Shopping

Förlåt att jag är så dålig på att uppdatera. Det är så mycket nu. Hur som helst, på fredag är det begravning och jag är lite orolig även om jag tror och hoppas att det kommer att gå bra.

Resten av klassen har börjat märka av att administrationen på skolan fungerar dåligt, det liksom kokade på rasterna igår. Jag har bett om ett möte med rektorn men jag funderar på att kontakta YH-myndigheten i alla fall, speciellt efter vad jag fick höra att de gjort på lektionerna i veckan när jag var hemma och var sjuk. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, jag bestämmer mig till på måndag. Det är ju ändå vi studenter som ger vår tid och vi lånar pengar för att kunna gå där. Skolan borde tänka mer på oss men det verkar som om de vill friskriva sig ännu mer från ansvaret och skyffla över det på oss. Om ni visste hur mycket jag saknar universitetet nu!

Hur som helst, jag shoppade lite igår. Jag var till Twillfit och skulle prova en bh från Triumph för det var 25% rabatt på alla Triumph-bh. Jag har inte behövt köpa bh på länge så jag tog min vanliga 70B och gick in i provrummet, den satt inte bra. Jag gick och hämtade 70C och passade på att fråga damen som hjälpte till i provrummen och hon sa att även C-kupan var för liten, jag skulle ha D-kupa. "Menar du det" sa jag glatt. Så det blev två stycken Triumhp storlek 70D  :)
Nu vet jag inte om ni som läser är män eller kvinnor men ni kvinnor förstår säkert hur glad man blir när man har ökat i sin kupstorlek men inte runt ryggen, helt naturligt dessutom och vad det betyder när man hittar den perfekta bh:n. Kanske brösten faktiskt kommer tillslut även för mig, kroppen förändras ju fast det var många år sedan jag slutade växa.

Det var så det var...

Hujeda mig... Det var så det var... Kyrkovalet och Kungens 40-års jubileum på tronen på samma dag. På Facebook diskuterar man hejvilt om kungahusets vara och icke vara, om demokrati och om England (?!). Jag hörde en gång något, jag tror det var i en film där man skämtade om svenskar. De skrattade och sa att Sverige måste vara det enda landet i världen där man är socialister och har en kung. Jag har tänkt mycket på detta efter ett inlägg på Facebook som jämför avskaffandet med kungahuset med något i stil med "liberalisternas villovägar" med avreglering av apotek, skolor o.dyl. Det där med socialism i Sverige låter jag vara osagt. Ingenstans reageras det på den pågående debatten om barn med speciella behov. Barn som inte kan gå i vanliga skolor kan tvingas ifrån den lösningen som faktiskt fungerar. Det finns nämligen en grupp funktionsnedsatta som man fortfarande tycks kunna diskriminera, nämligen de med neuropsykiatriska diagnoser. Skulle du vilja ta rullstolen från en rullstolsburen? Nej, självklart inte! Men barn med neuropsykiatriska diagnoser riskerar att kastas ut i en miljö där de inte kan fungera, en miljö som riskerar att göra dem sämre. Min mening är att detta borde vara viktigare att diskutera än kungahusets vara eller icke vara, men det är ju jag då...


Grattis till 40-års jubileet Kungen! U rock!

S**tsöndag

Söndag, tvättstugan och jag är helt slut. Om några veckor väntar mer provtagningar hos läkaren, de ska förhoppningsvis äntligen börja leta efter en orsak till att jag fortfarande är så trött trots att jag ätit d-vitamin i ett halvår samt varför jag samlar vatten. Jag önskar att jag kunde få undan allt som måste bli gjort, jag önskar att jag hade orken till det. Förra veckan gick jag på högsta växeln och mot slutet av veckan så kraschade jag naturligtvis och sov hela lördagen och idag är jag så trött. Jag önskar att jag kunde få det här med farfar undanstökat, jag tror att det skulle kännas lättare då. Det känns som om det var jättelänge sen han dog men det är ju bara en vecka sen och min farbror fick fullmakterna för att få företräda mig i dödsboet i fredags. Varför är jag så rastlös kring detta? Jag vet ju hur det går till med ett dödsbo. Är det för att jag ska åka upp till begravningen? Är det för att jag inte förväntar mig att de ens ska hämta mig på flygplatsen? Jag förväntar mig ingenting av dem. Men jag hoppas att de åtminstone behandlar mig som den jag är, barnbarn till farfar och dödsbodelägare. Jag hoppas också att det har så mycket vett att de förstår att jag är inte min pappa, jag har inte gjort de valen han gjorde, jag lever inte i närheten av det liv han levde. Jag är inte samma person som honom och även om jag kommer från honom så hade jag aldrig något med hans liv att göra.

Och mycket politik blev det på Facebook idag. För vad? Kyrkovalet. Sveriges mest bortglömda val. Tydligen så försöker partier med främlingsfientliga åsikter (som förhoppningsvis åker ut ur riksdagen med huvudet före i nästa val) sig på kyrkovalet nu. Jag är inte insatt i kyrkovalet eftersom jag gick ur svenska kyrkan för länge sen men enligt inlägg på FB samt något blogginlägg så vill detta parti att kyrkan och staten inte längre ska vara separerade, alltså att Sverige inte längre ska vara sekulariserat. Vissa tycks rösta bara för att vara PK och det tycker jag är rent hyckleri. Jag respekterar att de som är troende röstar i kyrkovalet men att sekulariserade människor använder kyrkovalet som ytterligare en kanal till att spy galla över regeringen, Sverige och kungahuset (?!) det är hyckleri. Ja, kyrkan gör mycket gott, speciellt till de som blivit utkastade från vårat knappt existerande allmänna sociala skyddsnät och det ska de ha en eloge för. Men tror ni verkligen på allvar att Sverige skulle släppa sekulariseringen? Det skulle ju vara som att ta bort rösträtten för kvinnor, Sverige har många invånare som har en annan trosuppfattning och de ska inte behöva påtvingas ett medlemskap i svenska kyrkan bara för att de är svenska medborgare. Och om man vill hjälpa till på riktigt när det gäller Sveriges fattiga (ja, de finns) så gör något mer än att gå och stoppa ett papper i en valurna. Stöd kampanjer som Soppkök Stockholm, hjälp barn i resurssvaga hem med hemläxor så att de klarar skolan, starta mentorskap för nyanlända så att de kommer in i samhället och får ett kontaktnät. Jag önskar att jag kunde göra något men jag måste rensa i min egen röra innan jag kan hjälpa någon annan.

Btw, vad är det med folk egentligen? Igår tyckte en man i 40+ åldern att det var helt befogat att tränga sig före mig i kön på apoteket och idag tyckte en kvinna i 40+ åldern att hon minsann kunde ta den tvättvagn som jag använde, mitt framför mina ögon. Kom igen! Sluta klaga på ungdomar, de flesta ungdomar jag träffat är så mycket trevligare och uppför sig så mycket bättre än medelåldersgenerationen.

"Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns"

Read more: http://artists.letssingit.com/kent-lyrics-hjarta-4mmsq18#ixzz2eujztJsR
LetsSingIt - Your favorite Music Community 

Begravningsdatumet är satt

Jag har fått datum för farfars begravning och jag har bokat flygbiljett. Nu återstår att hitta ett billigt och bra hotell där jag kan bo över en natt. Känslorna är så blandade. Jag kände inte honom men han fanns i alla fall någonstans, det gör han inte längre. Jag letade upp min kusin, på pappas sida, på Facebook och hon är inte alls lik mig det känns så konstigt. På mammas sida så syns det att vi alla är släkt, vi har samma blåa ögon och vi liknar varandra. Jag har 3 kusiner på mammas sida, min kvinnliga kusin och jag är jättelika varandra och jag och mamma också förstås. Jag är nervös för hur det kommer att bli, kommer jag att sitta i kyrkan på samma bänk som de som ska vara mina nära anhöriga men som jag inte känner och som inte liknar mig. Jag hade kunnat få sällskap upp men jag har sagt att detta är något som jag måste göra själv. Detta är mitt avslut på att ha levt med en del av min biologiska släkt som främlingar. Hur det än blir i framtiden, kommer vi att ha kontakt eller kommer det att fortsätta vara som det är och har varit, vet jag inte men jag kan sätta punkt och gå vidare. Hela mitt liv har jag undrat över varför de inte hört av sig eller skickat kort eller brev. Nu kan jag avsluta den undran och det är därför som jag måste göra det här själv.

Hur sörjer man en människa som man inte känner? Det har hänt mig tre gånger nu, att en person som biologiskt sett är en nära anhörig dör men jag vet fortfarande inte hur man ska göra. För det mesta går det bra men jag är helt slut när jag är på väg hem på eftermiddagarna och har haft tårar i ögonen på väg mellan tunnelbanan och hemma och om jag ser en film där någon dör så gråter jag men jag förstår egentligen inte varför. Jag kände inte farfar (eller för den delen farmor eller pappa). Pappas död blev en chock även om jag visste att han förmodligen inte skulle nå pensionsålder med tanke på hur han levde. Det värsta jag hittills behövt göra är att jag fick ringa farfar, som jag då inte pratat med på kanske 12 år och säga att pappa var död. Jag kommer aldrig glömma farfars reaktion i telefonen. Först överraskad, glad som bröts av ett förskräckt frågande "va, vad säger du", sen kommer jag inte ihåg så mycket mer av det samtalet. Jag kommer inte ihåg så mycket överhuvudtaget av den första veckan efter pappa dog. När de civilklädda poliserna som gav mig dödsbeskedet hade gått så gick jag ut och tog en lång promenad och det regnade, dagen efter kom mamma, som fick avbryta en tjänsteresa, och sen är det bara en massa suddiga och fragmenterade minnen. 

Samma helg som jag begravde pappa så sprängde den där mannen sin lägenhet på Surbrunnsgatan (2004) och mamma bodde rakt över gatan. Den känslan när jag hörde det på radion var ren panik, men sen så kom jag på att om det hänt henne något så skulle jag ju fått veta det direkt. Sen har vi ju allt strul kring pappas hyresvärd och hur det blev när farmor dog och hur mina farbröder bråkade och allt blev så fel. Så ni förstår säkert att det är mycket underliggande känslor som kommer upp nu. 

Det går säkert bra men ni kan väl skicka en liten tanke den 4 oktober. 

Om jag inte hade bloggen att skriva av mig i så skulle det här vara så mycket svårare. Och ni som läser, tack!

 

Det är mycket nu

Sitter på föreläsning och fattar ingenting. Jag var hemma hela förra veckan med ryggskott och jag har missat jättemycket. Vi ska göra uträkningar som jag inte ens har kunnat läsa på om och jag kommer inte att ha möjlighet att plugga förrän i helgen (förhoppningsvis). Så två dagar till med mig som ett frågetecken. 

Känslorna kring farfar går upp och ner som en berg och dalbana, ena stunden går det bra och andra stunden är det jättejobbigt. 

Ovanpå detta kommer femtielva läkarbesök. 

Det e mycket nu...

*suck* Bla, bla, bla i klassen. Hoppas verkligen inte vi lät sådär när vi var 20. Nej det gjorde vi inte, vi diskuterade religion, filosofi och H.P Lovecraft då. Är sena 80-talister och tidiga 90-talister experter på att prata utan att säga något med verklig mening? Eller är det bara "färsk från gymnasiet-syndromet"?

Skakad (kanske rörd)

Chocken efter igår har lagt sig lite och nu är det dags att fortsätta med livet. Imorgon ska jag börja ordna med allt så att min farbror kan ta hand om det mesta kring dödsboet. Först: till banken + ringa för lite juridisk rådgivning så att jag vet vilka dokument som farbror behöver för att kunna ordna med allt. Vi vill båda få allt i ordning så fort som möjligt. Det är tur att jag bara har lektioner på eftermiddagen imorgon. Jag är fortfarande trött som satan, jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det kanske är en reaktion av gårdagen. Måste mejla mitt cv till ett ställe där jag sökt praktikplats, jag lovade att de skulle ha det imorgon så jag ska fixa det så fort som jag har gått och hämtat tvätten, jag behöver uppdatera det med praktiken från i vintras. Sen får jag hålla tummarna för att de tycker att jag är bra och att jag kan få praktisera hos dem  *hoppas, hoppas*

Varför blir man så här i huvudet efter omtumlande besked? Det är ju nu som man behöver kunna tänka klart så att man kan ta tag i allt.

Omtumlande dag

Det har varit en mycket omtumlande dag. Min farfar dog igår kväll och jag fick reda på det idag. Jag har, som jag skrivit tidigare, inte haft mycket kontakt med den delen av min släkt men det känns ändå när någon dör att vi är släkt i blodet. Någonting saknas i min själ nu. Jag pratade länge med min farbror, eftersom pappa är död så är jag och min farbror dödsbodelägare nu. Det känns bra att ha pratat med honom, det känns skönt. Jag har varit hos mina grannar nu ikväll och nu är jag trött och har en massa känslor inom mig. Nu ska jag försöka att komma till ro genom att titta på en James Bond film, äta de tre bitar sushi som jag inte kunde äta till middag och bara varva ner mitt huvud. På måndag ska jag börja ta tag i allt som jag ska göra angående dödsboet. 

Tv-program och upprörda känslor

Det går ett program på svt nu, på torsdagar, som heter Arga doktorn. Det har gått ett liknande program på jag tror det var 3:an som hette något i stil med Diagnos okänd. Varför skriver jag om det nu då? Jo, jag har försökt att se det nu i två torsdagar men jag klarar inte av det. Hur många gånger jag har blivit idiotförklarad av läkare kan jag inte längre räkna, hur många gånger jag har blivit misstrodd och dåligt behandlad har jag inte ens längre någon uppfattning om, det har blivit ett normaltillstånd. Det gör att jag inte längre kan gå förbi min gamla vårdcentral, som jag måste gå förbi varje dag för att komma till tunnelbanan eller för den delen mataffären, utan att få en stor klump ångest i magen. Jag är 30+ och jag äter mer läkemedel än många 80-åringar. Jag har jobbat som vårdbiträde inom äldrevården och jag har mer läkemedel än många som jag hjälpte då (jag hade delegering för att få ge de gamla det som låg i färdiga ApoDoser eller i dosetter). Det sista jag hörde nu, från en läkare som jag trodde verkade bra och som jag trodde lyssnade var: jag berättade att de vätskedrivande tabletterna som jag fått för att jag har så svullna ben gjorde att jag tappade flera kilo på väldigt kort tid (ett dygn) och jag sa att för några år sen så gick jag upp i vikt av ett läkemedel och jag gick upp onormalt fort och då kunde jag diffa på flera kilo från ena dagen till den andra. Sen efter ett tag så stabiliserade det sig och jag fick en ihållande värk som var mer än jag någonsin haft. Vad som också var konstigt var att i vintras när jag inte kunde äta på ganska lång tid så gick jag knappt ner något i vikt. När jag tagit de vätskedrivande och fått ur vätska ur kroppen så hade jag inte alls lika ont längre och jag kunde röra mig fritt igen. Hen ville inte att jag skulle ta tabletterna igen och sen sa hen det som gjorde att jag tappade en stor del av förtroendet för hen. "Du är inte tjock". (???!) Jag frågande inte om jag var tjock, jag undrade varför min vikt varierade så mycket och varför det tycktes ha samband med om jag hade ont och var svullen. Naturligtvis var jag förkrossad när jag förstod hur mycket jag gått upp i vikt, jag menar tänk er själv att gå upp 18 kilo på bara några månader, att växa en storlek på bara en månad utan att förstå varför. Jag har alltid varit nästan åt det magra hållet, jag har höfter men jag kunde komma i storlek 36 på vissa överdelar och jag är längre än medellängd. Mitt korsettstorlek var 20" naturligt, inte efter att ha varit snörd under en längre tid (det är ganska litet för min längd).

Nu vet jag inte ens om jag får kommer att få hjälp till att få bort vätskan i kroppen så att jag kan börja träna och må bättre på en naturlig grund för med all vätska i kroppen så orkar jag knappt gå upp för trapporna till min lägenhet. Jag vet inte ens varför jag samlar vätska och ingen verkar vilja ta itu med det.

I vintras när en läkare pajjade min mage så blev jag så uruselt bemött av vårdcentralen att jag fortfarande inte kan titta på svaret på min anmälan till patientnämnden. Där var jag hungrigare än jag någonsin varit och med hur mycket mat som helst i min närhet men för var tugga följde magkramper som inte var av denna värld och ingen tog sig tid att fundera över varför. De trodde inte på att jag inte hade ätit på 4 veckor, jag kunde dricka och man klarar sig länge på vätska om man vet hur man ska göra. Vårdcentralen sa att jag skulle gå till akuten och akuten sa att jag skulle gå till vårdcentralen där de inte längre kunde hjälpa mig.

Svaret från patientnämnden är ett felaktigt och bristfälligt svar av chefsläkaren som indirekt idiotförklarar mig och som inte ser hur de kunnat göra annorlunda trots att de vägrat förnya bland annat astmamedicin med anledning att det var semester, de hade vid ett annat tillfälle sänkt dosen på en astmainhalator så att den inte ens räckte till min vanliga underhållsdos och definitivt inte till någon vid behovs dos utan att meddela mig. Det är flera saker som de har gjort som är fel men det här inlägget är alldeles för långt redan och jag ska gå och lägga mig nu.

Men nu vet ni lite mer om varför jag inte kan titta på Arga doktorn, varför jag har en klump i magen när jag går till tunnelbanan varje dag, varför läkare är den yrkeskåren som jag litar minst på. Jag anser att man kan lita mer på politiker än på läkare och då är det som ni förstår illa. Jag bollas mellan den ena och den andra specialisten men ingen verkar ta ett helhetsansvar och när läkare inte vet vad de ska göra så skickar dem en vidare till psykiatrin eller sätter dig på antidepressiva läkemedel och har man haft kontakt med psykiatrin tidigare så är man i princip körd hos resten av Sveriges läkare för allt de behöver göra är att säga att du är depremerad så är du inte längre deras problem.    

Minst sagt irriterad just nu

Det var ett tag sen jag skrev nu. Livet har varit lite utmanande, minst sagt. Naturligtvis så blev mina sömnbroblem (som hållit sig i schack under sommaren) betydligt värre samma dag som terminen började och jag vet varför. Aldrig någonsin har jag varit med om att schemat ändras flera gånger mitt i terminen, aldrig någonsin har jag varit med om så många salsbyten efter att schemat är satt, aldrig någonsin har jag varit med om att grupper görs om eller folk "tvångsförflyttas" från en grupp till en annan bara för att någon person inte kan vara i den gruppen de blivit satt. Om några inte erbjuder sig att byta grupp innan typ imorgon så kommer några att "tvångsförflyttas" till andra gruppen. Jag har gjort planeringar efter den gruppen som jag är satt i och jag kan absolut inte byta eftersom jag ska jobba de dagarna när min grupp inte har lektioner men som det ser ut nu så får vi alla sväva i något slags ovisshet huruvida vi kan göra våra planeringar utanför skolan eller om vi kommer att få antingen riva upp planeringar (som ju inte alltid är möjligt) eller missa viktiga lektioner. Bra jobbat skolan! Skitbra! (obs... stor ironi). Kursadministratören borde få ett utvecklingssamtal med ledningen, ärligt! Så här kan man inte hålla på när terminen har börjat! Dålig planering är vad det är. Det är precis som när jag var opererad i vintras, det verkade inte finnas några som helst rutiner för hur man ska göra om någon student får en längre sjukfrånvaro. Det är så synd för skolan har i de allra flesta fall mycket bra lektioner och kvaliteten på undervisningen är i de allra flesta fall god men när administrationen fungerar så här dåligt så sänker det hela skolan. Jag undrar hur det går med praktiken den här terminen för förra terminen så skötte skolan det jättedåligt. De som fick problem fick nästan ingen hjälp av skolan. Jag fick ett väldigt otrevligt bemötande när jag rapporterade problem på praktiken och ingenting hände. Jag tror att jag vet var problemet ligger också: den som pepprar oss med mejl om allt från att någon student vill sälja sitt busskort (intresseklubben antecknar)och en massa rättelser av felaktiga mejl hen just skickat, till femtielva mejl om att den och den söker vikarier eller timanställda - ok, det är faktiskt ganska schysst av skolan att meddela detta men det kan väl göras på ett bättre sätt exempelvis en intern webbsida där vi alla kan kolla vilka som vänt sig till skolan för att fråga efter studenter att rekrytera för om man pepprar folk med mejl så sätter folk in sållningsfiltret och då kan det hända att man sållar bort ett viktig mejl. Ni vet pojken som ropade på vargen.

Det har hänt en gång tidigare när jag läste museipedagogik, att läraren pepprade oss med mejl typ: Karolinska sjukhusets barnavdelning har börjat med droppflaskor med motiv från Wasamuseet. Jättebra för de sjuka barnen, men jag menar, vad har det för direktanknytning till våran utbildning? Är det så viktigt att ni var tvungna att peppra oss med de mejlen också? Under min tid på Universitetet så har jag lärt mig att man inte ska störa folk i onödan för de har redan tillräckligt att göra. Men armchair pedagoger är ju då världens mest opedagogiska människor och jag är inte säker på att hen som håller i administrationen på min skola har särskilt många högskolepoäng, i alla fall inte i uppförande och professionalism (önskar att det fanns sådana kurser men det är sånt som man ofta får "mellan raderna" i en utbildning). Kanske hen borde gå charm school?

Nej, nu känner jag att jag börjar bli otrevlig och börjar ta ut svängarna lite väl mycket men jag är bara så himla förbannad. Jag är trött på struliga och okunniga människor som tror eller vill ge sken av att de kan och som dessutom har en massa andra människors välmående och ibland öde i sina händer. Personer med en högre maktposition än vad de är kvalificerade för att sköta. Tyvärr är detta något som vi alla måste stå ut med och än så länge har jag inte något annat alternativ än att för tillfället hålla tyst, hålla ögon och öron öppna och komma ihåg alla exempel på att arbetet gjorts dåligt, situationen hanterats dåligt, maktpositionen har utnyttjats. Vad man sedan gör med den samlade informationen är upp till var och en men man ska ALLTID vara försiktig så att man inte skadar oskyldiga för då är man själv inte bättre än de som missbrukar sina ställningar. Man ska alltid sträva efter att vara bättre än dem.