söndag 25 september 2011

Kortslutning i huvudet...

Det är nog det närmaste jag kan förklara hur det kan bli för mig ibland, eller som när datorn låser sig (gamla blue screen ni vet). Eftersom jag inte kan starta om mig själv på samma sätt som en dator (ingen on/off knapp tyvärr) så får jag ta till andra saker. Jag har fått en del råd om att det är jättebra att ta en promenad eller gå och träna (eller hur! Släng ännu fler intryck in my face när jag har tillräckligt som det är), det funkar nog mer i förebyggande syfte tror jag. Jag tror på att lugna ner sig först, sen kan man eventuellt gå ut en sväng eller göra någonting annat valfritt men att gå ut när man är som mest aspig är ingen bra idé.

Musik och tetris är det som gäller för mig. Youtube är jättebra eftersom jag kan leta upp musikvideos och liveklipp.

Det här är några av mina favoritstycken vid alla tillfällen:


Den här filmen är så bra!

Vackrare röst finns nog inte. Bland kommentarerna till Pie Jesu har någon skrivit: "Her voice in this song could calm a raging schizophrenic...".
Så sant, så sant... eller åtminstone en aspig nattfågel så som undertecknad.


Vad skulle jag göra utan opera och klassisk musik? Metal i all ära men inget är så som harmonierna i ett vackert stycke opera eller klassiskt.

Hm... jag skulle ju lägga mig tidigt idag hade jag ju sagt, så jag får väl göra det bästa av situationen. Vila mitt trötta huvud...

Jobbig dag idag

Idag känner jag verkligen att jag har ett handikapp, hela denna veckan samt förra veckan har varit totalt kaos och mitt huvud vill inte. Jag tror att jag gick in i en livskris när jag hade hunnit reagera på min diagnos i våras, det vore inte så konstigt och nu håller jag på att hämta mig. Jag har fått hjälp på universitetet och jobbet funkar jättebra. Jag tycker att det är roligt både att jobba och att studera. Jag behöver både jobb och studier för att hålla kvar kontakten med det verkliga livet, så att jag kan fungera i det vekliga livet.

När jag sitter och googlar min diagnos och letar bloggar för att leta efter tips på hur andra hanterar sina liv så får jag mest träffar där de som skriver är långtidssjukskrivna eller har förtidspension och som mest går runt och enligt mig gnäller på sin situation utan att göra någonting åt den. Jag känner inte någon som helst samhörighet med dem. Jag ser inte mig själv som en person som aldrig kommer att kunna fungera tillsammans med andra i normala situationer, jag vill inte gå hemma bara för att det är svårt för mig ute i världen. Jag får väl lära mig att hantera situationen som alla andra, det kan inte vara helt omöjligt. Man får jobba lite men det är nödvändigt om jag vill klara av att leva ett bra liv. Men ibland är det svårt, mycket svårt och då hade det varit bra att få råd. Jag tror att jag har hittat en blogg där personen som skriver resonerar lite som jag, situationen är något annorlunda men det är skönt att kunna läsa att det finns de som inte ger upp samtidigt som de inte förnekar situationen. Jag har inte läst så mycket i den bloggen än men jag ska följa den.

Idag är en sån där extra jobbig dag, jag städar (supernödvändigt just nu) och tvättar och jag borde göra en hel del andra saker men det får jag nog prioritera bort. Samtidigt så är jag jättetrött och irriterad. Min dator är lika aspig som jag så kombinationen av alla små saker är optimal. När jag är klar idag ska jag köpa en pizza till middag så jag slipper laga mat, sen ska jag göra en omgång av min supergoda musli. Sen ska jag titta på True talent och sen gå och lägga mig tidigt. Det är nog vad mitt huvud kan klara av idag.

Nya tag imorgon, med ren tvätt och nystädad lägenhet =)

onsdag 21 september 2011

Deppkväll

Idag gör det inte lika ont i kroppen men mer ont i själen, eller rättare sagt i hjärtat. Deppar lite över att jag inte kan få en viss Mr. X ur huvudet. Förstår inte riktigt varför det inte går. Det är ju ingen mening, jag tror inte att jag är hans typ helt enkelt. Men sådana här deppkvällar dyker upp ibland och vad ska man göra annat än att lyssna på maffiga rockballader, slicka sina små sår och svära en liten ramsa. Det går väl över antar jag. Tur att jag ska lägga mig snart så att den här deppkvällen tar slut, det är liksom inte roligt längre.


Stora depplåten:

bra låt, bra soundtrack till en hyfsad "nyinspelning" av en mycket bra film.

tisdag 20 september 2011

Update

Denna värk, den suger alla krafter från mig. Få saker är så tärande som långvarig värk. Jag försöker och försöker att bryta denna cirkel men det skiter sig om och om igen. Jag är så less på läkare som säger att det bara beror på att jag spänner mig och att jag ska träna, stretcha och dylikt. Som om jag inte testat det innan, som om jag springer till doktorn för minsta lilla. Jag tycker att det är väldigt obehagligt att gå till ett läkarbesök men i valet mellan pest och kolera så väljer man det som är minst obehagligt och min värk har funnits länge och den är ibland så pass att jag inte kan göra annat än att lägga mig ner och hoppas att jag ska slumra till ett tag, vila kroppen och huvudet. Vad som också är jobbigt är att värk inte alltid syns på utsidan. Jag behöver ibland hålla ett visst gångtempo och en riktning och om jag måste bromsa in eller byta riktning tvärt och plötsligt så kan det göra ont i kroppen, för att inte tala om alla som stöter in i varandra när man går på stan eller i tunnelbanan. Denna vecka som gått har min ork räckt till att gå och jobba (tack och lov att jag har mitt jobb, det hjälper faktiskt att vara igång och jag blir piggare och gladare) men tyvärr har orken inte räckt till den kvällskurs som jag går. Jag hoppas att nästa vecka blir en bättre vecka. Det är inte så förskräckligt varmt längre så jag borde kunna börja med varma bad snart och det hjälper.

Nu när det snart är höst så börjar min tid på året. Konstigt kanske eftersom kyla brukar påverka värk negativt men jag mår helt enkelt bättre när det är kallt och då får jag mindre ont, sen kan man ju alltid klä sig ordentligt. Jag har sen några år tillbaka upptäckt hur sidenplagg närmast kroppen lindrar, det värmer precis lagom. Håller på att lägga upp ett lager med sidenplagg, det tar lite tid för det kostar ju lite mer än andra värmeplagg men det är värt varje krona. Det som är lite synd är att man får leta lite för att hitta plagg i helsiden, det mesta är ju uppblandat med bara en liten del siden (beroende på var man handlar förstås, men jag är inte gjord av pengar så jag får ta lite i taget). Twilfit har fått in fina plagg i stickat siden så jag ska ta en tur dit i dagarna (btw sidenstrumpor är det gosigaste man kan ha under vanliga strumpor på vintern).

Nej, nu ska jag diska, duscha och sen lägga mig tidigt, jag läser en mycket gripande bok: Glöm att ni har en dotter, av Sandra Gregory och Michael Tierny. Det är svårt att lägga ifrån sig denna bok och jag vill gärna läsa ett tag innan jag somnar, jag läser till ögonen nästan trillar ihop av sig själv på kvällen.

Men innan jag lägger mig ska jag titta på Breaking News med Filip och Fredrik

söndag 11 september 2011

9/11

Det är 10 år sen nu. När jag tittar på bilderna som visas i tidningar och på tv så känns det fortfarande som om det vore scener ur någon katastroffilm. Jag hade kommit hem strax före kl.15 och vred på tv:n för att se eftermiddagsnyheterna på tv4 sen gick jag ut till köket och började göra kaffe. Nyheterna rapporterade om en flygolycka i New York, ett flygplan hade störtat in i World Trade Center. Mitt under sändningen såg jag som så många andra hur det andra flygplanet flög in i den andra skyskrapan och nyhetskommentatorerna lika chockade som jag ropade ut att detta kan inte vara en olycka. Senare under kvällen satt jag och min dåvarande sambo och växlade mellan svenska och amerikanska nyhetskanaler och internet för att följa
rapporteringen. Det kändes absurt att se hur tornen rasade, man tycker att så stora byggnader borde inte kunna rasa ihop så där som om det vore korthus. När vi också läste om de andra kapade flygplanen varav det ena flög in i Pentagon så tänkte vi att nu blir det ett till världskrig (jag var bara 23 år, kanske skulle jag ha resonerat annorlunda om jag var äldre). Dagen efter kunde man läsa i dagstidningarna hur människor i panik hade hoppat från de brinnande tornen och hur räddningsarbetarna hade hört dunsarna när de som hoppat slog i backen.

Det är fortfarande svårt att förstå hur panikslagen man måste vara för att välja att hoppa mot sin död på det där sättet. Kanske det var för att det skulle vara det lindrigaste sättet att dö, snabbare än att brinna upp inne. Det var nog det som var mest otäckt att läsa just då, hur alla de människorna dunsade i marken. Idag läste jag vad en brandman berättade om det, att det inte blev någonting kvar av de människorna. Det är nog det som har etsat sig fast mest i mitt minne, tanken på alla de som hoppade.

Sen kom nyhetsrapporteringen efter. Bilder som visade hur allt var täckt av ett tjockt lager grått damm, hur människor täckta av detta gråa damm flydde. Det speciella ljudet som lät i bakgrunden, kommer inte riktigt ihåg men något sorts tjutande ljud tror jag att det var.

Tiden går och det har hänt mycket i världen efter 9/11. Ibland kan jag undra hur det kommer att beskrivas i historieböckerna i framtiden. När vi som var unga då är gamla, kommer man att fråga hur vi uppfattade detta? Kommer våra barnbarn att få i hemläxa att fråga sina mor- och farföräldrar hur vi uppfattade det som hände? Det återstår att se. Det är i alla fall någonting som man inte kommer att glömma, bilderna sitter fast på näthinnan och de flesta kommer nog ihåg vad de gjorde i just det ögonblick då de nåddes av nyheternas rapporteringar.