9/11

Det är 10 år sen nu. När jag tittar på bilderna som visas i tidningar och på tv så känns det fortfarande som om det vore scener ur någon katastroffilm. Jag hade kommit hem strax före kl.15 och vred på tv:n för att se eftermiddagsnyheterna på tv4 sen gick jag ut till köket och började göra kaffe. Nyheterna rapporterade om en flygolycka i New York, ett flygplan hade störtat in i World Trade Center. Mitt under sändningen såg jag som så många andra hur det andra flygplanet flög in i den andra skyskrapan och nyhetskommentatorerna lika chockade som jag ropade ut att detta kan inte vara en olycka. Senare under kvällen satt jag och min dåvarande sambo och växlade mellan svenska och amerikanska nyhetskanaler och internet för att följa

rapporteringen. Det kändes absurt att se hur tornen rasade, man tycker att så stora byggnader borde inte kunna rasa ihop så där som om det vore korthus. När vi också läste om de andra kapade flygplanen varav det ena flög in i Pentagon så tänkte vi att nu blir det ett till världskrig (jag var bara 23 år, kanske skulle jag ha resonerat annorlunda om jag var äldre). Dagen efter kunde man läsa i dagstidningarna hur människor i panik hade hoppat från de brinnande tornen och hur räddningsarbetarna hade hört dunsarna när de som hoppat slog i backen.

Det är fortfarande svårt att förstå hur panikslagen man måste vara för att välja att hoppa mot sin död på det där sättet. Kanske det var för att det skulle vara det lindrigaste sättet att dö, snabbare än att brinna upp inne. Det var nog det som var mest otäckt att läsa just då, hur alla de människorna dunsade i marken. Idag läste jag vad en brandman berättade om det, att det inte blev någonting kvar av de människorna. Det är nog det som har etsat sig fast mest i mitt minne, tanken på alla de som hoppade.

Sen kom nyhetsrapporteringen efter. Bilder som visade hur allt var täckt av ett tjockt lager grått damm, hur människor täckta av detta gråa damm flydde. Det speciella ljudet som lät i bakgrunden, kommer inte riktigt ihåg men något sorts tjutande ljud tror jag att det var.

Tiden går och det har hänt mycket i världen efter 9/11. Ibland kan jag undra hur det kommer att beskrivas i historieböckerna i framtiden. När vi som var unga då är gamla, kommer man att fråga hur vi uppfattade detta? Kommer våra barnbarn att få i hemläxa att fråga sina mor- och farföräldrar hur vi uppfattade det som hände? Det återstår att se. Det är i alla fall någonting som man inte kommer att glömma, bilderna sitter fast på näthinnan och de flesta kommer nog ihåg vad de gjorde i just det ögonblick då de nåddes av nyheternas rapporteringar.