Jag har inte varit så aktiv här de senaste månaderna. Jag har haft en tuff höst och en tuff början på 2014. Att känna att man måste kompensera för en kropp som inte fungerar gör pressen större just nu. En sak att fundera över är att jag mådde så mycket bättre när jag var i Norrland över nyår, även om det bara var i några dagar. Direkt när jag kom hem så mådde jag sämre, magen bråkade och benen svullnade och värken blev värre. Mitt liv är inte hållbart just nu. Jag har fått så många skov under hösten och just nu är jag hemma och kroppen bara värker och skakar.
Min läkare har sagt att jag ska köpa kompressionsstrumpor för att benen svullnar ojämnt så jag har letat efter stay-ups så att jag kan ha kjol, jag ska beställa strumpor som jag kan ha att träna i också. Det är tur att det finns lite snygga strumpor nu. Det är liksom lite inne med kompressionsstrumpor när man tränar.
Jag funderar på vad jag ska göra av den här bloggen. Jag vill ha den kvar men jag känner att jag vill byta profil på den, i alla fall lite grann. Jag vill få bort allt det sjuka och koncentrera på det friska. Mitt liv är inte bara en klagovisa, det finns mycket bra i mitt liv och jag vill låta det komma fram mer. Sen saknar jag också bloggar om mina diagnoser som är positiva och som visar att det finns en väg ut ur allt det sjuka. Jag är övertygad om att livet kan bli bra trots att man har kroniska diagnoser som är lågprioriterade av vården (som oftast inte vet så mycket om dem ändå) och som omgivningen inte har förståelse för.
Jag kanske ska låta bloggen visa hur jag bit för bit kommer på hur jag ska få min kropp att fungera så bra som den kan. Visa vad jag mår bra av, vad jag gör som egenvård, vad som fungerar i mitt liv. Kanske ska jag lägga in lite av mina intressen av tillgänglighet och lika behandlande och attityder mot det som är annorlunda. I ett samhälle där funktionsnedsättningar fortfarande diskrimineras öppet behövs fler som sätter ner foten och säger: Nu räcker det! När man jobbar som personlig assistent så märker man omgivningens attityder mot funktionsnedsatta. När man har en funtionsnedsättning själv så märker man det ännu mer. Jag vågar till exempel inte berätta om min funktionsnedsättning av rädsla för att bli satt i "miffo-facket", att få sämre förutsättningar och sämre bemötande, att mina ord inte ska tas på allvar lika mycket som om jag vore "normal". Nu sätter jag ner foten för mig. Nu räcker det! Hur jag ska göra vet jag inte, jag antar att vi får se med tiden.
Tack för att ni läser!
Jag kommer att komma på något snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar