En sak som stör min ro, för jag har faktiskt ro just nu, är att jag inte fått betalt för alla timmar som jag jobbat i våras. Det saknas 2 kvällspass varav ett på en helgdag. Jag har påmint flera gånger och jag har väntat i flera månader. De skjuter ständigt upp utbetalningen, nu skulle pengarna ha kommit idag men lönespecen visade ingenting och de hade inte kommit på kontot. På måndag ska jag låta facket ta över. Jag har aldrig låtit facket ta över något ärende förut och jag tycker att det är väldigt jobbigt. Tänk om min arbetsgivare slutar ge mig timmar efter det här, jag vet att de inte får säga upp mig för en sån här sak men jag har en osäker timanställning och ingen kommer att kunna bevisa någonting om de slutar ge mig timmar på grund av detta. Jag vet ju att jag har rätt och facket tycker att jag skulle kontaktat dem tidigare men jag vill ju helst lösa saker utan att det blir konflikter men nu kan jag nog räkna med att de inte kommer att betala mig om jag inte låter facket tvinga dem.
Det är inte främmande för mig att en arbetsgivare verkar jättebra ett tag och sen börjar de krångla, det har hänt ett par gånger. Jag har rådfrågat facket tidigare och i de fallen har det räckt med att jag nämnt att jag varit i kontakt med facket så fick jag det jag hade rätt till men (MEN) sen har det i båda fallen lett till att jag inte fått mer timmar eller att jag på annat sätt "fasats ut". Ingen kan bevisa något eftersom jag har haft timanställningar men jag tycker att det är konstigt hur jag kan gå från att vara ansedd som en jättebra och populär anställd till att helt plötsligt inte få jobba alls på så kort tid. Men i de branscher som jag har jobbat i så förvånar ingenting mig längre.
Jag tycker inte om att bråka. Jag tycker att man ska kunna lösa saker utan att det behöver bli konfliker men jag är också väldigt noga med att rätt ska vara rätt.
Mitt råd för idag är: Var ansluten till ett fackförbund och en a-kassa. Gå inte ur eller strunta i det på grund av den extra kostnaden. Se det som en försäkring. Även om man inte behöver dem just nu så kan det hända att man förlorar jobbet eller att det blir problem med arbetsgivaren och då behöver man hjälp att driva genom sin rätt.
lördag 25 augusti 2012
torsdag 23 augusti 2012
Stressad kropp
Idag mår jag bättre. Jag fick TENS på min nacke i går och det var så skönt, jag behövde inte ta några värktabletter förrän jag skulle gå och lägga mig. 12 timmar blev det mellan värktabletterna =) och idag har nacken varit helt ok. Jag har tagit alla värktabletter men innan TENSen så hade jag ont fast jag tagit citodon.
Men det som bråkar med mig idag är min allergi, min stackars näsa känns alldeles sårig inuti. Jag har nåt slags eksem i näsan tror jag det var, jag var till en läkare förra våren som sa att det var nåt sånt. Jag har ju använt kortisonnässpray i flera år för att jag inte tål damm och partiklar och sånt. Jag ska göra nytt allergitest om någon vecka och då får jag väl säga att min näsa är så här igen. Det gör så ont!!! Känns som om jag dragit in rent salt i näsan.
Hur som helst... På måndag börjar en ny riktning i mitt liv, jag skriver mer om det sen. Det verkar löst sig till slut och jag är så glad. Jag hoppas att allt går bra. Jag tror att min kropp får lugn nu också, det blir mycket att göra under 2 år men det leder någonstans. Min stressade kropp behöver rutiner och ordning och jag tror att många spänningar kommer att släppa.
Men det som bråkar med mig idag är min allergi, min stackars näsa känns alldeles sårig inuti. Jag har nåt slags eksem i näsan tror jag det var, jag var till en läkare förra våren som sa att det var nåt sånt. Jag har ju använt kortisonnässpray i flera år för att jag inte tål damm och partiklar och sånt. Jag ska göra nytt allergitest om någon vecka och då får jag väl säga att min näsa är så här igen. Det gör så ont!!! Känns som om jag dragit in rent salt i näsan.
Hur som helst... På måndag börjar en ny riktning i mitt liv, jag skriver mer om det sen. Det verkar löst sig till slut och jag är så glad. Jag hoppas att allt går bra. Jag tror att min kropp får lugn nu också, det blir mycket att göra under 2 år men det leder någonstans. Min stressade kropp behöver rutiner och ordning och jag tror att många spänningar kommer att släppa.
söndag 19 augusti 2012
Stressad hjärna
Något av det svåraste som jag vet är att acceptera att jag kan bli trött och att jag inte kan driva mig själv så hårt längre. I teorin så förstår jag ju naturligtvis att jag inte kan göra någon nytta någonstans om jag inte har ätit eller sovit eller om jag stressat så mitt huvud är på bristningsgränsen men när jag ska sätta teorin i praktik så blir det svårt. Det är svårt att sätta gränser för vad jag kräver av mig själv och genom detta har jag svårt att motivera de gränser som jag sätter mot andra när det gäller exempelvis arbetsbelastning. Jag orkar helt enkelt inte vad som helst.
Det är svårt för mig att acceptera detta för jag brukade ha en energi och en kapacitet som inte var av denna värld tidigare. Det var innan jag blev sjuk. När jag blev sjuk kom det som en blockering i mitt huvud och allt som malde runt var att jag måste göra det och det och allt och inte sova och inte äta för det fanns inte tid eller pengar till. Det var så jag brände bort all min energi. Det var så jag förstörde min mage, min sömn och fick min ständiga muskelvärk. Jag vet ju allt detta, hur och varför det gått som det gått men det är ändå så svårt att bryta detta mönster.
Jag kan komma på mig själv med att piska mig till att stirra på kurslitteratur som jag på grund av trötthet inte längre förstår men jag har inga reflexer som säger till mig att jag ska vila när jag är trött, de har försvunnit liksom andra reflexer som hungerkänslor och att kunna sova. När jag är utvilad och har fått mat och kaffe och en nypa frisk luft så kan jag förstå komplicerade texter men när jag är trött, inte har ätit och är distraherad av störande moment så fungerar ingenting. Under en period för många år sen kunde jag inte ens förstå det jag läste i en av Harry Potter-böckerna eller en vanlig artikel i DN.
Det här är inget som man direkt kan säga till sina lärare eller kursare för de kommer aldrig att förstå. De kan försöka men ingen kan förstå om de inte varit i samma situation. En gång glömde jag nästan bort hur man lagar mat, jag fick lära mig det på nytt. För bara några veckor sen glömde jag bort om vi hade gått eller tagit bilen mellan IKEA och Elgiganten 10 minuter tidigare. Jag har glömt bort hur man stavar många ord samt ordbetydelse för vissa ord i svenska, engelska samt den lilla franska som jag en gång kunde.
Det är otäckt när man inte längre har kontrollen över sitt intellekt, när det blir blankt i huvudet. Den största rädslan är att detta är permanent men jag vet samtidigt att kroppen är fantastiskt bra när det gäller att läka och att lära sig att kompensera det som blivit skadat, både i kroppen och i hjärnan. Jag har ändå tilltro till att min kropp så småningom reparerar sig. Hur jag ska tackla en omgivning som inte förstår hinder som inte syns blir nog svårare, en omgivning som antingen tror att det beror på lathet eller tror att det beror på bristande begåvning (och det är INGET fel på min begåvning det har jag papper på) det får jag lära mig efter hand.
För jag har hinder, men jag är inte hindrad
Det är svårt för mig att acceptera detta för jag brukade ha en energi och en kapacitet som inte var av denna värld tidigare. Det var innan jag blev sjuk. När jag blev sjuk kom det som en blockering i mitt huvud och allt som malde runt var att jag måste göra det och det och allt och inte sova och inte äta för det fanns inte tid eller pengar till. Det var så jag brände bort all min energi. Det var så jag förstörde min mage, min sömn och fick min ständiga muskelvärk. Jag vet ju allt detta, hur och varför det gått som det gått men det är ändå så svårt att bryta detta mönster.
Jag kan komma på mig själv med att piska mig till att stirra på kurslitteratur som jag på grund av trötthet inte längre förstår men jag har inga reflexer som säger till mig att jag ska vila när jag är trött, de har försvunnit liksom andra reflexer som hungerkänslor och att kunna sova. När jag är utvilad och har fått mat och kaffe och en nypa frisk luft så kan jag förstå komplicerade texter men när jag är trött, inte har ätit och är distraherad av störande moment så fungerar ingenting. Under en period för många år sen kunde jag inte ens förstå det jag läste i en av Harry Potter-böckerna eller en vanlig artikel i DN.
Det här är inget som man direkt kan säga till sina lärare eller kursare för de kommer aldrig att förstå. De kan försöka men ingen kan förstå om de inte varit i samma situation. En gång glömde jag nästan bort hur man lagar mat, jag fick lära mig det på nytt. För bara några veckor sen glömde jag bort om vi hade gått eller tagit bilen mellan IKEA och Elgiganten 10 minuter tidigare. Jag har glömt bort hur man stavar många ord samt ordbetydelse för vissa ord i svenska, engelska samt den lilla franska som jag en gång kunde.
Det är otäckt när man inte längre har kontrollen över sitt intellekt, när det blir blankt i huvudet. Den största rädslan är att detta är permanent men jag vet samtidigt att kroppen är fantastiskt bra när det gäller att läka och att lära sig att kompensera det som blivit skadat, både i kroppen och i hjärnan. Jag har ändå tilltro till att min kropp så småningom reparerar sig. Hur jag ska tackla en omgivning som inte förstår hinder som inte syns blir nog svårare, en omgivning som antingen tror att det beror på lathet eller tror att det beror på bristande begåvning (och det är INGET fel på min begåvning det har jag papper på) det får jag lära mig efter hand.
För jag har hinder, men jag är inte hindrad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)