fredag 15 februari 2013

Begränsningar och vikten av att säga nej

Det är svårt att acceptera sina begränsningar. Det är svårt att säga ifrån. Säga "Nej det finns ingen möjlighet till att jag kommer hinna det". Varför är det så svårt? Vill inte vara till besvär. Förstår ni problematiken i att man inte värnar om sin hälsa och integritet för att man inte vill vara till besvär? Jo, om man inte säger ifrån tidigt för att man märker att något börjar gå ut över hälsa och välmående så finns det som jag ser det en väg att gå: rakt in i den berömda väggen (eller vilken skepnad man nu väljer att använda för att illustrera när det tar stopp). Tror ni man är mindre till besvär när man ständigt är sjuk eller när man inte kan hålla arbetstakten uppe för att man kört slut på sig själv? Tror ni att man är mindre till besvär när man inte kan slutföra uppdrag för att hälsan går ut över arbetet så pass mycket? Till detta kommer att ständigt hålla masken uppe även om man vet att den kommer att rasa i småbitar när som helst. Till detta kommer inget privatliv, ingen tid till rekreation (vilket förmodligen var en bidragande orsak till att man hamnat där man hamnat). Till detta kommer så mycket. Allt för att man matats med bilden av den lyckade människan, den som har högskoleutbildning, flera års arbetserfarenhet, fast jobb, bra lön, bostadsrätt i rätt område, pengar på banken, snygg bil, skidsemester i alperna, funderar på att bli förälder... och knappt fyllt 30. Denna bild är det få som kan leva upp till men under 00-talet användes den (åtminstone i mina kretsar) som en skämtsam bild över hur idealen i samhället tycktes vara just då. Har det förändrats? Kanske lite. Jag tycker att man kan ana en attitydförändring, även om det sitter långt inne. Men hur många av oss har stupat under denna idealbild? Det finns lång väg kvar att gå.

Själv övar jag på att säga "nej" och att erkänna för mig själv att det finns begränsningar i hur mycket jag orkar. Jag föreställer mig scenarion där jag säger till mina lärare (och i framtiden arbetsgivare) att det där är för mycket jobb på för lite tid, det finns ingen möjlighet till att jag ska hinna göra detta. Jag övar på att tänka att jag har dysfunktioner och begränsningar som inte andra har och som andra har svårt att förstå men för att jag ska överleva så måste jag lära mig att säga ifrån ändå. Annars så blir jag sjukare och sjukare och det är mitt liv och min hälsa det handlar om. När man är fullt frisk så förstår man nog inte riktigt hur mycket det är värt, man tar det för givet. Sen när skadan är skedd så är det lätt att vara efterklok.

Människan är en av de mest anpassningsbara varelserna, vi lever länge och vi kan anpassa oss efter nya klimat och nya levnadsförutsättningar. Jag har hört att det är en av orsakerna till att vi är så framgångsrika som art. Och med dessa ord vill jag säga att även vi som kört slut på oss själva så kan vi anpassa oss och blomstra i våra nya förutsättningar bara vi får möjligheten till det och bara vi själva skapar förutsättningar för det.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar