Det sägs att svåra tider är avgörande för karaktären. Jag kan inte säga något om det för vad har jag att jämföra med, man vet ju bara det som ens liv har givit. Det som jag vet är att svåra tider gör i alla fall mig ödmjuk och jag uppskattar det lilla som jag faktiskt har. För mig tror jag att det innebär att jag hittar tillbaka till något slags ursprung. Jag menar, mitt liv var en gång fullt av magi och glädje. En konstnärssjäl som inte får uppleva magin och skönheten i vad människan och naturen kan skapa skrumpnar bort och dör, långsamt, plågsamt. Är det det som felas mig? Jag tror det. Om ni visste den lyckan och livskraften som jag känner bara av att lyssna på något som det här:
Att känna att musiken och konsten kommer tillbaka till mig, det går inte att beskriva med ord. Kanske jag genomgår något slags katarsis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar