Kris

Mitt huvud värker, det känns som om marken under mina fötter är på väg att rämna och ingen kan göra något annat än att titta på när jag faller ner i en avgrund. Jag kan inte säga något för ingen förstår riktigt vad jag menar. Jag har inte ork att göra detta längre. Mitt liv består av att vänta, vänta på de som aldrig ringer, de som tror att man bara krisar på kontorstid, de som tror att jag alltid finns tillgänglig på kontorstid. Mitt liv räcker inte och ingen bryr sig. INGEN! För alla jobbar bara kontorstid och vad som händer efter kontorstid finns inte. Jag orkar inte, jag vill inte, jag kan inte... Jag försöker bygga om mitt liv så att det ska gå att leva men eftersom de som ska hjälpa mig att klara av mitt liv om man har tur bara finns tillgängliga på kontorstid så är jag i princip lämnad åt mitt öde. Varför ramlar jag alltid mellan alla stolar som finns i denna skitvärld? Jag hatar det! Jag straffas för att jag försöker rädda mig själv, jag straffas genom att bli utestängd från de så kallade hjälpande insatserna, jag blir slängd tillbaka ner i havet. Vi kan bara rädda dig på kontorstid, kanske... vi har mycket att göra nu. Ok, men jag är 2 sekunder från att slå huvudet i väggen vad ska jag göra...  Ring imorgon... våra öppettider är slut. Slut... stängt...