Vandrar på törnen

Mattan under mina fötter är undandragen igen. Tänk att det gör lika ont varje gång. Varför är jag överhuvudtaget förvånad? Trodde jag verkligen att jag skulle få lite avlastning, att jag skulle få en chans till ett bra liv, att samhället skulle ge mig den hjälpen efter alla dessa år av nederlag? Trodde jag verkligen det? Det känns som om jag är dömd att vandra på törnen hela livet. Jag trodde att jag skulle få en chans till nu när jag har fått min diagnos men den hjälpen är tydligen inte till för mig. Det här var den sista spiken i kistan för mitt förtroende för det så kallade sociala skyddsnätet i det här landet. Systemet dränker mig. Det känns som om jag försöker simma mot ytan med betongblock fastkedjade vid vristerna.

Om lite mer än en vecka ligger jag med nyopererad och gipsad fot. Ska jag då behöva hålla på att överklaga beslutet från myndigheten? Hur ska jag lyckas trolla fram nya intyg och papper mitt i julledigheten? Motiveringen till beslutet är nästan skrattretande, jag undrar om den inte till och med är lite diskriminerande (jag får kolla upp det).

Men jag orkar inte hålla på att krångla mig genom byråkratin längre, jag behöver den lilla ork jag har kvar till annat. Jag vill inte hålla på med att fixa med intyg och väga varje formulering på guldvåg för gud förbjude om jag skulle skriva något som kan tolkas på fler sätt än ett, eller motivera allt jag gjort de senaste 10 åren + hur min diagnos fungerar så pass bra att det inte finns några kryphål där. Det är ett heltidsjobb att göra detta och just nu orkar jag knappt åka in till stan för någon timme på grund av utmattning efter hela den här hösten som har varit. Vad ska jag göra nu?

Måste man vara helt utslagen innan man får hjälp? Systemet främjar passivitet. För den som kämpar bestraffas med att slängas ut ur skyddsnätet. Statens kvarn maler mycket långsamt och jag har inte råd att vänta, inte råd att hoppas. Nu ska jag sträva efter en sak: privat förmögenhet. Egna pengar är det som kan ge en trygg framtid.