Något av det svåraste som jag vet är att acceptera att jag kan bli trött och att jag inte kan driva mig själv så hårt längre. I teorin så förstår jag ju naturligtvis att jag inte kan göra någon nytta någonstans om jag inte har ätit eller sovit eller om jag stressat så mitt huvud är på bristningsgränsen men när jag ska sätta teorin i praktik så blir det svårt. Det är svårt att sätta gränser för vad jag kräver av mig själv och genom detta har jag svårt att motivera de gränser som jag sätter mot andra när det gäller exempelvis arbetsbelastning. Jag orkar helt enkelt inte vad som helst.
Det är svårt för mig att acceptera detta för jag brukade ha en energi och en kapacitet som inte var av denna värld tidigare. Det var innan jag blev sjuk. När jag blev sjuk kom det som en blockering i mitt huvud och allt som malde runt var att jag måste göra det och det och allt och inte sova och inte äta för det fanns inte tid eller pengar till. Det var så jag brände bort all min energi. Det var så jag förstörde min mage, min sömn och fick min ständiga muskelvärk. Jag vet ju allt detta, hur och varför det gått som det gått men det är ändå så svårt att bryta detta mönster.
Jag kan komma på mig själv med att piska mig till att stirra på kurslitteratur som jag på grund av trötthet inte längre förstår men jag har inga reflexer som säger till mig att jag ska vila när jag är trött, de har försvunnit liksom andra reflexer som hungerkänslor och att kunna sova. När jag är utvilad och har fått mat och kaffe och en nypa frisk luft så kan jag förstå komplicerade texter men när jag är trött, inte har ätit och är distraherad av störande moment så fungerar ingenting. Under en period för många år sen kunde jag inte ens förstå det jag läste i en av Harry Potter-böckerna eller en vanlig artikel i DN.
Det här är inget som man direkt kan säga till sina lärare eller kursare för de kommer aldrig att förstå. De kan försöka men ingen kan förstå om de inte varit i samma situation. En gång glömde jag nästan bort hur man lagar mat, jag fick lära mig det på nytt. För bara några veckor sen glömde jag bort om vi hade gått eller tagit bilen mellan IKEA och Elgiganten 10 minuter tidigare. Jag har glömt bort hur man stavar många ord samt ordbetydelse för vissa ord i svenska, engelska samt den lilla franska som jag en gång kunde.
Det är otäckt när man inte längre har kontrollen över sitt intellekt, när det blir blankt i huvudet. Den största rädslan är att detta är permanent men jag vet samtidigt att kroppen är fantastiskt bra när det gäller att läka och att lära sig att kompensera det som blivit skadat, både i kroppen och i hjärnan. Jag har ändå tilltro till att min kropp så småningom reparerar sig. Hur jag ska tackla en omgivning som inte förstår hinder som inte syns blir nog svårare, en omgivning som antingen tror att det beror på lathet eller tror att det beror på bristande begåvning (och det är INGET fel på min begåvning det har jag papper på) det får jag lära mig efter hand.
För jag har hinder, men jag är inte hindrad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar