Väggen

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu men jag känner att jag behöver skriva någonting, få ur mig lite tankar. Det är så mycket som jag behöver ta itu med och jag känner att jag är nära att gå in i den där väggen igen. Allt är fortfarande så nära att rasa och ändå så nära att lösa sig. Det som det verkar hänga på är min ork och den är i dagsläget inte stor. Jag vet inte hur jag ska tala om för min omgivning att jag inte orkar mer. Det känns som om jag gör det hela tiden men ingen lyssnar, det har de aldrig gjort och jag kan inte vänta mig att de kommer att göra det i fortsättningen heller. Jag kommer inte att kunna förmedla vad jag känner till någon annan, i alla fall inte så de förstår.

Jag är så ledsen för att jag kanske är allergisk mot Harry (katten som jag skulle ta hand om under veckan). Jag har fått utslag på halsen där han brukar gosa in sig och min astma har blivit värre. Jag har varit så trött hela veckan, när jag kommit hem efter jag har varit hos Harry så har jag varit så trött. Jag tror inte att det har varit så här sen jag fick astman 2008. Jag ska be om ett nytt allergitest.

Jag måste byta jobb, det jag har nu är alldeles för osäkert. Jag fick reda på att det inte ens är säkert fram till sommaren om jag får mina timmar och det är definitivt inte säkert efter sommaren. Jag kan inte ha det så här, jag behöver en ordentlig inkomst så jag inte behöver oroa mig för ekonomin för det är nog det som är värst för mig.

På onsdag är det 2 år sen min totalkollaps på toaletten på universitetet. Ingenting har egentligen hänt som gör mitt liv lättare under de här 2 åren. Jag har fått ett papper där det står en diagnos, som gör mig berättigad till lss. Men det tog 1 år innan jag fick det papperet och nu efter ytterligare 1 år har man fortfarande inte kommit igång med några insatser ordentligt, jag har inte ens fått någon lss-handläggare. CSNs fina ord om att man kan få förlängt studiemedel om man har min diagnos var ju bara skitsnack, playing for the gallery. De kom med den mest kreativa ursäkt för att slippa ge mig förlängt som jag någonsin sett. Psykiatrin är mest slapphänta mähän, men det var ingen nyhet. Jag skulle ju få boendestöd men jag tror inte att jag kommer få det i år ens. Habiliteringen kan jag nog inte säga så mycket gott om heller, väntar fortfarande på att psykologen där ska ringa upp för att boka om tiden som jag var tvungen att avboka för att jag hade tid hos läkaren, det har gått 3 veckor. Jag kan inte längre ringa till kvällsjouren för de är de sämsta man kan ringa till NÅGONSIN vilket är mycket märkligt. De är ännu mer mähä än min ordinarie mottagning, dessutom är de otrevliga och totalt olämpliga att bedriva en sådan verksamhet och dessutom kan de ju ändå inte göra något. Jag har INGENSTANS att vända mig när det krisar. Roligt eller hur...

Jäkla skitsnacks kommunal skit! Jag vill ha pengar så jag kan betala för privat vård så jag kan få komma tillbaka till ett normalt liv igen. Någon gång så ska jag räkna ut hur mycket pengar som jag har förlorat på att gå och vänta i det här skitsystemet. 10+ år blir ganska mycket pengar det...