det blir ingen rubrik idag

Ett litet ord som alla fruktar, ett litet ord som börjar på c. Jag ber till alla makter som finns: Hon måste bli frisk! Alla mina egna bekymmer är så små jämfört med vad hon nu står inför. Hon måste bli bra! Jag är så långt borta, jag kan inte vara där för henne. Jag önskar att jag kunde vara där för henne

Sömnbrist och svammel

Jag är helt tömd på energi. Dels på grund av att det blåste så mycket inatt så jag kunde inte sova. Men främst är det ju på grund av allt som hänt under den här hösten. Det känns som om jag aldrig ska bli pigg igen, men jag får hoppas på att det går över. Julen har varit bra även om julkänslan inte riktigt har kommit. Jag har fått jättefina julklappar bland annat en matta att ha bredvid sängen, en jättefin handvävd duk som min moster har gjort, alla tre säsongerna av True Blood på dvd.

Jag ska inte låta det här ta ner mig, jag ska inte! Men jag är så trött. Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Det finns en hel del kritik att ta upp för att överklaga myndighetsbeslutet jag fick häromdagen, ska kolla upp det mer. Jag har tre veckor på mig att överklaga och de skickar så jag har beslutet två dagar innan julafton (!) vilket innebär att alla som kan styrka min rätt är jullediga. Sen så har de inte preciserat sitt beslut och som jag skrivit tidigare så är det väldigt underlig motivation. (suck, jag blir så trött. Ska jag aldrig få lugn och ro?). Det är inte konstigt att vissa människor blir som strykrädda hundar när myndigheterna kan bete sig nästan hur som helst. Visst man kan alltid överklaga, men kom igen! Hur mycket ska man orka med egentligen?

Om en vecka så ska jag operera foten, hoppas att det går bra. Hoppas att inte mina farbröder hör av sig och tycker att vi ska fixa allt direkt efter helgerna när jag är nyopererad. Jag är rädd för att det kommer att bli så. Att farbror X har tagit ledigt från sitt jobb utan att prata med mig först (han har bara bokat tid på banken två gånger utan att ha fullmakter). Nej, då får de vänta.

Jag bara svamlar idag. Förlåt för det. Det är mitt trötta huvud som svamlar. Hoppas att jag kan sova inatt. Det är alltid lite otäckt när det blåser så mycket som det gjorde nu natten som var, även fast man vet att husen håller.

Vandrar på törnen

Mattan under mina fötter är undandragen igen. Tänk att det gör lika ont varje gång. Varför är jag överhuvudtaget förvånad? Trodde jag verkligen att jag skulle få lite avlastning, att jag skulle få en chans till ett bra liv, att samhället skulle ge mig den hjälpen efter alla dessa år av nederlag? Trodde jag verkligen det? Det känns som om jag är dömd att vandra på törnen hela livet. Jag trodde att jag skulle få en chans till nu när jag har fått min diagnos men den hjälpen är tydligen inte till för mig. Det här var den sista spiken i kistan för mitt förtroende för det så kallade sociala skyddsnätet i det här landet. Systemet dränker mig. Det känns som om jag försöker simma mot ytan med betongblock fastkedjade vid vristerna.

Om lite mer än en vecka ligger jag med nyopererad och gipsad fot. Ska jag då behöva hålla på att överklaga beslutet från myndigheten? Hur ska jag lyckas trolla fram nya intyg och papper mitt i julledigheten? Motiveringen till beslutet är nästan skrattretande, jag undrar om den inte till och med är lite diskriminerande (jag får kolla upp det).

Men jag orkar inte hålla på att krångla mig genom byråkratin längre, jag behöver den lilla ork jag har kvar till annat. Jag vill inte hålla på med att fixa med intyg och väga varje formulering på guldvåg för gud förbjude om jag skulle skriva något som kan tolkas på fler sätt än ett, eller motivera allt jag gjort de senaste 10 åren + hur min diagnos fungerar så pass bra att det inte finns några kryphål där. Det är ett heltidsjobb att göra detta och just nu orkar jag knappt åka in till stan för någon timme på grund av utmattning efter hela den här hösten som har varit. Vad ska jag göra nu?

Måste man vara helt utslagen innan man får hjälp? Systemet främjar passivitet. För den som kämpar bestraffas med att slängas ut ur skyddsnätet. Statens kvarn maler mycket långsamt och jag har inte råd att vänta, inte råd att hoppas. Nu ska jag sträva efter en sak: privat förmögenhet. Egna pengar är det som kan ge en trygg framtid.

Zebra

Jag är en fyrkantig kloss som man försöker pressa ner i ett hål gjort för runda klossar, en zebra i en värld där det bara bor hästar. Jag har försökt att lägga ner min man och måla över ränderna men färgen flagnar efter ett tag och alla tittar så konstigt när ränderna börja synas för då ser jag ju varken ut som en häst eller som en zebra och då kan ingen kategorisera mig. Om man mot all förmodan skulle lyckas pressa ner mig i det runda hålet så skulle det tyckas vara jättebra för alla andra men för mig så skulle det göra ont, för man måste ju såga bort hörnen för att lyckas pressa ner en fyrkant i ett runt hål.

Jag tycker om mina hörn och jag tycker om mina ränder men de är inte alltid accepterade. Hur ska jag kunna förklara att jag bara är sån här, att jag inte längre tänker be om ursäkt för att jag är född sån här? Jag vill vara fri att välja som alla andra men en zebra får inte välja fritt, en zebra ska tacka, ta emot och vara glad för vad han får. Men jag vill inte bli över. Jag vill skapa, leva, skratta och gråta som en zebra. Jag vill att mina eventuella barn ska vara stolta för att deras mamma är en zebra. Jag vill ha ett bra liv som zebra även om jag bor i en värld där det bara bor hästar.

Feeling better

Nu är jag på bättre humör. Har städat och ätit och så visade de Familjen Addams från 1991 på tv.

Från den klassiska tv-serien

http://www.youtube.com/watch?v=_YFk4b6yeX4

Så bra!

One of those days

Fan! Jag kan inte få honom ur mitt huvud. Så har det alltid varit, jag letar upp alla fel jag kan tänka mig att han har och så bestämmer jag mig för att sluta larva mig men så får jag reda på något som uppväger de eventuella felen och så är jag tillbaka på ruta 1. Jag kan inte hitta några fel på honom och det stör mig något så förskräckligt. Hur har det kunna bli så här? Gå och vilja ha något som jag aldrig kommer att få. Han är min förbannelse.

Jag måste skärpa mig nu, jag kan inte hålla på så här. Hur ska jag kunna hitta någon att dela livet med när han finns i närheten?

Ja jag vet, idag är en sån där deppdag. Det går över. Jag är nog bara understimulerad och rastlös. Borde ta en promenad sen så jag får komma ut en stund, det är inte bra att sitta hemma så här som jag måste göra. Om jag bara kunde få vara tillbaka på jobbet så skulle jag må bättre men jag kommer inte att kunna gå tillbaka till jobbet förrän jag gjort operationen och foten läkt. Jobba är bästa medicinen mot såna här dagar.

Städa funkar också så det ska jag göra nu. Sen kanske jag ska teckna lite, försöker fånga rörelse i skisserna...

Varför?

Idag är det Nobeldagen, en dag som hyllar vetenskap och internationellt samarbete. Och idag drog salemmarschen genom innerstan. Samtidigt som talen från årets fredspristagare sändes från Oslo så började de högerextrema sin manifestation. Känslan var nästan absurd när jag satt och lyssnade på de tre kvinnor som fått fredspriset och samtidigt visste att nu startar demonstrationerna inne i stan. Varför idag? Varför demonstrerar de mot demokrati och internationellt samarbete på en dag som denna? På nyheterna sa man att de högerextrema rörelserna enbart har förändrats till det yttre och att de har samma värderingar som på 90-talet, de är mer städade till det yttre nu. Jag har faktiskt tänkt på det vid vissa tillfällen, nu när valet förra hösten fick de resultat som det fick och ett främlingsfientligt parti röstades in i riksdagen samtidigt som ett gammalt vitmakt-sällskap kom in i en kommunfullmäktige i södra Sverige, man ser inga skinheads på gatorna idag som man gjorde på 90-talet. Men värderingarna finns där någonstans, skillnaden är att de inte syns. Då, på 90-talet sa man att det är inte skinheadsen som är de "farliga", de är bara "noisemakers". Det är de som ligger bakom, de som inte märks som man ska oroa sig för.

Främlingsfientlighet, det innebär att vara fientlig till det som är annorlunda. Annorlunda från vad? Historien bevittnar om många fruktansvärda brott som begåtts i andan av "vi och dom". Har vi inte lärt oss någonting? Har vi inte lärt oss av historien? Har vi inte redan sett vad "vi och dom"-tänkandet kan leda till i sitt mest extrema uttryck?

Samarbete är en förutsättning för utveckling. Internationellt samarbete kan resultera i så mycket positivt. Hur kan någon var emot det?

Uppdatering

Det har varit några väldigt jobbiga veckor. Men nu verkar det som om jag har fått tid för operation, fick dock kämpa för den (är det svårt att förstå att jag har förskräckligt ont och att jag knappt tar mig ut alls?). Om en månad. Jag är lite (läs ganska) nervös, jag ska ta narkos för hur mycket osteolog jag än är så tror jag inte att jag vill vara vaken när de sågar i mina fötter.

Det är konstigt det där med smärta, det syns inte så folk tror inte att det är så farligt. Det räcker inte med att man går och haltar på stan och ser allmänt illamående ut, folk bufflar ändå och glöm att få sittplats på tunnelbanan (endast en enda person har rest sig upp och gett mig sittplatsen, en romsk kvinna på apoteket dagen innan jag åkte till akuten). Någon på tunnelbanan fräste åt mig för att jag inte såg en person som satt i rullstol, jag stod bara med ryggen till och höll på att svimma för jag hade så ont, men det är lugnt - syns inte, finns inte.

Nåväl, jag har fått min operationstid och det är jag glad för. Hoppas de fixar andra foten också snart för den är lika illa den också.

Nu är jag bara trött. Det har varit mycket krångel med min farmors dödsbo, vissa kan inte ta att man diskuterar vad h*n sagt och andra verkar inte ha koll över huvudtaget. Och detta ska jag med mina fötter hantera, jag som knappt orkar gå till mataffären utan att behöva vila efteråt. Jag kan ju säga att jag fått en massa stressymtom de här senaste veckorna.

Men, en sak i taget... Jag har fått min operation och dödsboet ska väl lösa sig, jag har blivit sjukskriven från både jobbet och studierna (hatar att vara sjukskriven, jag vill jobba), har fått nya krumelurpiller som jag ska ta om jag behöver ut på längre turer (läs små ärenden strax utanför min stadsdel), jag sover bättre tack och lov. Det enda jag skulle vilja är att kunna röra på mig mer, jag kan ju inte på grund av fötterna. Ska köpa ett klippkort på simhallen så jag kan röra på mig fram till operationen utan att belasta fötterna.

Tack mamma för all hjälp och tack den romska kvinnan på apoteket för att jag fick din sittplats.

Ett boktips: Björn Collarp, Palatsbarnen

Läs den! Den är så bra!

Ett annat tips: För att lugna ner röriga huvuden så kan man läsa juridikböcker. Civilrätt av Malmström & Agnell har hjälpt mig genom många sömnlösa nätter, funderar på att leta rätt på ett bättre begagnat exemplar av lagboken också.

Funkar även med Bibeln men jag tycker att det kan bli för tradigt ibland med alla uppräkningar av släktskap. Sen så har jag redan läst det mesta av Bibeln (+ psalmboken) och så rolig är den inte att jag läser den fler gånger.

Imorgon ska jag sova jättelänge :)