Kortison is my friend

Min elaka fot bestämde sig för att bli värre igår eftermiddag. Den har aldrig gjort så ont och jag kunde varken stödja på den eller röra vid den. Fick tid på en kvällsöppen vårdcentral och haltade därifrån (till mammas bil) med recept på duktiga värktabletter samt råd att ringa min ordinarie vårdcentral inom snar framtid. Ringde min VC idag, gick dit, blev skickad till ortpedakuten med remiss i handen. Det gick relativt fort att få träffa läkaren, det var ju fortfarande på dagtid (tack å lov). Sen dröjde det ett litet tag till innan han kom tillbaka med en kortisonspruta och en läkarkandidat som skulle titta på. Jag måste säga att jag trodde att det skulle göra mer ont att få spruta i stortåleden, det var faktiskt inte så farligt. Det var definitivit inte skönt, det gjorde ont men det var inte olidligt. Efteråt sa läkarkandidaten att jag tog det bra, det är tydligen vanligt att det gör jätteont. Jag tror att det är för att jag är så van att ha ont i fötterna att ett litet stick mer inte gjorde så mycket. Inflammationen i foten gjorde MYCKET mer ont.

Nu är jag så trött och jag njuter av att inte ha lika ont i foten (bara jättelite ont när jag stödjer på den). Fascinerande hur trött man blir av att ha ont, när smärtan smälter bort (det känns verkligen som om den smälter) så blir man så trött. Jag tror jag kommer att sova som ett barn inatt...