Jag har bestämt mig för att inte ta saker så seriöst längre. Dels så känner jag inte att jag får seriösa intryck och dels så blir jag bara så himla stressad. Det kanske låter cyniskt men faktiskt så tror jag att jag slipper mycket bekymmer. Hur ska jag kunna ta saker seriöst när det inte kommer klara besked, klara regler, ordentlig kommunikation + att allting hela tiden ska ta sån himla lång tid. Saker fungerar ju helt enkelt inte så varför ska jag bry mig? Då är det ju bättre om jag kan slappna av och slippa oroa mig hela tiden, jag tror att mina ångestattacker skulle minska också. Dessutom har jag varit omgiven av en massa överseriösa pinnen upp i röven människor så länge och jag blir så nervös av det. Alla vill doktorera fast chansen inte är stor att man någonsin kommer att få göra det och om man få en doktorandtjänst så är lönen så liten att man knappt kan leva på det. Alla vill vara så himla smarta och så himla konstnärliga och så himla interllektuella fast när man börjar prata med dem så fattar de egentligen inte ett skit, de kan bara det som de läst på sina kurser, tvärvetenskaplighet vet de knappt vad det är. Om jag till exempel börjar prata ekonomi med någon av mina tidigare kursare så fattar de inte, inte heller psykologi eller kulturpolitik. Också alla dessa som vill bli stjärna, musiker, skådespelare, modell fast de inte har ett uns känsla för det, de kan vara hur tekniskt kunniga som helst men man kommer ingenstans utan talang och god smak. Hur ska jag kunna ta dem seriöst? Det här skitsystemet vi har i det här landet (de som jag skrev om igår), hur ska jag kunna ta det seriöst? Jag vet ju att hjälpen som jag någon gång eventuellt kommer att få är väldigt liten och när jag väl får den så har jag förmodligen löst det själv, privat.
Om 30 minuter ska jag prata med min mentor som jag har genom universitetet. Problemet är att jag inte riktigt ser vad han gör för nytta. Vi pratar genom studierna men jag ser ingen mening med det. Det tar upp min tid bara. Eftersom jag måste jobba medan jag gör klart studierna och eftersom min kropp är så trasig så måste jag försöka jobba runt det, jag kan inte gå på schema riktigt än för pajjar min kropp så pajjar den och jag tror inte att han fattar det. Jag är inte 18 år och nyregistrerad på universitetet, jag fick inte min diagnos tidigt och fick alla insatser innan jag började plugga. Jag måste jobba med det jag har. Den enda som hittills verkar fatta det är min handledare till en av mina uppsatser. Skönt att någon verkar förstå i alla fall.
Nej, nu ska jag förbereda att skypa med mentorn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar