Hab, fot och lite annat tjafs

Första mötet på habiliteringen idag. Det var ganska jobbigt, jag är inte van vi sånt här. Men jag tror ändå att det kan bli bra till slut, jag har möjlighet att få lite strategier för hur jag ska klara av livet utan att bli allt för utmattad samt få det stöd jag behöver. Ibland känns det dock som om många är dubbelt övertydliga, det gör mig ganska irriterad. Jag har asberger, jag är inte dum i huvet. Det som ändå känns skönt är att jag inte tvingas gå med i några grupper, det finns gruppträffar och föreläsningar och sånt. Arbetsterapeuten sa att vi kunde gå genom det som jag vill ändå. Jag sa att jag absolut inte känner någon som helst samhörighet med andra asbergare och att jag absolut inte är i behov av att träffa andra med samma diagnos. Skönt... Jag behöver inte träffa några okända människor bara för att de har samma diagnos som jag, jag har nog med min egen diagnos.

Foten... foten... foten. Ja, den är och den gör ont. Det tar tid det här. Och inte kan vårdcentralen göra någonting heller eftersom min mage inte tål antiinflammatoriska tabletter eller starkare värktabletter (?!?) konstigt det där... Vad kan de göra på vårdcentralen egentligen? Den bästa läkaren (den som kunde hjälpa lite i alla fall) har slutat där och min nya husläkare är tydligen ledig så de senaste gångerna så har jag fått träffa ST-läkare och de kan inte hjälpa mig. Jag blir bara runtskickad. Det senaste är att jag ska smörja xylocain på foten och äta alvedon så vida jag inte åker till ortopedakuten igen. Jaha... då gör vi som farbror doktorn säger... Sen då? Hur lång tid tar det att få operation? Ett tag skulle jag tro. Min fot hindrar mig från att jobba och jag förlorar pengar varje dag som jag är hemma, varje månad som jag inte kan jobba fullt ut. Om man fick fakturera för den tiden som man går och väntar på vård och åtgärder, undrar hur mycket det skulle stå på den fakturan - ganska mycket i mitt fall kan jag säga.

Btw, jag var ju till en sjukgymnast igår (på remiss från VC) och h*n bekräftade det som jag trott hela tiden, nämligen att jag inte bör belasta min kropp förrän den blivit bättre. Alltså ska jag inte börja träna än för min kropp är för trasig. *host* *harkel* det var annat än vad jag hört på kära gamla VC (ja, jag är ganska less på dem nu), där har de tjatat järnet på mig att jag måste styrketräna (?!?). Jag kan bara säga: told you so!

Nu känner jag att det här inlägget har blivit väldigt långt och väldigt negativt (förlåt för det). Jag har lite att säga om klantmailaren från i fredags också men det spar jag till en annan gång.

I det här landet måste man vara antingen helt frisk eller supersjuk. Allt mittemellan faller genom systemets glest stående stolar. Hur var det nu med den så kallade svenska modellen?