Tv-program och upprörda känslor

Det går ett program på svt nu, på torsdagar, som heter Arga doktorn. Det har gått ett liknande program på jag tror det var 3:an som hette något i stil med Diagnos okänd. Varför skriver jag om det nu då? Jo, jag har försökt att se det nu i två torsdagar men jag klarar inte av det. Hur många gånger jag har blivit idiotförklarad av läkare kan jag inte längre räkna, hur många gånger jag har blivit misstrodd och dåligt behandlad har jag inte ens längre någon uppfattning om, det har blivit ett normaltillstånd. Det gör att jag inte längre kan gå förbi min gamla vårdcentral, som jag måste gå förbi varje dag för att komma till tunnelbanan eller för den delen mataffären, utan att få en stor klump ångest i magen. Jag är 30+ och jag äter mer läkemedel än många 80-åringar. Jag har jobbat som vårdbiträde inom äldrevården och jag har mer läkemedel än många som jag hjälpte då (jag hade delegering för att få ge de gamla det som låg i färdiga ApoDoser eller i dosetter). Det sista jag hörde nu, från en läkare som jag trodde verkade bra och som jag trodde lyssnade var: jag berättade att de vätskedrivande tabletterna som jag fått för att jag har så svullna ben gjorde att jag tappade flera kilo på väldigt kort tid (ett dygn) och jag sa att för några år sen så gick jag upp i vikt av ett läkemedel och jag gick upp onormalt fort och då kunde jag diffa på flera kilo från ena dagen till den andra. Sen efter ett tag så stabiliserade det sig och jag fick en ihållande värk som var mer än jag någonsin haft. Vad som också var konstigt var att i vintras när jag inte kunde äta på ganska lång tid så gick jag knappt ner något i vikt. När jag tagit de vätskedrivande och fått ur vätska ur kroppen så hade jag inte alls lika ont längre och jag kunde röra mig fritt igen. Hen ville inte att jag skulle ta tabletterna igen och sen sa hen det som gjorde att jag tappade en stor del av förtroendet för hen. "Du är inte tjock". (???!) Jag frågande inte om jag var tjock, jag undrade varför min vikt varierade så mycket och varför det tycktes ha samband med om jag hade ont och var svullen. Naturligtvis var jag förkrossad när jag förstod hur mycket jag gått upp i vikt, jag menar tänk er själv att gå upp 18 kilo på bara några månader, att växa en storlek på bara en månad utan att förstå varför. Jag har alltid varit nästan åt det magra hållet, jag har höfter men jag kunde komma i storlek 36 på vissa överdelar och jag är längre än medellängd. Mitt korsettstorlek var 20" naturligt, inte efter att ha varit snörd under en längre tid (det är ganska litet för min längd).

Nu vet jag inte ens om jag får kommer att få hjälp till att få bort vätskan i kroppen så att jag kan börja träna och må bättre på en naturlig grund för med all vätska i kroppen så orkar jag knappt gå upp för trapporna till min lägenhet. Jag vet inte ens varför jag samlar vätska och ingen verkar vilja ta itu med det.

I vintras när en läkare pajjade min mage så blev jag så uruselt bemött av vårdcentralen att jag fortfarande inte kan titta på svaret på min anmälan till patientnämnden. Där var jag hungrigare än jag någonsin varit och med hur mycket mat som helst i min närhet men för var tugga följde magkramper som inte var av denna värld och ingen tog sig tid att fundera över varför. De trodde inte på att jag inte hade ätit på 4 veckor, jag kunde dricka och man klarar sig länge på vätska om man vet hur man ska göra. Vårdcentralen sa att jag skulle gå till akuten och akuten sa att jag skulle gå till vårdcentralen där de inte längre kunde hjälpa mig.

Svaret från patientnämnden är ett felaktigt och bristfälligt svar av chefsläkaren som indirekt idiotförklarar mig och som inte ser hur de kunnat göra annorlunda trots att de vägrat förnya bland annat astmamedicin med anledning att det var semester, de hade vid ett annat tillfälle sänkt dosen på en astmainhalator så att den inte ens räckte till min vanliga underhållsdos och definitivt inte till någon vid behovs dos utan att meddela mig. Det är flera saker som de har gjort som är fel men det här inlägget är alldeles för långt redan och jag ska gå och lägga mig nu.

Men nu vet ni lite mer om varför jag inte kan titta på Arga doktorn, varför jag har en klump i magen när jag går till tunnelbanan varje dag, varför läkare är den yrkeskåren som jag litar minst på. Jag anser att man kan lita mer på politiker än på läkare och då är det som ni förstår illa. Jag bollas mellan den ena och den andra specialisten men ingen verkar ta ett helhetsansvar och när läkare inte vet vad de ska göra så skickar dem en vidare till psykiatrin eller sätter dig på antidepressiva läkemedel och har man haft kontakt med psykiatrin tidigare så är man i princip körd hos resten av Sveriges läkare för allt de behöver göra är att säga att du är depremerad så är du inte längre deras problem.    

Minst sagt irriterad just nu

Det var ett tag sen jag skrev nu. Livet har varit lite utmanande, minst sagt. Naturligtvis så blev mina sömnbroblem (som hållit sig i schack under sommaren) betydligt värre samma dag som terminen började och jag vet varför. Aldrig någonsin har jag varit med om att schemat ändras flera gånger mitt i terminen, aldrig någonsin har jag varit med om så många salsbyten efter att schemat är satt, aldrig någonsin har jag varit med om att grupper görs om eller folk "tvångsförflyttas" från en grupp till en annan bara för att någon person inte kan vara i den gruppen de blivit satt. Om några inte erbjuder sig att byta grupp innan typ imorgon så kommer några att "tvångsförflyttas" till andra gruppen. Jag har gjort planeringar efter den gruppen som jag är satt i och jag kan absolut inte byta eftersom jag ska jobba de dagarna när min grupp inte har lektioner men som det ser ut nu så får vi alla sväva i något slags ovisshet huruvida vi kan göra våra planeringar utanför skolan eller om vi kommer att få antingen riva upp planeringar (som ju inte alltid är möjligt) eller missa viktiga lektioner. Bra jobbat skolan! Skitbra! (obs... stor ironi). Kursadministratören borde få ett utvecklingssamtal med ledningen, ärligt! Så här kan man inte hålla på när terminen har börjat! Dålig planering är vad det är. Det är precis som när jag var opererad i vintras, det verkade inte finnas några som helst rutiner för hur man ska göra om någon student får en längre sjukfrånvaro. Det är så synd för skolan har i de allra flesta fall mycket bra lektioner och kvaliteten på undervisningen är i de allra flesta fall god men när administrationen fungerar så här dåligt så sänker det hela skolan. Jag undrar hur det går med praktiken den här terminen för förra terminen så skötte skolan det jättedåligt. De som fick problem fick nästan ingen hjälp av skolan. Jag fick ett väldigt otrevligt bemötande när jag rapporterade problem på praktiken och ingenting hände. Jag tror att jag vet var problemet ligger också: den som pepprar oss med mejl om allt från att någon student vill sälja sitt busskort (intresseklubben antecknar)och en massa rättelser av felaktiga mejl hen just skickat, till femtielva mejl om att den och den söker vikarier eller timanställda - ok, det är faktiskt ganska schysst av skolan att meddela detta men det kan väl göras på ett bättre sätt exempelvis en intern webbsida där vi alla kan kolla vilka som vänt sig till skolan för att fråga efter studenter att rekrytera för om man pepprar folk med mejl så sätter folk in sållningsfiltret och då kan det hända att man sållar bort ett viktig mejl. Ni vet pojken som ropade på vargen.

Det har hänt en gång tidigare när jag läste museipedagogik, att läraren pepprade oss med mejl typ: Karolinska sjukhusets barnavdelning har börjat med droppflaskor med motiv från Wasamuseet. Jättebra för de sjuka barnen, men jag menar, vad har det för direktanknytning till våran utbildning? Är det så viktigt att ni var tvungna att peppra oss med de mejlen också? Under min tid på Universitetet så har jag lärt mig att man inte ska störa folk i onödan för de har redan tillräckligt att göra. Men armchair pedagoger är ju då världens mest opedagogiska människor och jag är inte säker på att hen som håller i administrationen på min skola har särskilt många högskolepoäng, i alla fall inte i uppförande och professionalism (önskar att det fanns sådana kurser men det är sånt som man ofta får "mellan raderna" i en utbildning). Kanske hen borde gå charm school?

Nej, nu känner jag att jag börjar bli otrevlig och börjar ta ut svängarna lite väl mycket men jag är bara så himla förbannad. Jag är trött på struliga och okunniga människor som tror eller vill ge sken av att de kan och som dessutom har en massa andra människors välmående och ibland öde i sina händer. Personer med en högre maktposition än vad de är kvalificerade för att sköta. Tyvärr är detta något som vi alla måste stå ut med och än så länge har jag inte något annat alternativ än att för tillfället hålla tyst, hålla ögon och öron öppna och komma ihåg alla exempel på att arbetet gjorts dåligt, situationen hanterats dåligt, maktpositionen har utnyttjats. Vad man sedan gör med den samlade informationen är upp till var och en men man ska ALLTID vara försiktig så att man inte skadar oskyldiga för då är man själv inte bättre än de som missbrukar sina ställningar. Man ska alltid sträva efter att vara bättre än dem.

Är det ingen som kan göra sina jobb längre?

Jag är så trött och less, det är därför som jag är så dålig på att uppdatera nu. Jag är less på att saker inte fungerar, på att folk inte gör sina jobb. Idag skulle jag ha fått min semesterlön. Just det, skulle, för inte finns det någon semesterlön på mitt konto heller. För ett år sen höll mitt jobb inne med utbetalningar i 3 månader (!) och nu krånglar de igen. Jag har pratat med dem och sagt att på grund av vad som hände förra året så ringer jag facket i eftermiddag om jag inte innan dess fått bekräftelse på att utbetalningen är gjord. De säger att jag ska få pengarna senast på måndag men så sa de i 3 månader förra året. Och de ha mage att bli irriterade när jag sätter press på dem nu!!! Om det hade varit första gången som det här hände så hade jag haft mer tålamod men nu har det ju hänt tidigare och då höll de på i 3 månader med att lova: nästa vecka, nästa vecka... osv. Stort företag är det också, jag tänker inte säga vilket. Jag undrar om det är flera som de gör så här mot, de har ju gjort så här två gånger för mig nu. Jag är så irriterad på dem. Men vad gör man, jobb växer inte på träd. Om ett år så är jag klar med min utbildning och då blir det lättare för mig att byta jobb, till dess är jag beroende av en extrainkomst. Jag är så less på att folk inte kan göra sina jobb. Det här är inte det enda som krånglar, jag väntar fortfarande på extrauppgifter från lärare på skolan (som de skulle gett till mig i mitten av maj). Det är inte det enda som har krånglat med skolan men jag orkar inte dra den historien nu. 

Medlemsjouren har öppen 13-15 idag och jag ringer 14.30 om jag inte hört från jobbet innan dess. 

Läkarbesök

Ett tecken på att vardagen kommer tillbaka efter semestern är att läkarbesöken börjar. Idag har jag varit till smärtmottagningen och träffat läkare och sjukgymnast. Jag har fått medicin mot vätskan i benen med stränga order om att bara ta den när inget annat fungerar. Jag ska använda kompressionsstrumpor :(  Ja, ja... Tur att det finns snyggare sådana numer. Annars verkade det bra, doktorn var nöjd så det här ska nog gå bra till slut. Jag ska få börja på vattengymnastik för att få igång kroppen igen. Mitt mål är att komma tillbaka till där jag var innan kroppen började krångla. Jag har just bevisat att jag inte behöver fibromedicinen och jag ska bevisa att jag kan komma tillbaka till den nivå på träning som jag hade förut. 

Stickar och tittar på film

Har suttit och stickat på en halsduk hela kvällen. Man fastnar verkligen, timmarna bara går utan att man märker det. Jag stickar på frihand så jag hoppas att garnet räcker annars får jag repa upp och köpa en rundsticka som passar och göra en tubhalsduk. Och nu börjar Enemy at the Gates på tv, med snyggaste Jude Law och min girl crush Rachel Weiz. Det verkar som om jag blir vaken ett tag till. Det gör ingenting, jag tycker inte om att gå och lägga mig. Det har att göra med över 10 år med svår insomnia samt panikkänslor i samband med insomningsögonblicket. Jag är rädd för att somna och jag är panikslagen bortom kontroll när jag inte kan sova. Jobbigt läge, eller hur. Det finns sätt att gå runt detta men jag har mycket att jobba på här. 

Jag önskar att värmen ger sig. Mina ben svullnar varje kväll. Jag kan inte minnas att det var så här förut. 

Wake me up when it's all over

Dags att välja väg

Hemma från semestern. Jag slits mellan det som var och det som är, det som kunnat bli och det som kan bli. Jag vet att det är här jag ska sätta punkt och gå framåt men det innebär en separation med den person som jag en gång varit. Det gamla är bekant och även om det inte varit bra så finns det en trygghet med att veta och känna igen. Det nya är obekant och ibland skrämmande men där finns så många möjligheter. Jag har bytt riktning förr, det har i nästan alla fall lett till förbättring. Nu är det dags att släppa det gamla tunga bagaget, välja väg och se framåt. 

Kanske blir det några förändringar här på bloggen också. Vi får se, jag funderar på det.