt, det är en stor sorg för mig att jag inte kan ge mitt allt i skolan. Jag tänker ofta på var jag hade varit om jag inte haft det som jag har haft det. Tänk om jag hade blivit klar med min master för 4 år sen, tänk vilken chans jag kan ha missat på grund av detta. Jag har förlorat så många år. Det gör ont men jag får inte låta denna sorg hindra mig ytterligare, det är den inte värd.

Jag har dragit ut på att kontakta min mentor och min sjukgymnast för att jag känner att jag inte hinner med, jag har dåligt samvete över detta men vad ska jag göra. Jag får säga till mig själv att jag ska ta det lugnt för jag vet ju vad som händer annars. Jag är relativt nyopererad god dammit ingen kan begära att jag ska gå på 110% än!

Kaffe är en bra idé nu, sen ska jag börja med middagen.