Andra och tredje besöket på Smärtmottagningen är avklarat. Igår träffade jag den måste vara landets skickligaste provtagerska. Jag skulle lämna blodprov så att doktorn kunde kolla eventuell inflammation och eventuella brister. Mitt stackars armväck har fått utstå många stick i detta syfte och jag tycker det gör mer och mer ont för varje gång. Jag bet ihop och tittade bort... och märkte knappt när det stack till i armen, ett lite myggbett kändes det som. Jag tittade förvånat dit när hon började fylla provrören. Maken till skicklig "stickare" har jag nog aldrig varit med om. Om man fick ge omdöme om sådant så skulle hon ha fått omdömet: bästa jag träffat på.
Jag vill skriva detta för att jag vill poängtera att det finns mycket bra sjukvårdspersonal också. Den senaste tiden har jag skrivit mycket om dåliga erfarenheter i sjukvården men alla är inte så. Det finns jättemånga som jobbar inom sjukvården som är fantastiskt bra och jag tycker att de som gör sitt jobb bra ofta kommer i skymundan. Det som oftast kommer fram är när någon är missnöjd. Därför tycker jag att man ska lyfta fram de gånger man träffar bra sjukvårdspersonal. Ni lyser upp vår vardag genom att vara så bra på era jobb.
Idag fick jag bekräftat att jag är överrörlig. Jag har funderat över det ett tag nu eftersom jag i princip kan knyta knut på mig själv, mina vrister viker sig ofta men jag vrickar dem typ aldrig (inte ens när jag har klackar), inga vanliga stretchövningar fungerar på mig utan jag måste stretcha med mina egna modifierade stretchövningar med mycket inspiration från yogaövningar i. Jag visar också tecken på fibromyalgi, något jag fick en total humörkrasch för under eftermiddagen. Inte en till sån där jobbig diagnos som man inte kan göra något åt... Ringde till psykiatrijouren (kvällsjouren) och fick prata med en jättebra person som verkligen hjälpte och var bara helt toppen. Han lyckades få mig ur min hopplöshet och hjälpte mig att koncentrera mig på annat. Så får vi se vad det blir när utredningen är klar. Men jag kan ju säga att det ändå känns ganska tungt idag även om jag tack vare han på jouren kan se förbi det.
Det som också känns väldigt tungt är att jag inte kan träna som jag vill under en ganska lång tid. Jag kan inte träna bågskytte, inte träna med den intensitet som jag vill och behöver. Jag ska inte träna något som kan ge stötar, vibrationer eller sträckningar i kroppen på ca 9 månader. Det känns jättejobbigt, jag som sett fram emot att börja träna nu när fötterna börjar klara det. Men det går inte. Försöker få tag på bågskytteklubben nu. Jag ska höra om jag kan gå till gymet annars får jag be om ett intyg så jag kan frysa kortet och i så fall får jag hitta något alternativt under den här tiden. Men vad skulle det vara?
Det har varit en jobbig dag idag och jag är helt slut, men jag känner ändå att det händer saker nu. Även om jag får besked om något som kan komma att innebära ett hinder i mitt liv så får jag ändå något att jobba med när jag vet vad som orsakar värken. Men ett eventuellt besked om att den förmodligen aldrig kommer att försvinna är ett tungt besked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar