Lagringsminne vs. arbetsminne

Ibland är det svårt att acceptera hur mitt liv har blivit, och hur det inte blivit. Det är mycket som jag önskar att jag inte behövt gå genom. Nästan varje dag blir jag påmind om vad jag inte klarat av, vad jag kunde ha haft. Ingen kan säga hur det kommer att se ut i framtiden men ibland känns det som om ingenting spelar någon roll, att jag ändå aldrig kommer att uppleva någon förändring. Att inte våga berätta om min diagnos och vad den medfört för att jag är rädd för att jag kommer inte kommer att bli accepterad av omvärlden, jag kommer att förlora jobb och vänner och jag kommer aldrig att få ett bra liv. Jag vet att detta är katastroftankar och att det är min hjärna som skapar dem, men jag har inte hunnit uppleva positivt bemötande och känslan av att det ordnar sig riktigt än. Jag vet att det kan hända mycket på bara några år och att jag faktiskt har tid kvar men samtidigt så vet jag också hur lätt åren kan försvinna. Jag vet hur en överbelastad hjärna kan sudda ut månader och hur år kan passera i ett blurr. Kanske kan detta få mig att uppskatta saker mer, jag vet inte.

Det som är nästan mest jobbigt för mig är att höra saker som: "asbergare/autister är si och så", "asbergare/autister kommer alltid ha det svårt", "det är så synd om asbergare/autister", "asberger/autism är en sjukdom". Jag vill bara skrika i deras ansikte: är jag si och så? är det så synd om mig? tycker du att jag har en sjukdom? Vad vet du om det? Vad vet du om hur det ser ut i huvudet på mig?

Tyck inte synd om mig. Kom ihåg att jag inte vet om något annat än detta. Jag är född så här. Men kom också ihåg att bara för att det inte syns så betyder det inte att det inte finns. Jag vet att det handlar om okunskap och därför kan jag inte bli arg. Men jag kan bli sårad och tyvärr kan jag inte visa det för de kommer inte att förstå varför. En annan viktig sak att komma ihåg är att jag är inte min diagnos, den bör inte styra hur jag blir bemött. Jag är inte mindre kapabel än någon annan.

Jag kommer ihåg nästan allt som jag läst, inte i detalj men i översikt, ända från barndomen. Jag kommer ihåg saker från när jag var två år gammal. Jag kommer ihåg detaljer i kompisars kläder från dagis. Om jag skulle åka till mitt gamla dagis så skulle jag kunna säga exakt var en i min dagisgrupp slängde en kokt äggula så det fastnade i taket (det satt kvar där jättelänge). Mitt arbetsminne är inte kompatibelt med mitt lagringsminne så precis som en dator så hänger sig hjärnan när den får för mycket att göra på samma gång men när det väl når lagringsminnet så stannar det kvar (hmm... det där ska jag använda när jag ska förklara hur jag fungerar för andra).

Nej, nu ska jag ta min förkylda näsa och gå och duscha. Kanske fungerar mitt arbetsminne bättre imorgon.