Jag trodde en viss person var någon annan än vad han verkar vara.
Jag trodde att min kropp inte skulle svika mig igen.
Men saker är inte så lätt, saker är inte alltid vad man tror.
Mina fötter är nu värre än någonsin och jag är trött på att ha ont hela tiden. Jag undrar om det skulle vara lättade om jag bara hade ont på ett ställe. Kanske skulle det vara lättare att kommunicera med läkarna då, de behöver bara koncentrera sig på en sak. Om jag bara hade ont i tex nacken istället för att det växlar mellan nacken, fötterna, ryggen, magen. Om jag trodde på sjukskrivning och om jag hade råd att vara sjukskriven så skulle det ju inte vara något problem att sitta och vänta på att den långsamma vårdkarusellen ska snurra. Men så är inte fallet, jag har inte råd att sjukskriva mig och jag tror inte på att man ska gå flera månader hemma för att vänta på behandling, jag tror att man mår bättre om man får nödvändig hjälp så fort som möjligt för då kan man komma tillbaka på jobbet så fort som möjligt utan att bli ruinerad på vägen. Plus att man inte blir lika utmattad medan man väntar.
Jag trodde att jag bestämt mig om saker angående min farmors dödsbo men det är inte så enkelt. Jag kan inte bestämma något nu, hur ska jag kunna det? Jag vet för lite för att kunna ta något beslut. Jag tänker inte sitta och skriva en massa detaljer här men jag kan skriva att saker är betydligt mer komplicerade och det var faktiskt min farmor och även om jag aldrig träffat henne så finns det precis som med pappa ett hål i mig för jag vet inte ens hur hon såg ut. Det känns som om jag har blivit nedsläppt i utkanten av en gammal familjefejd där få vet vad som egentligen hände. Den som vet allra minst är jag. De pratar inte med mig, jag vet ingenting trots att jag tagit min pappas plats som dödsbodelägare. Det känns som om jag finns enbart som ett namn på papperet. Varför fick inte jag komma på begravningen? Varför blev inte jag kontaktad när hon skulle dö? Bara för att jag inte träffat henne så betyder det inte att jag inte vill veta vem hon var, få säga hej och få höra henne säga hej tillbaka. Det här är så svårt och det blir inte lättare för att mina farbröder inte inkluderar mig.
Personen som inte verkar vara den jag trodde kan jag inte skriva så mycket om. Men vad kunde jag egentligen vänta mig? Jag skrev tidigare att jag inte trodde att jag var hans typ och nu tror jag inte heller längre att han är min typ. Men än en gång, vad kunde jag vänta mig? Jag känner honom egentligen inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket. Men jag kan säga så här att jag orkar inte med negativitet, jag orkar inte med någon som går omkring och tycker att allt är skit och jag orkar inte med folk som låtsas att de står på barrikaderna och leker revolution.
Vad vet vi i Sverige om revolution? Vi har det bra här om man jämför med hur de har det på andra ställen i världen. Det behövs ingen revolution i Sverige, vad som behövs här är att folk tar sig i kragen och gör rätt för sig men jag gissar att "generation allt gratis" inte håller med mig.
Tro inte att jag sitter och pöser här hemma bakom datorn och håvar in feta cash på lönekontot och att det är därför jag har de här åsikterna för så är det inte. Jag går till jobbet med inflammationer i fötterna för att jag inte har råd att sjukskriva mig, jag försöker räcka till för både jobb och studier med en trött och sliten kropp. Min kropp var utsliten innan jag fyllt 30. Skillnaden är att jag försöker göra något åt min situation, jag ändrar min studieinriktning för att jag måste inte för att jag vill. Jag vet att enda sättet för mig att i framtiden kunna betala vad som krävs för att min kropp ska fungera är att jag själv skaffar de pengar som jag behöver och då är enda sättet att jobba.
Hur som helst var jag vill komma är att jag har fått nog av negativitet i mitt liv, jag har levt med negativa människor och det är ingen hit. Livet är inte lätt för någon men det blir inte bättre av att man går omkring och gnäller. Jag tycker att man ska ta vara på vad man har men man måste också jobba för att behålla det man har. Och jag har märkt att livet blir lite lättare när man ser de saker som är bra istället för att fokusera enbart på det som är dåligt, då blir det som är jobbigt lättare att hantera.
Så det är mitt råd för idag: Titta ut genom fönstret, hösten är vacker. Ta på en extra tröja och gå ut och andas den klara luften och gå sen in och tänd lite stearinljus, koka lite te och lyssna på en favoritskiva. Jag lovar, det är underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar