det blir ingen rubrik idag

Ett litet ord som alla fruktar, ett litet ord som börjar på c. Jag ber till alla makter som finns: Hon måste bli frisk! Alla mina egna bekymmer är så små jämfört med vad hon nu står inför. Hon måste bli bra! Jag är så långt borta, jag kan inte vara där för henne. Jag önskar att jag kunde vara där för henne

Sömnbrist och svammel

Jag är helt tömd på energi. Dels på grund av att det blåste så mycket inatt så jag kunde inte sova. Men främst är det ju på grund av allt som hänt under den här hösten. Det känns som om jag aldrig ska bli pigg igen, men jag får hoppas på att det går över. Julen har varit bra även om julkänslan inte riktigt har kommit. Jag har fått jättefina julklappar bland annat en matta att ha bredvid sängen, en jättefin handvävd duk som min moster har gjort, alla tre säsongerna av True Blood på dvd.

Jag ska inte låta det här ta ner mig, jag ska inte! Men jag är så trött. Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Det finns en hel del kritik att ta upp för att överklaga myndighetsbeslutet jag fick häromdagen, ska kolla upp det mer. Jag har tre veckor på mig att överklaga och de skickar så jag har beslutet två dagar innan julafton (!) vilket innebär att alla som kan styrka min rätt är jullediga. Sen så har de inte preciserat sitt beslut och som jag skrivit tidigare så är det väldigt underlig motivation. (suck, jag blir så trött. Ska jag aldrig få lugn och ro?). Det är inte konstigt att vissa människor blir som strykrädda hundar när myndigheterna kan bete sig nästan hur som helst. Visst man kan alltid överklaga, men kom igen! Hur mycket ska man orka med egentligen?

Om en vecka så ska jag operera foten, hoppas att det går bra. Hoppas att inte mina farbröder hör av sig och tycker att vi ska fixa allt direkt efter helgerna när jag är nyopererad. Jag är rädd för att det kommer att bli så. Att farbror X har tagit ledigt från sitt jobb utan att prata med mig först (han har bara bokat tid på banken två gånger utan att ha fullmakter). Nej, då får de vänta.

Jag bara svamlar idag. Förlåt för det. Det är mitt trötta huvud som svamlar. Hoppas att jag kan sova inatt. Det är alltid lite otäckt när det blåser så mycket som det gjorde nu natten som var, även fast man vet att husen håller.

Vandrar på törnen

Mattan under mina fötter är undandragen igen. Tänk att det gör lika ont varje gång. Varför är jag överhuvudtaget förvånad? Trodde jag verkligen att jag skulle få lite avlastning, att jag skulle få en chans till ett bra liv, att samhället skulle ge mig den hjälpen efter alla dessa år av nederlag? Trodde jag verkligen det? Det känns som om jag är dömd att vandra på törnen hela livet. Jag trodde att jag skulle få en chans till nu när jag har fått min diagnos men den hjälpen är tydligen inte till för mig. Det här var den sista spiken i kistan för mitt förtroende för det så kallade sociala skyddsnätet i det här landet. Systemet dränker mig. Det känns som om jag försöker simma mot ytan med betongblock fastkedjade vid vristerna.

Om lite mer än en vecka ligger jag med nyopererad och gipsad fot. Ska jag då behöva hålla på att överklaga beslutet från myndigheten? Hur ska jag lyckas trolla fram nya intyg och papper mitt i julledigheten? Motiveringen till beslutet är nästan skrattretande, jag undrar om den inte till och med är lite diskriminerande (jag får kolla upp det).

Men jag orkar inte hålla på att krångla mig genom byråkratin längre, jag behöver den lilla ork jag har kvar till annat. Jag vill inte hålla på med att fixa med intyg och väga varje formulering på guldvåg för gud förbjude om jag skulle skriva något som kan tolkas på fler sätt än ett, eller motivera allt jag gjort de senaste 10 åren + hur min diagnos fungerar så pass bra att det inte finns några kryphål där. Det är ett heltidsjobb att göra detta och just nu orkar jag knappt åka in till stan för någon timme på grund av utmattning efter hela den här hösten som har varit. Vad ska jag göra nu?

Måste man vara helt utslagen innan man får hjälp? Systemet främjar passivitet. För den som kämpar bestraffas med att slängas ut ur skyddsnätet. Statens kvarn maler mycket långsamt och jag har inte råd att vänta, inte råd att hoppas. Nu ska jag sträva efter en sak: privat förmögenhet. Egna pengar är det som kan ge en trygg framtid.

Zebra

Jag är en fyrkantig kloss som man försöker pressa ner i ett hål gjort för runda klossar, en zebra i en värld där det bara bor hästar. Jag har försökt att lägga ner min man och måla över ränderna men färgen flagnar efter ett tag och alla tittar så konstigt när ränderna börja synas för då ser jag ju varken ut som en häst eller som en zebra och då kan ingen kategorisera mig. Om man mot all förmodan skulle lyckas pressa ner mig i det runda hålet så skulle det tyckas vara jättebra för alla andra men för mig så skulle det göra ont, för man måste ju såga bort hörnen för att lyckas pressa ner en fyrkant i ett runt hål.

Jag tycker om mina hörn och jag tycker om mina ränder men de är inte alltid accepterade. Hur ska jag kunna förklara att jag bara är sån här, att jag inte längre tänker be om ursäkt för att jag är född sån här? Jag vill vara fri att välja som alla andra men en zebra får inte välja fritt, en zebra ska tacka, ta emot och vara glad för vad han får. Men jag vill inte bli över. Jag vill skapa, leva, skratta och gråta som en zebra. Jag vill att mina eventuella barn ska vara stolta för att deras mamma är en zebra. Jag vill ha ett bra liv som zebra även om jag bor i en värld där det bara bor hästar.

Feeling better

Nu är jag på bättre humör. Har städat och ätit och så visade de Familjen Addams från 1991 på tv.

Från den klassiska tv-serien

http://www.youtube.com/watch?v=_YFk4b6yeX4

Så bra!

One of those days

Fan! Jag kan inte få honom ur mitt huvud. Så har det alltid varit, jag letar upp alla fel jag kan tänka mig att han har och så bestämmer jag mig för att sluta larva mig men så får jag reda på något som uppväger de eventuella felen och så är jag tillbaka på ruta 1. Jag kan inte hitta några fel på honom och det stör mig något så förskräckligt. Hur har det kunna bli så här? Gå och vilja ha något som jag aldrig kommer att få. Han är min förbannelse.

Jag måste skärpa mig nu, jag kan inte hålla på så här. Hur ska jag kunna hitta någon att dela livet med när han finns i närheten?

Ja jag vet, idag är en sån där deppdag. Det går över. Jag är nog bara understimulerad och rastlös. Borde ta en promenad sen så jag får komma ut en stund, det är inte bra att sitta hemma så här som jag måste göra. Om jag bara kunde få vara tillbaka på jobbet så skulle jag må bättre men jag kommer inte att kunna gå tillbaka till jobbet förrän jag gjort operationen och foten läkt. Jobba är bästa medicinen mot såna här dagar.

Städa funkar också så det ska jag göra nu. Sen kanske jag ska teckna lite, försöker fånga rörelse i skisserna...

Varför?

Idag är det Nobeldagen, en dag som hyllar vetenskap och internationellt samarbete. Och idag drog salemmarschen genom innerstan. Samtidigt som talen från årets fredspristagare sändes från Oslo så började de högerextrema sin manifestation. Känslan var nästan absurd när jag satt och lyssnade på de tre kvinnor som fått fredspriset och samtidigt visste att nu startar demonstrationerna inne i stan. Varför idag? Varför demonstrerar de mot demokrati och internationellt samarbete på en dag som denna? På nyheterna sa man att de högerextrema rörelserna enbart har förändrats till det yttre och att de har samma värderingar som på 90-talet, de är mer städade till det yttre nu. Jag har faktiskt tänkt på det vid vissa tillfällen, nu när valet förra hösten fick de resultat som det fick och ett främlingsfientligt parti röstades in i riksdagen samtidigt som ett gammalt vitmakt-sällskap kom in i en kommunfullmäktige i södra Sverige, man ser inga skinheads på gatorna idag som man gjorde på 90-talet. Men värderingarna finns där någonstans, skillnaden är att de inte syns. Då, på 90-talet sa man att det är inte skinheadsen som är de "farliga", de är bara "noisemakers". Det är de som ligger bakom, de som inte märks som man ska oroa sig för.

Främlingsfientlighet, det innebär att vara fientlig till det som är annorlunda. Annorlunda från vad? Historien bevittnar om många fruktansvärda brott som begåtts i andan av "vi och dom". Har vi inte lärt oss någonting? Har vi inte lärt oss av historien? Har vi inte redan sett vad "vi och dom"-tänkandet kan leda till i sitt mest extrema uttryck?

Samarbete är en förutsättning för utveckling. Internationellt samarbete kan resultera i så mycket positivt. Hur kan någon var emot det?

Uppdatering

Det har varit några väldigt jobbiga veckor. Men nu verkar det som om jag har fått tid för operation, fick dock kämpa för den (är det svårt att förstå att jag har förskräckligt ont och att jag knappt tar mig ut alls?). Om en månad. Jag är lite (läs ganska) nervös, jag ska ta narkos för hur mycket osteolog jag än är så tror jag inte att jag vill vara vaken när de sågar i mina fötter.

Det är konstigt det där med smärta, det syns inte så folk tror inte att det är så farligt. Det räcker inte med att man går och haltar på stan och ser allmänt illamående ut, folk bufflar ändå och glöm att få sittplats på tunnelbanan (endast en enda person har rest sig upp och gett mig sittplatsen, en romsk kvinna på apoteket dagen innan jag åkte till akuten). Någon på tunnelbanan fräste åt mig för att jag inte såg en person som satt i rullstol, jag stod bara med ryggen till och höll på att svimma för jag hade så ont, men det är lugnt - syns inte, finns inte.

Nåväl, jag har fått min operationstid och det är jag glad för. Hoppas de fixar andra foten också snart för den är lika illa den också.

Nu är jag bara trött. Det har varit mycket krångel med min farmors dödsbo, vissa kan inte ta att man diskuterar vad h*n sagt och andra verkar inte ha koll över huvudtaget. Och detta ska jag med mina fötter hantera, jag som knappt orkar gå till mataffären utan att behöva vila efteråt. Jag kan ju säga att jag fått en massa stressymtom de här senaste veckorna.

Men, en sak i taget... Jag har fått min operation och dödsboet ska väl lösa sig, jag har blivit sjukskriven från både jobbet och studierna (hatar att vara sjukskriven, jag vill jobba), har fått nya krumelurpiller som jag ska ta om jag behöver ut på längre turer (läs små ärenden strax utanför min stadsdel), jag sover bättre tack och lov. Det enda jag skulle vilja är att kunna röra på mig mer, jag kan ju inte på grund av fötterna. Ska köpa ett klippkort på simhallen så jag kan röra på mig fram till operationen utan att belasta fötterna.

Tack mamma för all hjälp och tack den romska kvinnan på apoteket för att jag fick din sittplats.

Ett boktips: Björn Collarp, Palatsbarnen

Läs den! Den är så bra!

Ett annat tips: För att lugna ner röriga huvuden så kan man läsa juridikböcker. Civilrätt av Malmström & Agnell har hjälpt mig genom många sömnlösa nätter, funderar på att leta rätt på ett bättre begagnat exemplar av lagboken också.

Funkar även med Bibeln men jag tycker att det kan bli för tradigt ibland med alla uppräkningar av släktskap. Sen så har jag redan läst det mesta av Bibeln (+ psalmboken) och så rolig är den inte att jag läser den fler gånger.

Imorgon ska jag sova jättelänge :)

Stanna karusellen! Jag vill hoppa av

Den här stressen tar knäcken på mig, att inte veta och att gå och vänta. Jag har inte kunnat plugga och idag missade jag mötet med min mentor. Det är ganska kaotiskt just nu. Efter att ha ringt ortopedmottagningen och nästan gråtit i telefonen för att jag knappt kan ta mig någonstans och inte heller kan ta värktabletter så ringde läkaren på eftermiddagen och jag har fått en tid på tisdag. Nu gäller det att snåra sig genom csn och deras process om att söka förlängt studiemedel på grund av min diagnos och där får jag nog vänta ännu längre är jag rädd. Jag träffade studievägledaren för min heminstitution i måndags och imorgon ska jag träffa samordnaren för handikappcenter på universitetet. Det bara snurrar i mitt huvud...

Jag känner mig verkligen rutten som missade min tid med mentorn och för att jag inte hunnit göra vad jag ska göra. All min ork går åt och idag har varit en riktig skitdag.

Och som grädde på moset så har jag ju den där förbaskade bouppteckningen kvar också och jag vet inte om jag ska orka bry mig men jag tror att den inte är korrekt gjord. Folk som inte har koll på juridiken bör ta sitt förnuft till fånga och be om hjälp. Jag vet att det är svårt med bouppteckning, jag har gjort en. Men man måste ha koll på juridiken!

En sak är säkert: Jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli fattig! Jag vill kunna betala för vad jag behöver så att jag slipper denna stress som annars blir. För stress kommer att ta död på mig till slut, det är jag helt säker på.

Möjligtvis omöjlig?

Tänk att vissa måste göra allt så himla krångligt, jag säger inga namn men det har att göra med vissa kurser som jag läser och har läst. Det känns nästan som om man vill göra sig lite omöjlig (jag kan ju ha fel i denna tolkning men universitetsvärlden är ju som de flesta vet VÄLDIGT hierarikisk). Min mening i detta är att man behöver ju inte göra saker svårare än vad de är, det är ändå ingen som blir imponerad. I dagens informationssamhälle så finns det inte tid att hålla på att krångla med onödiga saker bara för att "det ska vara så". Tid kostar resurser, för alla. Man verkar inte mer viktig bara för att man gör sig svårnådd, snarare tvärtom. Visst, jag tillhör en ny generation akademiker och jag är dessutom tvärvetenskaplig och business-minded men så ovanlig kan jag väl ändå inte vara. Det finns ingen framtid i fyrkantiga byråkratiska fasoner, dagens och säkerligen även framtidens samhälle kräver mer flexibilitet och nåbarhet för om man inte kan svara när kunder/uppdragsgivare söker ens tjänster så går de bara vidare till nästa. Service people - det är framtiden, service och kompetens. Det är inte svårt att hitta ersättare idag. Så, vad kan man då göra för att bli den som kunder och uppdragsgivare kommer ihåg? Jo, marknadsföring och ett bra varumärke. Det pratas ju om något som kallas för personligt varumärke och det är någonting som är värt att lägga tid och energi på, jag ska ta upp det i ett senare inlägg för det förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Det finns ju andra instanser som också gjort sig känd genom sin onåbarhet och ibland smått omöjliga logik samt näst intill icke existerande kommunikation, nämligen våra kära myndigheter. Allt som jag skrev i förra stycket är bara barnlek jämförelsevis med våra myndigheter. Det kanske bara är jag, men ibland så kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan vissa myndigheters tillvägagångssätt och vad som kallas för härskartekniker (jag ska ge dessa ett eget inlägg också).

Men, all business är inte bra business. Jag följer så gott jag hinner med alla rapporteringar som görs angående skandaler på äldreboenden. Jag gör detta av flera orsaker, dels så har jag jobbat inom äldrevården och dels så tycker jag att vi ska ta hand om våra gamla. De som byggde upp vårat land och såg till att vi ändå har det så pass bra som vi har det (vilket är bättre än de flesta länder även om vissa saker borde förbättras) ska få ha det bra. Jag blir så arg när jag läser om dessa vårdskandaler på äldreboenden! Gamla människor är fantastiska, tänk allt de varit med om, allt de kan berätta om, allt de kan förklara och lära ut.

Ikväll ska jag titta på fortsättningen av en dokumentär som behandlar bland annat äldrevården.

Men nu ska jag vila foten, titta lite på tv och brodera lite.

En liten text i natten

Nu är det sent och jag borde sova (klockan på inläggen visar inte riktigt som den ska tror jag, klockan är typ 3 på natten här nu). Jag har varit så stressad så jag har inte kunnat gå och lägga mig. Jag försöker börja teckna igen, det är inte det lättaste när man knappt satt en penna mot ett skissblock på 15 år. Det går lättare att teckna människor nu när jag har läst anatomi. Om jag tänker att jag bygger upp från skelettet hur kroppen är uppbyggd och sen får jag "klä på" kroppen muskler och kläder och allt. Sen ska man tänka på hur tyngdpunkten är fördelad och hur kroppens vinklar blir när man ska få en tvådimensionell bild att ge en illusion av en tredimensionell bild. För det är just vad en teckning är - en illusion av någonting. Perspektiv, vinklar, tyngdpunkt, anatomi, rörelsemönster. Det är inte så lätt att få till allt och det är det här som många missar, illusionen blir fel för att man inte kan omvandla ögats tredimensionella tolkning till en tvådimensionell illusion av vad ögat just tolkat. Det är just det som man övar på när man lär sig teckna. Det är där det blir fel när man ska teckna i datorn men inte vet hur man tecknar med penna och papper, man måste lära sig hantverket innan man kan skoja till det med teknik och det finns inga genvägar till detta tyvärr. Och något som drabbat mig - man blir ringrostig om man inte övat på länge.

Här, ett vackert stycke av Grieg från Peer Gynt, Åses död:

http://www.youtube.com/watch?v=OrhMv_4Q-YU

Hab, fot och lite annat tjafs

Första mötet på habiliteringen idag. Det var ganska jobbigt, jag är inte van vi sånt här. Men jag tror ändå att det kan bli bra till slut, jag har möjlighet att få lite strategier för hur jag ska klara av livet utan att bli allt för utmattad samt få det stöd jag behöver. Ibland känns det dock som om många är dubbelt övertydliga, det gör mig ganska irriterad. Jag har asberger, jag är inte dum i huvet. Det som ändå känns skönt är att jag inte tvingas gå med i några grupper, det finns gruppträffar och föreläsningar och sånt. Arbetsterapeuten sa att vi kunde gå genom det som jag vill ändå. Jag sa att jag absolut inte känner någon som helst samhörighet med andra asbergare och att jag absolut inte är i behov av att träffa andra med samma diagnos. Skönt... Jag behöver inte träffa några okända människor bara för att de har samma diagnos som jag, jag har nog med min egen diagnos.

Foten... foten... foten. Ja, den är och den gör ont. Det tar tid det här. Och inte kan vårdcentralen göra någonting heller eftersom min mage inte tål antiinflammatoriska tabletter eller starkare värktabletter (?!?) konstigt det där... Vad kan de göra på vårdcentralen egentligen? Den bästa läkaren (den som kunde hjälpa lite i alla fall) har slutat där och min nya husläkare är tydligen ledig så de senaste gångerna så har jag fått träffa ST-läkare och de kan inte hjälpa mig. Jag blir bara runtskickad. Det senaste är att jag ska smörja xylocain på foten och äta alvedon så vida jag inte åker till ortopedakuten igen. Jaha... då gör vi som farbror doktorn säger... Sen då? Hur lång tid tar det att få operation? Ett tag skulle jag tro. Min fot hindrar mig från att jobba och jag förlorar pengar varje dag som jag är hemma, varje månad som jag inte kan jobba fullt ut. Om man fick fakturera för den tiden som man går och väntar på vård och åtgärder, undrar hur mycket det skulle stå på den fakturan - ganska mycket i mitt fall kan jag säga.

Btw, jag var ju till en sjukgymnast igår (på remiss från VC) och h*n bekräftade det som jag trott hela tiden, nämligen att jag inte bör belasta min kropp förrän den blivit bättre. Alltså ska jag inte börja träna än för min kropp är för trasig. *host* *harkel* det var annat än vad jag hört på kära gamla VC (ja, jag är ganska less på dem nu), där har de tjatat järnet på mig att jag måste styrketräna (?!?). Jag kan bara säga: told you so!

Nu känner jag att det här inlägget har blivit väldigt långt och väldigt negativt (förlåt för det). Jag har lite att säga om klantmailaren från i fredags också men det spar jag till en annan gång.

I det här landet måste man vara antingen helt frisk eller supersjuk. Allt mittemellan faller genom systemets glest stående stolar. Hur var det nu med den så kallade svenska modellen?

Fredagens noteringar idag istället

Trött...

Trött, så trött... Träffat min mentor på universitetet.

Sen hade jag fått ett ganska otrevligt (och oproffessionellt mail) som jag svarat på. Jag hoppas att personen ifråga förstår att den varit mycket klantig. Annars får jag ta ställning till om jag vill tala med någon annan om det här för jag tycker inte att detta är acceptabelt. Jag får hoppas att det var en engångshändelse. Men denna persons funktion är sådan att ett sådant här mail inte bör ha skickats till mig över huvud taget. H*n borde veta detta.

Problemet löst h*n har precis ringt och bett om ursäkt.

Nu ska jag bara skriva ut en sak, köpa något litet att äta och sen ska jag träffa mamma och moster en stund i stan

*suck* varför går det inte att publicera det här inlägget då? Jag blir så less... usch... Jag vill hem och sova

Krumelurpiller

Foten är mycket bättre, den gör fortfarande ganska ont men det skulle ta någon dag eller två för kortisonet att verka. Äter lite krumelurpiller tills vidare, har gått ner från 2 åt gången till 1 idag. Man blir ganska skojig i huvudet av de här. Och illamående, men jag blir i och för sig illamående av allt som är starkare än alvedon. Hoppas jag slipper dem imorgon, jag tycker inte om när jag inte känner igen mitt huvud, jag vill ha kontroll i åtminstonde huvet.

Ska snart gå och lägga mig nu, jag är väldigt trött. Ska bara titta klart på Gladiator som går på tv, den är snart slut. Sen ska jag sova... Imorgon kanske jag ska träffa min moster som är här på besök och på lördag ska vi äta hos mamma och då kommer också A, min yngsta kusins storasyster, hon har jobbat utomlands och hon stannar till här på väg hem. Vi ska nog ut på pappas grav på lördag också, hoppas jag är bra i foten då för man får inte köra bil in på kyrkogården på allhelgona och kyrkogården är STOR så det tar ca. 20 minuter att gå till pappas grav.

Nu slutar Gladiator.

Lisa Gerrard är bara bäst!

http://www.youtube.com/watch?v=ZI2XC2lAWzw&feature=youtu.be

Kortison is my friend

Min elaka fot bestämde sig för att bli värre igår eftermiddag. Den har aldrig gjort så ont och jag kunde varken stödja på den eller röra vid den. Fick tid på en kvällsöppen vårdcentral och haltade därifrån (till mammas bil) med recept på duktiga värktabletter samt råd att ringa min ordinarie vårdcentral inom snar framtid. Ringde min VC idag, gick dit, blev skickad till ortpedakuten med remiss i handen. Det gick relativt fort att få träffa läkaren, det var ju fortfarande på dagtid (tack å lov). Sen dröjde det ett litet tag till innan han kom tillbaka med en kortisonspruta och en läkarkandidat som skulle titta på. Jag måste säga att jag trodde att det skulle göra mer ont att få spruta i stortåleden, det var faktiskt inte så farligt. Det var definitivit inte skönt, det gjorde ont men det var inte olidligt. Efteråt sa läkarkandidaten att jag tog det bra, det är tydligen vanligt att det gör jätteont. Jag tror att det är för att jag är så van att ha ont i fötterna att ett litet stick mer inte gjorde så mycket. Inflammationen i foten gjorde MYCKET mer ont.

Nu är jag så trött och jag njuter av att inte ha lika ont i foten (bara jättelite ont när jag stödjer på den). Fascinerande hur trött man blir av att ha ont, när smärtan smälter bort (det känns verkligen som om den smälter) så blir man så trött. Jag tror jag kommer att sova som ett barn inatt...

Always get the second opinion

Telefonsamtalen gick bra. Det blev en påminnelse om att always get the second opinion. Jag kan dock inte låta bli att tro att artigheten i samtalen är större i min närvaro, men det är mycket svårt att veta. Ingen verkar vara omöjlig när de pratar med mig, men jag anar viss konflikt. Idag fick jag ytterligare information (som förmodligen inte skulle hamna i min mailbox egentligen) men det är fortfarande svårt av avgöra vem som bråkar med vem. Jag vet dessutom inte varför jag fick detta mailat till mig. Är det förväntat att jag ska ta ställning? I så fall så hoppas man förgäves. Jag tänker inte ta ställning i någon brödrakonflikt. Jag vill att vi ska lösa detta med heder och släktband intakt, jag vill att vi ska kunna se varandra i ögonen efter detta. Personligen förstår jag inte var konflikten ligger, det finns inga pengar att hämta här och jag förstår inte hur man kan bråka över en död människas kvarlåtenskap. Vuxna människor som håller på på det här sättet, jag förstår det inte.

Nåväl, tiden får visa vad det blir av detta, men det är svårt att tro att jag är den yngsta här. Det skiljer en hel generation mellan oss.

Telefonsamtal

Idag ska jag göra två telefonsamtal. Jag ska försöka prata med mina farbröder om hur vi ska göra med farmors saker. Jag har redan pratat med min yngre farbror och jag ska ringa tillbaka till honom idag, sen måste jag ringa till min äldre farbror. De få värdesaker som finns har min yngre farbror avsagt sig från så det står mellan mig och min äldre farbror. Hur ska jag göra det här? Jag har inte pratat med min äldre farbror sen min pappa dog. Det känns som om enda gångerna som jag pratar med dem är när någon dör. Jag har tittat på bilder av farbror och farfar från artiklar på internet (jag har inte ens foton på dem), det här är så jobbigt. Jag vill verkligen inte vara den som ringer först men någon måste ju göra det, det här har dragit ut på tiden tillräckligt nu.

En annan sak som är jobbigt för mig är att vissa som jag frågat om råd för hur jag ska göra verkar ha som första tanke att pantsätta det av värde. Hur kan de tänka så? Hur kan det första de börjar prata om vara om jag funderar på att pantsätta det enda tecken på att min farmor funnits som jag eventuellt kan tänkas få? Hur kan de säga så till mig? Jag skulle aldrig kunna pantsätta något sådant!

Nej, jag måste verkligen ringa de där samtalen nu, jag gruvar mig väldigt mycket men det måste göras

Glada bebisar är världens bästa medicin

Jag ska få träffa en ortoped. Gick till vårdcentralen med mina fötter och de ska skicka en remiss. Känns lite nervöst. Mamma gjorde samma operation för ungefär 15 år sen och för henne blev det jättebra. Men man kan aldrig vara 100% när det gäller operationer och hade jag inte haft återkommande inflammationer så skulle jag vänta ett tag för rehabiliteringstiden är lång. Nåväl, vi får se vad som händer.

När jag öppnade dörren för att gå ut ur läkarens rum idag så satt det en mamma där med sin bebis, ungefär ett år gammal skulle jag tro. Bebisen satt i vagnen som var vänd mot dörren och när jag kom ut så såg bebisen mig och sken upp i ett jätteleende (så söt!). Det gjorde verkligen min dag. Tänk vad glada bebisar kan göra för att lysa upp sin omgivning.

Btw. Juvenil hallux valgus heter det, mina fotproblem alltså. Det är en felställning i stortåleden som gör att stortån vrider sig, främre fotvalvet kolapsar och man kan få inflammationer i fötterna. Juvenil innebär att det är medfött, ofta har man en förälder som har samma problem.

Insikt

Jag trodde jag hade bestämt mig om den där saken jag skrev om tidigare.

Jag trodde en viss person var någon annan än vad han verkar vara.

Jag trodde att min kropp inte skulle svika mig igen.

Men saker är inte så lätt, saker är inte alltid vad man tror.

Mina fötter är nu värre än någonsin och jag är trött på att ha ont hela tiden. Jag undrar om det skulle vara lättade om jag bara hade ont på ett ställe. Kanske skulle det vara lättare att kommunicera med läkarna då, de behöver bara koncentrera sig på en sak. Om jag bara hade ont i tex nacken istället för att det växlar mellan nacken, fötterna, ryggen, magen. Om jag trodde på sjukskrivning och om jag hade råd att vara sjukskriven så skulle det ju inte vara något problem att sitta och vänta på att den långsamma vårdkarusellen ska snurra. Men så är inte fallet, jag har inte råd att sjukskriva mig och jag tror inte på att man ska gå flera månader hemma för att vänta på behandling, jag tror att man mår bättre om man får nödvändig hjälp så fort som möjligt för då kan man komma tillbaka på jobbet så fort som möjligt utan att bli ruinerad på vägen. Plus att man inte blir lika utmattad medan man väntar.

Jag trodde att jag bestämt mig om saker angående min farmors dödsbo men det är inte så enkelt. Jag kan inte bestämma något nu, hur ska jag kunna det? Jag vet för lite för att kunna ta något beslut. Jag tänker inte sitta och skriva en massa detaljer här men jag kan skriva att saker är betydligt mer komplicerade och det var faktiskt min farmor och även om jag aldrig träffat henne så finns det precis som med pappa ett hål i mig för jag vet inte ens hur hon såg ut. Det känns som om jag har blivit nedsläppt i utkanten av en gammal familjefejd där få vet vad som egentligen hände. Den som vet allra minst är jag. De pratar inte med mig, jag vet ingenting trots att jag tagit min pappas plats som dödsbodelägare. Det känns som om jag finns enbart som ett namn på papperet. Varför fick inte jag komma på begravningen? Varför blev inte jag kontaktad när hon skulle dö? Bara för att jag inte träffat henne så betyder det inte att jag inte vill veta vem hon var, få säga hej och få höra henne säga hej tillbaka. Det här är så svårt och det blir inte lättare för att mina farbröder inte inkluderar mig.

Personen som inte verkar vara den jag trodde kan jag inte skriva så mycket om. Men vad kunde jag egentligen vänta mig? Jag skrev tidigare att jag inte trodde att jag var hans typ och nu tror jag inte heller längre att han är min typ. Men än en gång, vad kunde jag vänta mig? Jag känner honom egentligen inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket. Men jag kan säga så här att jag orkar inte med negativitet, jag orkar inte med någon som går omkring och tycker att allt är skit och jag orkar inte med folk som låtsas att de står på barrikaderna och leker revolution.

Vad vet vi i Sverige om revolution? Vi har det bra här om man jämför med hur de har det på andra ställen i världen. Det behövs ingen revolution i Sverige, vad som behövs här är att folk tar sig i kragen och gör rätt för sig men jag gissar att "generation allt gratis" inte håller med mig.

Tro inte att jag sitter och pöser här hemma bakom datorn och håvar in feta cash på lönekontot och att det är därför jag har de här åsikterna för så är det inte. Jag går till jobbet med inflammationer i fötterna för att jag inte har råd att sjukskriva mig, jag försöker räcka till för både jobb och studier med en trött och sliten kropp. Min kropp var utsliten innan jag fyllt 30. Skillnaden är att jag försöker göra något åt min situation, jag ändrar min studieinriktning för att jag måste inte för att jag vill. Jag vet att enda sättet för mig att i framtiden kunna betala vad som krävs för att min kropp ska fungera är att jag själv skaffar de pengar som jag behöver och då är enda sättet att jobba.

Hur som helst var jag vill komma är att jag har fått nog av negativitet i mitt liv, jag har levt med negativa människor och det är ingen hit. Livet är inte lätt för någon men det blir inte bättre av att man går omkring och gnäller. Jag tycker att man ska ta vara på vad man har men man måste också jobba för att behålla det man har. Och jag har märkt att livet blir lite lättare när man ser de saker som är bra istället för att fokusera enbart på det som är dåligt, då blir det som är jobbigt lättare att hantera.

Så det är mitt råd för idag: Titta ut genom fönstret, hösten är vacker. Ta på en extra tröja och gå ut och andas den klara luften och gå sen in och tänd lite stearinljus, koka lite te och lyssna på en favoritskiva. Jag lovar, det är underbart.

Teknikens under?

Trött och grinig, min lilla dator tar 100 år på sig att uppdatera men jag antar att det är vad man får om man inte vill lägga mer pengar på en liten pluggdator. Den här har windows 7 starter och jag svär det är sämre än windows millenium, jag ville ha XP men det fanns inte längre när jag köpte lilldatorn. Jag antar att det inte blir mycket plugga av idag för att datorh****tet ska hålla på och starta om i en halv evighet. Jag blir mer och mer sugen på en mac, med allt krångel som man kan ha med pc så kan det ju vara värt pengarna. Tål att tänkas på.

Men vilken tur då att jag tog uppdateringen idag och inte imorgon på universitetet (läs detta ironiskt, det ska inte behöva vara så här) för den har ju bara hållit på i en halvtimme nu har inte ens gjort hälften, jag undrar om den tänker bli klar idag. Jag blir så less för om jag avbryter installeringen nu så får jag problem imorgon.

Inget på tv som jag kan distrahera mitt dåliga humör med heller, en av alla dessa påkostade (och tråkiga) dussinproduktioner i skuggan av Gladiator. Jag blir så less.

Om lilldatorn med mina pluggsaker på kunde bli klar så jag kunde plugga lite så kanske jag skulle bli på bättre humör men, så ska det tydligen inte vara. När mitt huvud har hämtat sig någolunda så att jag kan göra lite nytta så ska den förbaskade tekniken strula till det (och ja, jag behöver datorn till detta för saker går inte in i mitt huvud om jag inte skriver det och jag gör det lättast på lilla datorn, aspie-grej förmodligen) så mitt liv strular när tekniken skiter sig.

Tänk att för 15 år sen så fanns inte detta problemet, inga uppdateringar som tar tid och batteri, ingenting som kraschade och förstörde en hel arbetsdag, ingenting som behövde laddas (möjligtvis batterierna till den bärbara cd-spelaren eller walkman) och ingenting som behövde ominstalleras i 10 timmar + X antal timmar till för att flytta filer och installera program.

Nej, jag ska nog gå och diska och sen duscha och sen göra en kopp te och hoppas att datorn blir klar någon gång. Om jag har tur så har den väl tuggat sig genom hälften när jag är klar och kanske, kanske kan jag få gå och lägga mig i någolunda tid ikväll (men säg det inte så att datorn hör för lagen om alltings jävlighet säger att om man hoppas på detta så lär det ju bli på ett helt annat sätt).

Uppdatering 12 av 37... jippiii!!! vi närmar oss....

Beslut

Idag har jag tagit ett beslut. Jag har inte råd att vara sentimental. Jag tänker inte välja en viss sak, de andra får komma överens om vem som får den. Jag har inte råd att vara sentimental och dessutom känner de nog ett större band till saken. Men det är hårt, men ingen har å andra sidan sagt att mitt liv ska vara lätt. Vad jag väljer är flyktigt. Det kommer inte att finnas kvar men å andra sidan, har det någonsin funnits någonting där för mig att knyta an till?

Hur som helst så är detta det bästa valet för mig och det känns skönt att valet till slut är gjort.

Kortslutning i huvudet...

Det är nog det närmaste jag kan förklara hur det kan bli för mig ibland, eller som när datorn låser sig (gamla blue screen ni vet). Eftersom jag inte kan starta om mig själv på samma sätt som en dator (ingen on/off knapp tyvärr) så får jag ta till andra saker. Jag har fått en del råd om att det är jättebra att ta en promenad eller gå och träna (eller hur! Släng ännu fler intryck in my face när jag har tillräckligt som det är), det funkar nog mer i förebyggande syfte tror jag. Jag tror på att lugna ner sig först, sen kan man eventuellt gå ut en sväng eller göra någonting annat valfritt men att gå ut när man är som mest aspig är ingen bra idé.

Musik och tetris är det som gäller för mig. Youtube är jättebra eftersom jag kan leta upp musikvideos och liveklipp.

Det här är några av mina favoritstycken vid alla tillfällen:

http://www.youtube.com/watch?v=98VihSLSAl0

http://www.youtube.com/watch?v=WRWo8848cSU

Den här filmen är så bra!

http://www.youtube.com/watch?v=MwuNqcKUxto

http://www.youtube.com/watch?v=YAC9vJr--Us&feature=related

Vackrare röst finns nog inte. Bland kommentarerna till Pie Jesu har någon skrivit: "Her voice in this song could calm a raging schizophrenic...".

Så sant, så sant... eller åtminstone en aspig nattfågel så som undertecknad.

Vad skulle jag göra utan opera och klassisk musik? Metal i all ära men inget är så som harmonierna i ett vackert stycke opera eller klassiskt.

Hm... jag skulle ju lägga mig tidigt idag hade jag ju sagt, så jag får väl göra det bästa av situationen. Vila mitt trötta huvud...

Jobbig dag idag

Idag känner jag verkligen att jag har ett handikapp, hela denna veckan samt förra veckan har varit totalt kaos och mitt huvud vill inte. Jag tror att jag gick in i en livskris när jag hade hunnit reagera på min diagnos i våras, det vore inte så konstigt och nu håller jag på att hämta mig. Jag har fått hjälp på universitetet och jobbet funkar jättebra. Jag tycker att det är roligt både att jobba och att studera. Jag behöver både jobb och studier för att hålla kvar kontakten med det verkliga livet, så att jag kan fungera i det vekliga livet.

När jag sitter och googlar min diagnos och letar bloggar för att leta efter tips på hur andra hanterar sina liv så får jag mest träffar där de som skriver är långtidssjukskrivna eller har förtidspension och som mest går runt och enligt mig gnäller på sin situation utan att göra någonting åt den. Jag känner inte någon som helst samhörighet med dem. Jag ser inte mig själv som en person som aldrig kommer att kunna fungera tillsammans med andra i normala situationer, jag vill inte gå hemma bara för att det är svårt för mig ute i världen. Jag får väl lära mig att hantera situationen som alla andra, det kan inte vara helt omöjligt. Man får jobba lite men det är nödvändigt om jag vill klara av att leva ett bra liv. Men ibland är det svårt, mycket svårt och då hade det varit bra att få råd. Jag tror att jag har hittat en blogg där personen som skriver resonerar lite som jag, situationen är något annorlunda men det är skönt att kunna läsa att det finns de som inte ger upp samtidigt som de inte förnekar situationen. Jag har inte läst så mycket i den bloggen än men jag ska följa den.

Idag är en sån där extra jobbig dag, jag städar (supernödvändigt just nu) och tvättar och jag borde göra en hel del andra saker men det får jag nog prioritera bort. Samtidigt så är jag jättetrött och irriterad. Min dator är lika aspig som jag så kombinationen av alla små saker är optimal. När jag är klar idag ska jag köpa en pizza till middag så jag slipper laga mat, sen ska jag göra en omgång av min supergoda musli. Sen ska jag titta på True talent och sen gå och lägga mig tidigt. Det är nog vad mitt huvud kan klara av idag.

Nya tag imorgon, med ren tvätt och nystädad lägenhet =)

Deppkväll

Idag gör det inte lika ont i kroppen men mer ont i själen, eller rättare sagt i hjärtat. Deppar lite över att jag inte kan få en viss Mr. X ur huvudet. Förstår inte riktigt varför det inte går. Det är ju ingen mening, jag tror inte att jag är hans typ helt enkelt. Men sådana här deppkvällar dyker upp ibland och vad ska man göra annat än att lyssna på maffiga rockballader, slicka sina små sår och svära en liten ramsa. Det går väl över antar jag. Tur att jag ska lägga mig snart så att den här deppkvällen tar slut, det är liksom inte roligt längre.

Stora depplåten:

http://www.youtube.com/watch?v=NdYWuo9OFAw&ob=av2e

bra låt, bra soundtrack till en hyfsad "nyinspelning" av en mycket bra film.

Update

Denna värk, den suger alla krafter från mig. Få saker är så tärande som långvarig värk. Jag försöker och försöker att bryta denna cirkel men det skiter sig om och om igen. Jag är så less på läkare som säger att det bara beror på att jag spänner mig och att jag ska träna, stretcha och dylikt. Som om jag inte testat det innan, som om jag springer till doktorn för minsta lilla. Jag tycker att det är väldigt obehagligt att gå till ett läkarbesök men i valet mellan pest och kolera så väljer man det som är minst obehagligt och min värk har funnits länge och den är ibland så pass att jag inte kan göra annat än att lägga mig ner och hoppas att jag ska slumra till ett tag, vila kroppen och huvudet. Vad som också är jobbigt är att värk inte alltid syns på utsidan. Jag behöver ibland hålla ett visst gångtempo och en riktning och om jag måste bromsa in eller byta riktning tvärt och plötsligt så kan det göra ont i kroppen, för att inte tala om alla som stöter in i varandra när man går på stan eller i tunnelbanan. Denna vecka som gått har min ork räckt till att gå och jobba (tack och lov att jag har mitt jobb, det hjälper faktiskt att vara igång och jag blir piggare och gladare) men tyvärr har orken inte räckt till den kvällskurs som jag går. Jag hoppas att nästa vecka blir en bättre vecka. Det är inte så förskräckligt varmt längre så jag borde kunna börja med varma bad snart och det hjälper.

Nu när det snart är höst så börjar min tid på året. Konstigt kanske eftersom kyla brukar påverka värk negativt men jag mår helt enkelt bättre när det är kallt och då får jag mindre ont, sen kan man ju alltid klä sig ordentligt. Jag har sen några år tillbaka upptäckt hur sidenplagg närmast kroppen lindrar, det värmer precis lagom. Håller på att lägga upp ett lager med sidenplagg, det tar lite tid för det kostar ju lite mer än andra värmeplagg men det är värt varje krona. Det som är lite synd är att man får leta lite för att hitta plagg i helsiden, det mesta är ju uppblandat med bara en liten del siden (beroende på var man handlar förstås, men jag är inte gjord av pengar så jag får ta lite i taget). Twilfit har fått in fina plagg i stickat siden så jag ska ta en tur dit i dagarna (btw sidenstrumpor är det gosigaste man kan ha under vanliga strumpor på vintern).

Nej, nu ska jag diska, duscha och sen lägga mig tidigt, jag läser en mycket gripande bok: Glöm att ni har en dotter, av Sandra Gregory och Michael Tierny. Det är svårt att lägga ifrån sig denna bok och jag vill gärna läsa ett tag innan jag somnar, jag läser till ögonen nästan trillar ihop av sig själv på kvällen.

Men innan jag lägger mig ska jag titta på Breaking News med Filip och Fredrik

9/11

Det är 10 år sen nu. När jag tittar på bilderna som visas i tidningar och på tv så känns det fortfarande som om det vore scener ur någon katastroffilm. Jag hade kommit hem strax före kl.15 och vred på tv:n för att se eftermiddagsnyheterna på tv4 sen gick jag ut till köket och började göra kaffe. Nyheterna rapporterade om en flygolycka i New York, ett flygplan hade störtat in i World Trade Center. Mitt under sändningen såg jag som så många andra hur det andra flygplanet flög in i den andra skyskrapan och nyhetskommentatorerna lika chockade som jag ropade ut att detta kan inte vara en olycka. Senare under kvällen satt jag och min dåvarande sambo och växlade mellan svenska och amerikanska nyhetskanaler och internet för att följa

rapporteringen. Det kändes absurt att se hur tornen rasade, man tycker att så stora byggnader borde inte kunna rasa ihop så där som om det vore korthus. När vi också läste om de andra kapade flygplanen varav det ena flög in i Pentagon så tänkte vi att nu blir det ett till världskrig (jag var bara 23 år, kanske skulle jag ha resonerat annorlunda om jag var äldre). Dagen efter kunde man läsa i dagstidningarna hur människor i panik hade hoppat från de brinnande tornen och hur räddningsarbetarna hade hört dunsarna när de som hoppat slog i backen.

Det är fortfarande svårt att förstå hur panikslagen man måste vara för att välja att hoppa mot sin död på det där sättet. Kanske det var för att det skulle vara det lindrigaste sättet att dö, snabbare än att brinna upp inne. Det var nog det som var mest otäckt att läsa just då, hur alla de människorna dunsade i marken. Idag läste jag vad en brandman berättade om det, att det inte blev någonting kvar av de människorna. Det är nog det som har etsat sig fast mest i mitt minne, tanken på alla de som hoppade.

Sen kom nyhetsrapporteringen efter. Bilder som visade hur allt var täckt av ett tjockt lager grått damm, hur människor täckta av detta gråa damm flydde. Det speciella ljudet som lät i bakgrunden, kommer inte riktigt ihåg men något sorts tjutande ljud tror jag att det var.

Tiden går och det har hänt mycket i världen efter 9/11. Ibland kan jag undra hur det kommer att beskrivas i historieböckerna i framtiden. När vi som var unga då är gamla, kommer man att fråga hur vi uppfattade detta? Kommer våra barnbarn att få i hemläxa att fråga sina mor- och farföräldrar hur vi uppfattade det som hände? Det återstår att se. Det är i alla fall någonting som man inte kommer att glömma, bilderna sitter fast på näthinnan och de flesta kommer nog ihåg vad de gjorde i just det ögonblick då de nåddes av nyheternas rapporteringar.

Film och godis

Idag har jag varit duktig, jag har tvättat massor (två tvättider i tvättstugan) och sen har jag bakat kladdkaksmuffins (gluten- och mjölkfria). Nu tittar jag på Sagan om konungens återkomst på tv och äter chips och Jelly beans, de jag äter idag är från The Jelly Bean Factory och de är glutenfria (de jag åt härom dagen var från Jelly Belly). Det är lätt att hitta mat och godis för känsliga magar här där jag bor, man får åka lite men vet man var man ska gå så finns det en hel del. Jag är inte allergisk men jag får ont i magen av ganska mycket så jag äter allergivänlig mat för att magen ska fungera bättre. Det är otroligt vad mycket konstiga saker man hittar om man börjar läsa innehållsförteckningar på matförpackningar, jag har läst dem för att minska på socker samt för att kolla kötthalten i korv ganska länge nu men när magen började reagera på vete och nu senast på mjölk (tror jag) så har jag börjat läsa mer noga. De flesta kan nog må bra av att bry sig om innehållsförteckningarna tror jag, även om man inte är allergisk eller överkänslig. Mitt intresse för mat har ökat mycket och man tjänar på att bry sig om vad man stoppar i sig. Allergimat behöver inte vara tråkig, jag tycker att den maten jag äter nu smakar bättre (men det kanske är för att jag inte får ont i magen av den).

Nu, tillbaks till filmen och godiset...

Det ordnar sig...

De flesta av småsakerna är avprickade och klara, ska bara posta lite saker imorgon. Vad som tagit det mesta av min koncentration idag är min farmors kvarlåtenskap, eftersom pappa är död så är jag dödsbodelägare. Det som krånglar till det i det hela är att jag knappt haft någon kontakt med varken pappa eller pappas släkt (av orsaker jag inte tänker ta upp här). Pappas död var en chock för mig, eftersom jag är enda barnet så var det mig de fann när de sökte efter närmast anhörig, det var mig två civilklädda poliser kom till för att tala om att han var död. När de frågade om jag var .... och om jag kände .... Det närmaste jag kan förklara känslan är som att få en hink vatten över sig, chockat klarvaken. Det värsta var ändå när jag fortfarande chockad skulle ringa farfar och tala om vad som hänt. Det har gått nästan 7 år nu och jag har väl hämtat mig tror jag, det är inte varje dag någon ringer på dörren och säger: Hej, du har en pappa och btw han är död.

Det känns konstigt att jag ska träffa mina farbröder snart för att fixa det här med dödsboet, det verkar som om vi bara ses när någon dör. Det känns konstigt att dela upp farmors saker, jag vet ju inte ens hur hon såg ut. Jag hade så gärna velat veta vem hon var, hur hon såg ut, vad hon tyckte om och sånt som man lätt kan ta för givet att man vet när det gäller släktingar. Jag vill veta vad hon jobbade med, vad hon hade för hårfärg när hon var ung.

Med mammas släkt vet jag allt detta, jag har minnen och det finns fotografier. Jag vet var jag kommer från, men på pappas sida vet jag nästan ingenting. Jag vet inte ens hur jag ska reagera vid sådana här tillfällen.

Nåväl, det ordnar sig.

Lyssnar på Moonspell. Jag älskar Scorpion Flower från Night Eternal. Det är länge sen jag upptäckte Moonspell, de var förband till ... undrar om det var Type O Negative, runt -96 eller något sånt. Kan det stämma? På Cirkus var det i alla fall.

Nej, nu måste jag nog stänga lilldatorn, den bränner batteri för kråkorna.

Gnäll, gnäll, gnäll...

Seg i huvudet idag. Mycket småsaker att fixa, jag tycker inte om det när jag har andra saker som behöver min koncentration men livet är som livet är, med andra ord: Gilla läget!

Det som stör mest är att jag behöver komma i kontakt med vissa personer innan jag kan pricka av dessa småsaker och dessa personer är lite bökiga att få tag på. Jag vet, inte så mycket att göra åt förutom att vänta men jag tycker inte om att vänta när det gäller sånt här, jag vill få sakerna gjorda. Är det någon mening att skriva Att göra-listor om man inte kan bocka av sakerna för att man väntar på svar från person X eller person Y?

Äter Jelly Beans, beklagar mig på bloggen och försöker styra upp kommande hösttermin. Lagom gnällig idag (det märks). Tror det är dags för kaffe snart...

Förändringar och förbättringar

Nytt år, nytt liv brukar det ju heta runt nyårsafton. Jag brukar inte ge några nyårslöften eftersom jag anser att man inte behöver ett nytt år för att förändra saker i sitt liv. Jag tror istället på att man gör nödvändiga förändringar när man själv är mogen för förändringarna i sig. Detta skriver jag inte bara för att vara smart och tolerant nu så här mitt i högsommaren, jag har haft (och har säkert fortfarande) saker som är i behov av förändring. För det mesta handlar det för mig om att förändra mitt sätt att se på saker, sätta saker i ett annat perspektiv och de senaste åren har tvingat mig att tänka om gällande en hel del i mitt liv. Det har handlat mycket om att lära mig att inte motarbeta mig själv längre. Tänk efter, vem tjänar på att jag motarbetar mig själv till den punkt att jag inte kan tänka, än mindre prestera? Ingen tjänar på det, inte jag och inte min omgivning. Här handlar det faktiskt om att tänka långsiktigt. Hur länge kommer situationen att hålla, när kommer brytpunkten och vad kostar kalaset totalt? Tyvärr verkar många inte tänka på detta sätt, jag har en AS-diagnos jag borde inte kunna tänka så här men det kan jag. Varför verkar då inte många andra kunna tänka i orsak och verkan? Kanske är det så att pengar, politik och paragrafer tillhör mina så kallade specialintressen? Förmodligen, jag brukar nästan kunna känna i ryggraden när blir rätt och fel i dessa fall.

Nog om det, tillbaka till det där med förändring. Jag har än en gång tagit ett steg i rätt riktning när det gäller att förändra och förbättra mitt liv och än en gång har förändringen skett i mitt sätt att tänka. För att ge en liknelse: om man inte kan se skogen för träden, så är det dags att röja lite sly.

$

Papper, papper, papper... gör si, gör så, gör inget, gör allt... Jag blir alldeles matt. De säger att pengar inte är allt men de har fel. Pengar möjliggör ens hela existens, om man inte har pengar så är man beroende av hjälpares möjligheter och goda vilja, på system som de som är anställda inom aktuell myndighet knappt själv vet reglerna till.

Har du inte egna pengar så är du inte fri. Det är den krassa verkligheten.

Sen ska man vänta, och vänta. När man till slut får besked så har man kanske väntat så pass länge att man missat de alternativ som kunde ha funnits. Så kan det gå... byråkrati i ett nötskal.

Jag tycker om pengar, jag vet deras värde och jag smyger inte med det även om det säkert sticker i vissa ögon när jag säger att pengar är mycket viktigt för mig. Pengar betyder trygghet, att kunna betala för sig och att kunna tillgodose sina behov. Är det något fult med det?

Nu blir det bento

Så har jag fått stå på en scenen igen, jag blev uppringd av en vän som undrade om jag ville vara statist under ett framträdande på en välkänd klubb. Det var så roligt, jag älskar att stå på scenen. Det var så länge sen att jag glömt bort hur det kändes.

Förutom det så är det inte mycket att hurra över just nu. Det är många saker som jag inte har önskad kontroll över och det är väldigt stressande. Jag gör vad jag kan för att kontrollera vad jag kan kontrollera för tillfället. Det blir nog bättre när jag börjar jobba igen. Jag har i alla fall svarat ja på antagningsbeskedet nu.

Min kinkiga mage kräver ju som sagt en massa extra uppmärksamhet vilket innebär en massa matlådor eftersom jag inte kan äta den mat som brukar finnas på de flesta lunchställen. Det blir tråkigt och bökigt att släpa på mat överallt, men nu har jag investerat i några nya och riktigt flådiga matlådor varav 2st är bentolådor. Jag tänkte jag skulle prova att göra bento. De bentolåder som jag köpt är för barn men de räcker till mig och bäst av allt är att de är så kompakta men verkar ändå väldigt rymliga. Nu ska det bli roligt att laga lunchlådor i höst.

Ord från en trött hjärna

Har satt upp hyllor i helgen, 2st små ovanför dörren till köket och sen min fina stringhylla. Det blev väldigt bra. Sen tyckte kära mor att min mikro var alldeles för gammal och skruttig och att hon skulle köpa en ny till mig så vi åkte till onoffs utförsäljning. Jag köpte en plattång och ett fodral till mitt nya DSi också. Tetris har varit min räddning nu när jag har varit hemma. Jag börjar känna mig bättre, saknar jobbet och börjar få tillbaka lusten att plugga men jag är obeskrivligt trött och har ont överallt. Funderar på om jag ska göra ett nytt försök med statistikkursen till hösten, jag har kommit in på samma kurs men som kvällskurs och på halvfart, det borde gå bättre eftersom jag behöver jobba samtidigt och jag slipper vara på universitetet på dagtid. Funderar på hur jag ska finansiera det bara.

Kanske är det dumt att envisas med att söka kurser hela tiden när jag samtidigt ska ta itu med mina gamla rester, jag hör ofta kommentarer som "men när är du klar?" och "man ska ju slutföra också" och vad ska jag svara på det? Att jag inte har samma utgångsläge som dem? Hur ska de kunna förstå det? Jag har ingen lust att förklara mig för något sådant, det har de inte med att göra.

Det är nytt utgångsläge för mig nu och jag vet inte riktigt hur omgivningen reagerar på det. Jag vet inte heller vad som kommer att hända, kanske mitt liv blir lite lättare att leva (jag hoppas det). Vad jag vet är att jag inte vill falla in i en stereotyp. Jag vill ha ett liv! Mitt liv. För tack vare min annorlunda hjärna så kan jag uppleva vad vanliga NT inte kan uppleva. Mer av allt, vackert och fult men också underbara strukturer. Strukturer i allt. Det är därför som jag måste fortsätta pluggandet, för att kunna få referensramar så att jag kan sätta ord på dessa strukturer. Så att jag kan översätta det språk min hjärna talar till det språk min mun talar.

Jag har bestämt mig

Jag vill bli rättsantropolog. Jag hoppas att jag kan bli det. Jag har funderat på det ganska länge och nu har jag bestämt mig. Jag har till och med börjat prata om det. Det känns så himla rätt, så skönt att ha bestämt sig och det kan faktiskt vara ett rimligt mål för mig. Mina intressen sträcker sig ju bra mycket längre än enbart i de arkeologiska banorna. Osteologi är en fullträff för mig och jag tror att jag skulle passa jättebra som rättsantropolog, jag fastnade ju ändå mest för de saker inom osteologin som handlade om att försöka återskapa en individ av ett skelettmaterial.

Undrar vad man behöver läsa mer för kurser för att bli rättsantropolog...

kriminologi?

basmedicin?

Jag behöver garanterat lära mig mer anatomi, mjukvävnader och sånt.

Jag ska börja med att repetera litteraturen från osteologin, sen kan jag gå till universitetsbiblioteket och leta artiklar. Det ska bli min uppgift för sommaren.

Bloggtorka

Variationen på bloggar verkar vara lika torrt som vädret är varmt. Antingen är det rosafluffigt eller så är det en massa gnäll.

Sökes: Blogg som varken ger sockerkoma eller svartsynthet med lust att doppa huvudet i ett vattenfyllt badkar. Modeblogg som är vad den utger sig för att vara. Jag vill läsa om tjusiga designerkläder, Haute couture och Ready-to-wear. Jag vill läsa om människor som har stil på riktigt. Jag vill läsa bloggar av människor som skriver intressanta saker med ett vackert språk. Jag vill inte läsa en massa politiska pamfletter eller offentligt pajkastande.

Jag vet att livet är skit ibland och jag har förstått att det är "inne" att posera dagens outfit, men kom igen!

Så nu har jag gnällt klart.

Här är människor med stil på riktigt:

Audrey Hepburn

Greta Garbo

Coco Chanel

Melody Gardot

Let's face it: klassiskt är snyggast! Men det betyder inte att 20-åringar ska se ut som tanter!

Annars då?

Jo:

Jag håller på att förgås i värmen.

Jag kan inte sluta lyssna på: Adele, Rolling In The Deep.

Jag undrar varför alla bra filmer som visas på TV går så sent på natten samt varför samma filmer visas om och om igen på olika kanaler (ibland med bara någon vecka mellan).

Jag har kommit på att jag tycker att det är jätteintressant med antikviteter.

Jag önskar att jag kunde spela gitarr.

Jag funderar över mina val i livet. Vad vill jag? Hur ska jag nå dit? Samt, vad gör jag av de val jag redan gjort?

Nu är klockan tjugo över tolv på natten och jag tänker gå och lägga mig. Om jag kommer ihåg ska jag skriva här lite mer regelbundet.

Fotnot eller fot -not!

Efter två dagar hemma med ond fot var det skönt att vara tillbaka på jobbet. Det blev ett besök hos doktorn som tyckte att jag behövde stödja upp fotvalvet. Sagt och gjort, iväg till en "fot-affär" (nej, man kan inte köpa nya fötter där tyvärr) för att köpa sulor. Efter att ha gått fram och tillbaka kom domen: pronation, nedgångna fotvalv och överrörliga fotleder (förrutom mina hallux knölar som jag fått i arv).

Hejdå födelsedagspengarna...

Hejdå hoppet om snygga skor... (en gång hade jag en dröm om att få prova ett par Manolo Blahnik någon gång i mitt liv men om sannolikheten var liten tidigare så är den numer obefintlig, för mina strulfötter skulle nog bara riskera att skada ett par sådana skönheter).

Undrar om det där med överrörliga fotleder är orsaken till att mina fotleder ofta viker sig men jag sällan tycks vricka dem...

En annan sak jag fick klart för mig är att jag nog får utesluta en del av de skor jag har eftersom de helt enkelt inte är bra för mina fötter längre. Fåfänga övervinner inte fotsmärta på långa vägar i min värld. Mitt huvud tar fram bilder av lotusfötter när jag får ont och jag kan inte ens föreställa mig hur ont de stackars kvinnorna måste haft. Huga...

Jakten på snygga fotriktiga skor börjar när lönen kommer.

Trött och haltande virrpanna

Trött men mer till ro än jag varit på länge. Känns skönt. Synd att den vackra snön töar bort, jag vill ha riktig vinter. Vad ska det bli av mig? När jag blir stor menar jag. Jag brukar säga att jag ska bli gammal och vis, jag tycker det är ett banska bra mål i livet. Man får vara glad för det man får och sen kan man jobba för att påverka det man kan.

Jag trampade galet i snömodden före jul och har haltat runt riktigt ynkligt i några veckor (jag tycker fortfarande om snön). Det gör så j***la ont!!! Men jag deppar inte för det. Det har ju blivit bättre.

Det är sova dags nu. Jag har vimsat på hela dagen. Blir så första dagen efter en ledighet.